Supermorsan Heliotropen

Igår fick lilla M oväntat besök av en klasskamrat. En pojke. Vi kan för enkelhetens skull kalla honom P. Lilla M har aldrig lekt med P. Hon leker strängt taget inte med några pojkar i klassen, däremot har hon killkompisar utanför skolan. Men hon är en ganska ”flickig” flicka. Hur som helst dök P upp på sin cykel, med ett rör potatischips i handen och deklarerade att han ville ”komma in och leka”.

Lilla M släppte in honom och började genast nervöst leta efter ”killiga” saker åt honom: ”Jag har några bilar. Vill du leka med bilar?” Det slutade med att de hamnade framför teven och tittade på Tarzan med P knaprande vidare på sina chips. Emellanåt ropade lilla M till mig: ”P är törstig” eller ”P vill ha en banan”.

P själv sa inte så mycket. När jag frågade honom om hans mamma (sorry, inte så feministiskt av mig) visste var han var ryckte han bara på axlarna. När jag frågade när han skulle vara hemma mumlade han ”sju eller nåt”. Jag tog mig ändå friheten att plocka fram klasslistan och ringa hans mamma. Hon lät förvånad över samtalet, och ganska ointresserad, som om det var henne egalt var hennes sjuårige son befann sig. Men vi kom överens om att han skulle vara hemma klockan sex och jag satte mig vid datorn och lät dem hållas.

När vi själva sedan åt middag berättade lilla M att P minsann får äta chips och godis alla dar i veckan. Jag satte på mig den där riktiga stora-mamma-vet-bäst-rösten och sa ”Vet du vad, då är det synd om P”. Lilla M såg inte övertygad ut.

Nu sitter jag här och undrar hur en supernanny eller dansk barnexpert skulle beskriva mig som mamma. Det är alltid intressant att konfronteras med andra barn och vuxna och se hur de verkar funka. P var som provkarta över allt jag inte tycker är okej. Jag är möjligen vad en amerikan skulle kalla anal, men lilla M skulle aldrig få a) cykla till affären själv och handla vad hon ville (utom möjligen om det var lördag, men hon har hittills aldrig handlat själv), b) äta chips en tisdagskväll, c) äta chips strax före maten, d) äta chips inför sina kompisar utan att dela med sig, e) cykla iväg till en kompis utan att berätta för mig vart hon tar vägen f) cykla iväg någonstans utan att ha väldigt klart för sig när hon ska vara hemma igen, g) sitta hemma i någon annans tevesoffa och förvänta sig att föräldrarna i huset ska passa upp på henne (medger att det är lite svårt att kolla).

Men min barnuppfostran krockar ofta med andras. Det är utan tvekan skönt när krocken är sådan att jag får känna mig förträfflig. Det brukar vara ända fram till nästa gång jag får muta lilla A med glass för att få med henne hem från dagis, eller jag ser på Supernanny på teve och upptäcker att de där små monstren trots allt inte är helt olika mina tjejer. Och att jag nog har samma desperata min som de stackars hårt prövade föräldrarna. Men igår fick jag i alla fall vara duktig i flera timmar. Ända tills i morse faktiskt, då lilla A drämde till mig i badrummet så att jag nästan flög av toastolen. Men det kanske bara tyder på talang hos henne?