Sinnenas rike

En märklig sak har hänt sedan jag blev sjuk av stressen. Vissa av mina sinnen verkar ha förstärkts: Jag känner lukter som ingen annan känner, och jag har blivit överkänslig för ljud.

Dessvärre är de flesta av de dofter jag känner obehagliga. Hemma tycker jag att det luktar mögel överallt, Toaletterna kan jag överhuvudtaget inte gå in på. Ändå svär alla att det luktar helt normalt här. När mina barn kommer hem från dagis och skola tvättar jag dem, för jag står inte ut med alla ofter de för med sig. Lilla A:s hår luktar som om hon tillbringat dagen i någons armhåla. Lilla M luktar på ett sätt som jag av blygsel inte vill skriva om här. Det är svårt att vara finkänslig och inte såra dem, men jag vill inte kramas förrän de är tvättade.

Igår besteg jag Mount Everest och tog mig till min syster på födelsedagskalas. Där möttes jag av idel välvilja, ja till och med kärlek. Ändå kände jag mig som en soldat i en skyttegrav. Anfallen, ansatt, med fienden bakom nästa kulle satt jag tyst, darrande och illamående – för att jag var i ett rum där fjorton personer pratade och skrattade samtidigt.

Jag fasade för hemfärden. Att köra själv nästan en timme i mörker med barn och mamma i bilen. Men när barnen somnat och mamma tystnat och jag körde längs nästan tomma vägar mådde jag bättre än jag gjort på hela dagen.

Vilken tur att synen i alla fall blivit sämre, annars skulle jag väl överväldigas så av hösten att jag inte kunde gå ut.

Jag har skrutit med att jag fortfarande kan skriva, trots att jag i övrigt fungerar så dåligt. Men när jag från början skrev denna text (blogger låg nere i går) lekte barnen precis bakom mig och i vardagsrummet konverserade min mamma och mina svärföräldrar. Alla sammankallade för att ta hand om stackars mig när maken är bortrest. Jag gjorde korrfel i varje ord, och det går inte myckeet bättre idag. Kanske tystnar Heliotropen nu.