Summering

En känslornas globetrotter har jag varit denna vecka. Jag har gått från tisdagens totala lågvattenmärken, när jag funderade på läkare och antidepressiv medicin och grät mig till sömns för att jag tappat bort min finaste dyraste svarta kavaj - till dagens stilla vila. Lätt förkyld och mycket frusen ligger jag under en yllefilt i min säng och konstaterar att jag genomgått vad akademiker gillar att kalla ett paradigmskifte. Jag har insett var landet ligger:

1. Jag kommer inte att jobba på mitt företag mer. Ja, jag förstår att ni tycker att jag är trög, men möjligheten att få ett nytt jobb där har ju hela tiden funnits. Härom kvällen fick jag dessutom veta att det är ett vikariat på gång som jag borde få. Men jag vill inte ha ett vikariat och hamna i samma sits igen om ett år, när de jag umgås med nu har fått jobb allihop och min eventuella upparbetning av arbetsmarknaden har fallit i glömska. Och jag vill inte jobba på mitt företag mer.

2. Min arbetslöshet kommer att sträcka sig in på nästa år. Det har jag inte föreställt mig en enda gång, så det är lite chockartat, men jag kommer nog att komma över det.

3. Jag kommer inte att få jobb på annons. Jag har haft rätt bra statistik hittills. På de första elva jobben jag sökt har jag kommit till intervju på sju. Problemet är att även om arbetsmarknaden är skållhet så är det för många sökande till de tjänster jag verkligen vill ha. I fredags fick jag ett nej på det jobb som jag var mest intresserad av. Drygt 320 ansökningar hade kommit in och jag kom inte till intervju.

4. Om jag vill ha ett kort vikariat är det bara att säga till. Jag har varit på tre intervjuer den här veckan. Dels den i måndags (som inte bara var snabb utan också rätt bisarr, mer om det en annan gång), dels en på Manpower och en på Proffice. De båda senare tackade jag nej till i fredags. Av det lärde jag mig också att jag inte vill ha något mer att göra med Manpower. Sedan jag var där i onsdags har jag förtvivlat försökt tvätta bort känslan av nederlag det gav mig. Det var som matos som fastnat i håret. Allt var negativt och otrevligt och eldade på min depression. (Nej, här kan man inte jobba deltid och man får räkna med en och en halv timmes resväg och du kommer att få gå ner minst tretusen i lön.") Proffice var ungefär 320 procent trevligare och när jag tackade nej till det vikariat de hade på lut svarade de: "Men ring oss så fort du vill jobba. Vad vill du göra förresten?"

5. Jag ska, ska, ska hålla fast vid att jag är ute efter Jobbet, inte bara ett kneg, inte bara en födkrok. Det är inte min grej. Jag tappar fokus hela tiden för att jag blir lätt desperat (se ovanstående punkt), men det är now or never. Nu ska jag ha jobbet jag verkligen vill ha!

Så med en mycket försiktig förhoppning går jag in i nästa vecka, pank och tämligen fågelfri, orolig och lite hängig men utan känslan av nära förestående undergång. Hoppas jag.