Liten skrivövning
Eftersom jag ju gillar att skriva - och jag vet att många av er som läser detta också gör det - tänkte jag idag ge er en liten skrivövning. Jag har samlat ihop en bunt "börjor" det vill säga inledningar till saker jag skrivit, eller försökt skriva, vid något tillfälle. Jag skulle vilja att ni hjälpte mig med en fortsättning. Bara några meningar. Välj vilken början ni vill. Jag har inga krav på vart det leder eller hur det blir skrivet, förstås. Det är bara kul att se vart den kan leda om någon annan tar sig an det. Så Tove, Marina, Inger, Anette, Anneli, Bodil, Elisabeth, Britta, Ulrica, Pär, Anna, Peter och allt vad ni nu heter, klicka på "0 comments" och "show me what you've got". Så ska jag bjussa er på mina egna romanbörjor om några dagar.
Börjorna:
"På väg tillbaka till stan får jag den där känslan igen."
"Idag är Margaret full igen."
"När hon var sjutton år förstod hon att hon skulle dö."
"Jag hatar att vara här."
"Senare, långt senare, kommer hon inte längre att minnas hur det började, eller ens om det fanns någon början."
"Jag drömde om eld i natt."
"Den kvällen älskade de för sextonde gången på sitt mörka, kvava hotellrum."
"Plötsligt en vår slutade hon att växa."
"Det är slutet av april och du har varit död i sexton dagar."
"På toaletten på flygplatsen ömsade hon skinn."
"Vem tror de att jag är, tror de att jag är ren i mina vita kläder?"
posted by Heliotropen @ 8:10 em
15 Comments:
Den kvällen älskade de för sextonde gången på sitt mörka, kvava hotellrum... Egentligen hade allt börjat för flera år sedan. Yvonne var bara 17 då hon mötte Erik en sen kväll vid ortens grillkiosk, hon den väna oskyldiga dottern till brukspatron Wänge smet ner till grillen för att trotsa sin far...
Vad tror du om detta kära Heliotrop?
I.
Ja! Jippi! Heja! Mer sånt!
Senare, långt senare, kommer hon inte längre att minnas hur det började, eller ens om det fanns någon början... hon såg allt som i ett töcken av eldröda flammor. Huvudet kändes helt söndermosat...
Egentligen borde jag skriva på min portfölj, men "heli" detta är myyycket roligare:-) Säg åt mig att bli strukturerad, jag ska ju bli pedagog!!!*fnissar*
I.
Kreativitet är också en viktig talang för pedagoger!
Stämmer så bra så Heli, du har meddelande på "den andra sidan". Låter kryptiskt*ler*
I.
Det finns ett meddelande till dig också!
Heliotropen - åter från andra sidan
Det är slutet av april och du har varit död i sexton dagar. Det gick så fort på slutet at du inte riktigt hängde med. Ibland tvivlar du på att du faktiskt är död och tror att du ligger kvar i sängen med de kromade kanterna på sjukhuset med den besynnerliga lukten. Du ser skymtar av din familj ibland – de svävar förbi dig som spöken. Det gör det ännu svårare att förstå att det faktiskt är du som är död. Det var först den dag de svartklädda svävade förbi med blommor som du förstod att de var på din begravning. Din begravning. Jösses, hur gick det till och vad händer nu?
Oj, vad bra! Det här vill man läsa mer av. Vill du köra en början till för att flexa musklerna ännu lite mer?
Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.
"På väg tillbaka till stan får jag den där känslan igen. Jag är inte ensam, men jag kan inte se vem som befinner sig i min närvaro. Jag får en krypande känsla av att någon står bakom min axel och läser i min Metro. Men jag sitter längst bak i bussen, och det var ingen som gick på samtidigt som mig."
"Idag är Margaret full igen. Klockan är 09:57, hon har precis raglat in i min lägenhet och snubblat över dammsugaren hon lämnade framme igår. Det regnar ute. Jag undrar om hon kommit ihåg att köpa med mat till mig."
