Höstheliotropen

Jag har alltid haft svårt för övergången mellan årstider. De blir en sådan tydlig påminnelse om tidens gång. Så på försommaren grämer jag mig över allt som inte blev av under våren, och i september sörjer jag det jag inte hann på sommaren. Men nu är vi mitt i hösten, och då kan jag njuta. Tar långa promenader i min älsklingsskog (det bor visst en friluftsmänniska i mig, trots allt), där löven regnar över mig i solskenet och träden runt sjöarna är så vackra att jag inte ens tänker försöka beskriva dem.

Jag är verkligen lyckligt lottad som bor som jag gör. Jag gör vad jag kan för att utnyttja det och njuta av det. Allt är så exotiskt. Mossan som täcker marken. Att tallarna är så höga att jag kommer att tänka på redwoodträden jag såg en gång i Kalifornien, världens högsta träd, att jag igår stötte på en skylt där det stod ”Älgjakt pågår”, att jag såg en hackspett. Blir fascinerad av hur träden växer, en del ser ut som om de designats för att vara fällor som slår tillbaka när man minst anar det. Andra har stammar som delar och böjer sig, så att de ser ut som om de hade armbågar och väldigt långa underarmar. En del sträcker rötterna tvärs över stenar. Det verkar opraktiskt, men de kanske har helt rätt. Jag borde också växa över mina stenar och slå rot på andra sidan.