Sjukskrivningsblues

Jag hade inte tänkt skriva här om min sjukskrivning. Den här bloggen har varit ett andningshål som jag inte velat ”förorena” med prat om det som är jobbigast just nu. Men efter att ha läst DN idag är jag så förbannad att jag ändå måste skriva några rader.

När jag fick mitt första riktiga jobb i slutet av 80-talet såg arbetslivet ganska annorlunda ut mot idag. Varje dag fikade hela avdelningen tillsammans på förmiddagen och eftermiddagen. Dessemellan arbetade vi på rätt bra, ibland jobbade vi till och med övertid. Men jag kan inte minnas att jag någonsin kände att vi inte hade en chans att hinna med. Det fanns alltid tid att prata med varandra under dagen, och man lärde känna varanda ganska väl. Vi satt tre personer i samma rum, med höga bokhyllor emellan oss, och hörde förstås vad de andra sa om de pratade i telefon, men stördes inte nämnvärt. Vi hade inga datorer. Arbetsplatsen låg vid Värtahamnen och där fanns inget att se och göra på lunchen.

Idag har jag ett väldigt mycket roligare arbete. Jag jobbar mitt inne i stan (har utsikt över Sergels torg från mitt skrivbord), i ett kontorslandskap med ungefär 70 andra personer, flera av dem kan jag inte ens namnet på. Vi har inga skärmar eller något sådant emellan oss. Varje person har antagligen två telefoner, en jobbtelefon och en mobil, och det händer onekligen rätt ofta att de ringer. Själv sitter jag nästan jämt på min plats, framför datorn. Jag har vanligen en webbläsare och ett e-postprogram öppet hela tiden (plus ytterligare ett par tre program). Det gör att jag alltid är uppkopplad mot vårt intranät, och ofta också internet, och jag ser mina mail när de kommer. Vår avdelning är närmast unik för flera av oss tar fikarast två gånger om dagen. Det är inte ovanligt att andra tittar snett på oss på grund av det (”Hur hade DE tid att fika hela tiden?”). Tempot är i stort sett alltid högt. Jag undrar ofta hur jag ska hinna med allt som måste bli klart. Om man pratar med sina arbetskamrater under arbetets gång stör det i stort sett alltid någon annan. Det är en oerhört stimulerande miljö på sätt och vis. Men för eller senare kan den också bli överstimulerande.

Det här kanske låter väldigt olikt era arbetsplatser, men jag tror att de flesta skulle skriva under på att saker och ting har förändrats de senaste tjugo eller femton eller kanske till och med tio åren. Även våra privatliv har ju förändrats under samma tid. När vi kommer hem från jobbet är det många av oss som tillbringar resten av dagen mer eller mindre uppkopplade. Datorn är på, teven är på, mobiler och vanliga telefoner ringer. Det blir aldrig tyst.

Och samtidigt som arbetslivet och privatlivet förändrats har sjukskrivningarna ökat. Vem hade hört talas om utbrändhet för tjugo år sedan? Ändå envisas nästan alla med att se detta som individuella problem. ”X är sjukskriven nu för hon har ju så mycket hemma också vet du. Hon tar ju allt ansvar med barnen och hemmet och så ska hon vara så himla duktig jämt.” Så kan det låta. Som om det är X det är fel på. Samtidigt undrar jag i mitt stilla sinne om det i framtiden alls kommer att bli möjligt att få ett jobb om man till exempel har ett handikappat barn, traumatiska minnen från barndomen, en lat man, mer än ett barn på dagis, ett renoveringsobjekt till hus, gamla sjuka föräldrar eller något annat som arbetsgivaren misstänker kräver för mycket av oss. Men att se allt som ett problem på individplan fyller ju förstås också en funktion: Det invaggar oss i falsk trygghet för vi är ju inte som X, alltså kan inte vi drabbas av samma sak. Samtidigt hindrar det oss från att se det verkliga problemet.

Ingen vill se det verkliga problemet. Regeringen tycker att lösningen är att lägga mer ansvar för sjukpenning och rehabilitering på företagen (samtidigt som flera av myndigheterna har de allra högsta sjuktalen). Oppositionen tycker att man kan lösa problemen genom att sänka sjukpenningen. Försäkringskassan tycker att man kan lösa problemen genom att tillkalla en läkare som aldrig träffat den sjukskrivna och som villigt drar in sjukpenningen med motiveringen att den sjuka nog trots allt är arbetsförmögen. Och så traskar vi glatt vidare mot ett framtida arbetsliv där bara de starkaste kommer att klara av att vara kvar fram till pensionen.