Fantomen och jag

Härom kvällen såg vi filmversionen av Phantom of the Opera. Jag har väl en del att invända mot den. I huvudrollerna hade man placerat tre ganska medelmåttiga skådisar. Christines röst var för tunn – den bör vara en aning operaskolad i alla fall för att fungera och Raoul spelades som vanligt av en riktig sillmjölke.

Men nu är det ju en gång så att Fantomen spelar en speciell roll i mitt liv. Jag gillar musikaler i allmänhet och Andrew Lloyd-Webbers musikaler i synnerhet, men även om jag sett Evita två gånger, kan varje ord av Jesus Christ Superstar och fortfarande ryser när jag tänker på första gången jag hörde Memory, framförd av Elaine Paige i originaluppsättningen i London, är det Fantomen som ligger närmast mitt hjärta. När jag sett den första gången blev jag alldeles besatt, och jag behöver bara höra ett par tre toner i början för att få samma känsla igen.

Och det jag känner först och främst är att Christine väljer helt fel karl. Okej, jag inser att det kan vara jobbigt i längden att vara ihop med en psykopat och den bostad han kan erbjuda kan ju, om man ska vara riktigt snäll, möjligen kallas originell. Om man riktigt analyserar situationen kan jag också fundera lite över hur karln luktar egentligen. Hur sköter han hygienen därnere i katakomberrna? Finns där några tandborstar? Och vad äter han?

Men inget av det funkar riktigt avskräckande på mig, för han är ju en sådan cool psykopat. Och just detta att han är så farlig och samtidigt så ömkansvärd är ju oerhört förföriskt. Det är väl därför som även de mest hopplöst våldsamma, missbrukande och patetiska snubbar alltid lyckas hitta en kvinna som är beredd att ta sig an dem, och det är säkert därför massmördare brukar få så många kärleksbrev när de sitter i fängelse.

Men jag säger bara:
”Past the point of no return
no backward glances.
The games we’ve played ’til now are at an end.
Past all thought of ”if” or ”when”
no use resisting.
Abandon thought and let the dream descend!
What raging fire shall flood the soul?
What rich desire unlocks its door?
What sweet seduction lies before us?

Past the point of no return
the final threshold.
What warm unspoken secrets will we learn
beyond the point of no return?”