Att vingla fram

Igår ärvde lilla M ett par rullskridskor (inlines förstås) av en kusin. De var nästan för små för henne också, men hon blev mycket entusiastisk, snörde på dig dem direkt och började öva på vår ganska långa hallmatta. Det gick rätt vingligt och stapplande och hon hördes ofta dunka i väggarna. Jag var ute och försökte instruera henne lite i hur hon skulle göra. "Titta ner får du se. Inte är väl fötterna raka. Försök hålla dem raka. Man ska åka mitt på hjulen." Att jag själv åkt rullskridskor exakt två gånger i livet och hållit på att slå ihjäl mig båda gångerna avslöjade jag förstås inte.

Men lilla M var oföränderligt salig. "Mamma titta!" ropade hon. "Kolla vad bra jag är. Jag åker ju jättebra. Jag kan till och med åka baklänges" Därefter hördes en duns och en krasch, och en stund senare: "Du har rätt mamma, det gör ont att trilla." Men sedan var hon uppe igen, och precis lika bra som förut. "Titta mamma, jag är jätteduktig." Jag log lite för mig själv och tänkte ett och annat om barns okuvliga självförtroende.

Sedan slogs jag av en annan tanke: Tänk om det är hon som har rätt! Tänk om det duger alldeles utmärkt att vingla sig fram, om man inte alls behöver vara bäst i universum för att få kalla sig bra. Tanken svindlar.