"När hon var sjutton år förstod hon att hon skulle dö. Listan på allt hon ville hinna med innan det var dags blev lång. Högst upp hamnade kärlek. Hon ville hitta Kärleken."
"- Jag hatar att vara här. Kent harklade sig och trummade med fingrarna på bordet bredvid telefonen. Markus svarade inte först. Kent kunde höra hur tv:n i bakgrunden, på andra sidan linjen, brusade.
- Och jag hatar att du _är_ där, suckade Markus."
"Senare, långt senare, kommer hon inte längre att minnas hur det började, eller ens om det fanns någon början. Det är som att hon sugas in i en annan dimension, där allt är tvärtom och annorlunda och allt hon lärt sig inte längre gäller."
"Jag drömde om eld i natt. Ur elden kom en man, men jag kunde inte se hans ansikte. Hans närvaro var som ett rakblad, som skar rakt genom mig. Han var djävulen och Gud, min slav och min furste. Hans eld kvävde mig och jag förlät honom."
"Den kvällen älskade de för sextonde gången på sitt mörka, kvava hotellrum. Kriget utanför glömdes bort för en timme eller två och de gjorde varje sekund till en evighet. Men desperationen i luften utanför trängde sig in i deras medvetande och de somnade i tårar."
"Plötsligt en vår slutade hon att växa. Hon hade inte märkt förändringen själv om det inte vore för hennes storebrors vänner. De såg henne inte längre som den lilla irriterande systern. Hon var plötsligt, över en natt, en kvinna och hon såg det i de blickar de kastade efter henne."
"Det är slutet av april och du har varit död i sexton dagar. Jag la en filt på dig, så att du inte skulle frysa, men så var jag ju ändå tvungen att flytta dig till frysen, för det blev så mycket flugor. Jag tvättade filten efter det, men det är en blodfläck kvar som jag inte kan få bort."
"På toaletten på flygplatsen ömsade hon skinn. Från stressad trebarnsmorsa till lyxkurtisan. Steget skulle för den ovana te sig långt. Men hon var expert vid det här laget."
"- Vem tror de att jag är, tror de att jag är ren i mina vita kläder?
Filip la en gummihandskbeklädd hand på hennes axel.
- Tagga ner några hekto. Det var bara ett förslag, såvitt jag vet. Dessutom, vad spelar det för roll? Småungar går ju också runt och bär på en massa bakterier, eller hur?"
Du är ju bara för mycket! Allihop bara sådär! En sådan begåvad samuraj! Nummer 6 och nummer 7 blir jag nog mest nyfiken på. Nummer 9 var oslagbart äcklig och nummer 10 låg fakiskt helt i linje med min egen idé. Den sista förstod jag inte riktigt...
Att ett av mina förslag var oslagbart äckligt tar jag som en rejäl komplimang. Jag har aldrig kunnat skriva nåt äckligt förr. Hihi.
Självklart var det en komplimang! Imorgon (eller så) ska jag visa min version av just den texten.
Jag hatar att vara här. Mina skor har fastnat i gyttjan och mina fingrar har blivit stela, som grenar. Kylan blåser rätt genom dem, sänder ilningar genom kroppen. Jag tror träden sjunger för mig "Borta i skogen med envisa gubbeeen. wooooosh" detblåseroch regnariträden wooosh som ingenvillhöra.
-Visst är det härligt med lite regn Elsa?
Jag tror minsann han blivit galen.
-Kan vi inte köpa blååbähär på Ica istället? Bara denna gggång?
Men en dag i augusti slutade hon att växa. Lik en vacker blomma som mognat under våren. En blomma som slagit ut under sommaren och har beundrats över sin ovanliga vackra form. Men en dag i augusti slutar blomman att växa. Den kan inte bli vackrare och därmed vissnar sakta men säkert. Tillslut finns bara en liten brun och torr stjälk kvar. Det var så hon sågs sig själv, som en vissen blomma som ingen beundrade längre.
Skicka en kommentar
<< Home