Kärleken till lilla M

Såg på Oprah häromdagen. (Jag är sjukskriven just nu, okej?) Programmet handlade om min gamla generationskamrat Brooke Shields som efter ett antal ivf-behandlingar och annat elände äntligen fått en liten dotter, och då drabbades av förlossningsdepression så att hon inte alls kunde knyta an till barnet. Hon har skrivit en bok om det hela, och intervjun var förstås till för att lansera boken. Jag måste säga att jag ändå tycker att hon är modig. Hon har säkerligen höga krav på sig själv att vara perfekt, och att inte kunna känna kärlek för ett hett efterlängtat barn är nog bland det mest tabubelagda man kan tänka sig.

Men jag är övertygad om att det är ganska vanligt, och speciellt för dem som haft svårt att få barn. Man får så höga krav på sig att vara himlastormande lycklig att det är svårt att göra plats för allt det som är trist och jobbigt och bara vardagligt med att ha spädbarn. Dessutom har man nog inte alltid gjort upp med de känslor som barnlösheten tidigare väckte.

Jag ska sluta prata som kungen nu och säga ”jag” istället för ”man”. Det tog nästan tre år innan lilla M blev till. Faktiskt var det inte jobbigt hela tiden, som man skulle kunna tro. Det var värst i början och i slutet. De första sex månaderna var jobbiga för att jag trott att jag skulle bli gravid direkt. Min mamma var enligt uppgift den sortens kvinna som knappt kan vara i närheten av ett par herrbyxor utan att bli på smällen. Min syster blev gravid så fort hon tänkte tanken och mina två bröder som har barn var lika framgångsrika med sina fruar. Så jag hade aldrig ens tänkt tanken att jag kunde vara en sådan som hade svårt för mig. (Nej, nu ljuger jag. Jag hade oroat mig för det precis som jag oroar mig för det mesta annat man kan oroa sig för, men det var många år tidigare.)

Sedan vande jag mig liksom vid att det inte kom något barn. Jag tröstade mig alltid med att vi nog inte träffat rätt tid på månaden. Men en dag läste jag en artikel om att 90 % av alla kvinnor som försöker bli gravida lyckas inom två år. I samma veva gick jag själv över två års-gränsen och började konfronteras med tanken att det kanske faktiskt var något fel och att vi borde göra något åt det. Men istället för att göra det ägnade jag mig åt att vara intensivt missnöjd med mig själv och mitt liv. Jag misskötte min kropp och mitt utseende. Jag jobbade jämt och stressade förfärligt. Först ytterligare ett halvår senare kom jag iväg till en doktor som sa att han skulle ställa mig i kö för utredning, men först ville han att jag skulle prova att ta tempen ett par månader för att få koll på när och om jag hade ägglossning. Den andra månaden med temptagning blev jag gravid.

När den första oerhört intensiva euforin lagt sig blev jag deppig. Det var som att glädjen över att vara med barn inte riktigt kunde kompensera mig för alla jobbiga känslor som jag haft innan. Som när en gammal pojkvän en gång i tiden behandlade mig illa och sedan kom med tjugo röda rosor och trodde att det skulle göra det okej. Den enda effekt det hade var att jag fortfarande har svårt för buketter med röda rosor.

Ändå skulle jag beteckna graviditeten som en lycklig tid. Jag frossade i allt som hade med barn och barnafödande att göra. Hade stenkoll på vilken vecka jag var i och hur utvecklat barnet var då och kände mig faktiskt till och med ganska vacker, även under den perioden när jag gick upp ett kilo i veckan.

Jag hade ju förstås hört talas om att man inte alltid älskar sitt barn från första stund, eller känner sig så där himlastormande lycklig som de gör i amerikanska filmer. Kunde nog till och med berätta om sådant för andra gravida kvinnor, så att de inte skulle känna sig illa till mods om det drabbade dem. Men själv skulle jag givetvis vara en sådan som grät av lycka med det samma och vars inneboende modersinstinkter skulle göra att jag genast förstod och kunde allt om mitt barn.

Trettio timmars något mer än normaljobbig förlossning senare låg jag chockad, hopsydd och infektionsfebrig i en sjukhussäng med ett fullständigt främmande barn i mina armar. Maken höll långa lyckliga avhandlingar om hur hon sovit i hans armar medan jag var på operation, och hur man ska sköta navelstumpen och linda in henne så att hon kände sig trygg som i magen igen. Själv var jag bara uppfylld av en enda tanke: Att det var alldeles fasansfullt synd om mig. När maken frågade om jag ville ha lilla M:s säng bredvid min så att jag kunde se henne svarade jag ja. Inte för att jag brydde mig, utan för att det verkade som en sådan sak som mammor vill.

Konstigt nog fanns ändå oron där, som en slags kärlekens förtrupp. Jag kände ingenting som jag tyckte liknade moderskänslor, men jag var oerhört orolig för att något skulle hända henne och vågade bara sova om jag visste att maken var vaken och ”hade koll”. Herregud, spädbarn är ju så bräckliga saker. Är man bara ovaksam en enda sekund kan de ju sluta andas eller sätta i halsen eller smittas av något eller…

Det dröjde kanske tre månader innan jag kände att mina känslor var i kapp mina handlingar. För utåt sett framstod jag nog hela tiden som en tillgiven och omvårdande, om än lite nojjig, mamma. Men känslorna var hela tiden svajiga. Om jag ena dagen lyckligt suttit och tittat på henne och tyckt att hon var vackrast i världen, kunde en skrikig kväll göra att allt kändes borta till nästa dag och jag upplevde henne bara som störande och jobbig.

Jag tror inte att jag någonsin var i närheten av det Brooke Shields upplevde. Jag vet inte ens om man kan kalla det för en förlossningsdepression och någon medicin behövdes aldrig. Men jobbigt var det, och tabubelagt kändes det.

Idag är lilla M sju år och solklart den vackraste och underbaraste och jobbigaste sjuåring jag kan tänka mig. Jag älskar henne till vansinne. Jag har insett att det inte alls är de gemensamma generna eller det faktum att man burit barnet i sin kropp som gör att man älskar dem. Det är det gemensamma livet som skapar kärleken, och det måste ta den tid det tar. Som jag skrev en gång i en dikt:

Det är i de tysta dagarna det
stora ska födas

Sakta

gradvis

Tills bara detta återstår:

Tidvattnet mot mina ben
din tyngd
mot mitt bröst