Genetikens irrgångar

Kommer ni ihåg Mendel från biologin (NO om du är ung) i skolan? Han med ärftlighetsläran. På min tid fick man se bilder av en svart kanin och en vit kanin som, när de korsades med varandra, fick hälften vita och hälften svarta kaniner. Precis så är det här hemma. Den vita kaninen är lilla M, sju år och en kopia av en viss vaniljdoftande sommarblomma. Den svarta kaninen heter lilla A, är tre år och en exakt kopia av en numera väldigt storväxt svart kanin som här hemma ofta går under benämningen ”pappa”.

Gener är roliga saker. Jag har aldrig blivit riktigt klar över exakt vad det är för saker (består generna av DNA eller är det tvärtom?), men roliga är de likafullt.

Det sägs att de flesta barn är lika sin pappa när de föds. Det ska vara någon naturens visdom, för att papporna inte ska förskjuta sina barn. Det stämde för oss också. Eller… i alla fall nästan. Båda våra flickor har nämligen sett ut som sin farfar som nyfödda. Möjligen har det att göra med att han är ganska tunnhårig och rund. Det var tjejerna också. Däremot hade de pappas fingrar och tår.

Med tiden har de dock utvecklats åt helt egna håll. Lilla M är en hårfager mammagris som älskar att sitta och plita bokstäver och gillar fester och färgen rosa. Lilla A är en ljus och bildskön tuffing som gillar bilar, robotar och att pilla ner tapeter från väggen. Vem hon har fått sina torkadbanandetektorgener ifrån är mer oklart. (Lilla A gillar müsli. Hon tycker bara inte om någon av ingredienserna.)

Det kan vara känsligt det där med vem man är lik. Och är man förälder är det ju lite av ett lotteri. Barnen kan ju lika gärna bli en avbild av en avskydd gammal faster som av den älskade maken, till exempel.

Själv är jag enligt min mamma ”inte lik någonting”. Det är inte så illa menat som det låter. Tror jag i alla fall. Helt klart är att jag blivit mer lik henne med tiden och att vi, de tre yngsta helsyskonen, är väldigt lika varandra. När min yngste storebror gifte sig kom en av hans nyblivna släktingar fram till mig och sa: ”Gud, vad du är lik din bror! Det är bara skägget som saknas så är ni samma person!” Och jag tittade ner på min lilla tärnklänning och kände mig liksom inte lika… kvinnlig längre. Men jag är nog ändå ganska nöjd med vem jag är lik, och jag får ju bara hoppas att mina barn kommer att känna sig nöjda också.

Vem är du mest lik? Svara gärna genom att klicka på "comments" här nedan!