Mina fortsättningar

Vill inte lägga band på er som inte svarat ännu, men jag tänkte visa några av mina fortsättningar nu. Måste erkänna att de inte ser så himla nytänkande ut i jämförelsen, men strunt samma:

Först en slags prosadikt som heter "Highlandtown". Ber om ursäkt för politiskt inkorrekta ord:
"Jag hatar att vara här. Hatar taket
jämrar sig buktar skälver färg som faller flagor
och hålen sår som blöder i mörkret i natten
sirener och aldrig tyst.
Hatar vardagsrum och kök och sovrum och
minnena från Ocean City trädgården på baksidan rostigt
stängsel
gnissel och metall
och svarta sopsäckar ruttnar ruttet gnisslar
i mig.
Hatar de röda jävla fulhusen upp och
ner gatan kvinnor männen och barer blinkar neonskyltar
skott i parken
och niggrernas knark.
Min bror och långhåriga vänner
zombies vid teven och heavymetal
hårt hårt i teven vapenskrammel

och hopplösheten upplöser mig.
Hatar mamma
som inte finns tror hon finns inga
minnen inga känslor inget ansikte bara ett
med ett med allt här ett med det
förbannade jävla Highlandtown
som äter oss och äter oss
aldrig tyst.

Men mest av allt. Hatar mest av allt. Hatar dig."

"Jag drömde om eld i natt. Jag drömde om en man som tände eld för att se det han kände. Jag drömde att jag var han och när jag vaknade mindes jag plötsligt de där somrarna i San Pedro när jag var barn. Det var innan huset var färdigbyggt. Överallt stod byggnadsställningar, trädgården var en samling övergivna olivträd och en och annan krokek och bortom dem en sönderbränd stäpp. Jag har inte tänkt på det på evigheter och när jag kom ihåg det så var det nästan som en dröm det med. Det var innan det fanns några murar eller övervakningskameror eller stängsel. Innan det sprang vakthundar bakom varje mur som kastade sig fram med tänderna blänkande vita när man kom till grinden. Ingenting hade slagit rot i oss då.

Jag gick med Asif till det stora brunbrända fältet bakom vårt hus. Där gick vägen upp mot bergen, ännu inte asfalterad, mellan kullarna och snåren och de knotiga träden. Ibland såg vi gula hundar som letade mat bland högar av rostiga konservburkar och coca cola-flaskor. Asif kastade sten efter dem och sa åt mig att jag inte fick röra dem, att de bar på smutsiga sjukdomar. Och så visade han mig hur man tände på."

"Senare, långt senare, kommer hon inte längre att minnas hur det började, eller ens att det fanns någon början. Det kommer att verka för henne som om mörkret alltid funnits, som om det var den enda del av henne som var verklig och äkta. Ibland när hon ser solljus spela över ett golv, eller känner lukten av desinfektionsmedel, kommer hon plötsligt att drabbas av något som är mindre än ett minne, bara en aning, en känslostämning som ilar förbi så snabbt att hon inte kommer att kunna säga om det bara var inbillning.

Men det här, det ögonblicket då allt börjar, kommer hon inte att minnas, och inte heller golvet som hon stirrar så stint på nu. Det är grågrönt med ljusare streck och små prickar och avlånga punkter och när hon vänder sig om och ser det i släpljuset är det alldeles blankt på vissa ställen och matt på andra och hon försöker att gå bara på de blanka ställena, att räkna ut var de finns, men det går inte. Hon trampar hela tiden fel. Hon kommer inte att minnas det golvet, och inte heller ljudet av de prasslande, blå skoskydden eller känslan när de liksom fastnar i golvet där de går, eller lukten, den där torra, stickande och samtidigt syrliga lukten, eller hur ljuset faller på golvet där dörrarna står öppna eller hur de själva skuggar allt ljus när de går förbi eller hur lysrören i taket är tända och deras ljus alldeles gult mot golvet."

"Plötsligt en vår slutade hon att växa. Far mätte dem med tumstocken den första söndagen varje månad och gjorde blyertsmärken på dörrkarmen i kammaren. Där fanns hela deras liv, centimeter för centimeter, år för år. Men nu vände och vred Far på tumstocken som om det var den som börjat växa och inte hon som slutat. Månad efter månad blev hennes märke kvar på samma ställe. Strecket tjocknade allt mer.

Det hade sina sidor. Hon fick gå på tå, vaderna spända, fötterna ihop. Hon fick sträcka sig och balansera, med armarna och ansiktet vänt mot taket. Slitande och ryckande i sin egen krage. Ofta nådde hon inte ändå. Då ställde Far sig bakom henne, la handen på hennes axel och sa: "Du är allt inte större än en fluglort, du."

Men ibland tänkte hon på att det fick henne att se sådant som de andra inte såg. Ådrorna och kvisthålen i golvet. Drivorna av döda flugor i hörnen. Trådarna som släppte taget i trasmattan. Och livet också. Myllret i gräset, som om hon var en del av det. Hon såg att gräset inte var bara grönt. Att dess strån skiftade i gult och grått och brunt. Hon såg att det lilla var mycket större än hon hade trott. Och hon såg att solen fick allt att växa och vakna igen. Men själv växte hon inte."

"På toaletten på flygplatsen ömsade hon skinn. Gömde det gamla omsorgsfullt och fönade håret under handtorken. Hon hade just fyllt nitton år och hennes hår var kort i nacken med lugg som föll ner i pannan. Klänningen var grön med korta ärmar. Där fanns alltför mycket hud. Hon strök med pensel, målade omsorgsfullt för att undvika blickar. Målade sig trygg. Ett ansikte på hudens blanka spegel.

Mannen väntade på henne när hon kom fram. Hans kostym var mörk och hans skjorta vit, med översta knappen knäppt så att hans hals försvann. Han hade väntat länge och i hans ansikte hängde flockar av svettdroppar. De tog i hand och han bar hennes väska till den vita hyrbilen. Hon gick efter honom, på höga klackar över asfalten. En fågel på tunna ben. När de svängt ut från parkeringsplatsen lade han en tung hand på hennes lår."