De profundis clamave

De senaste dagarna har jag befunnit mig på en plats som jag aldig trodde att jag skulle behöva besöka igen.

Jag har försökt vara duktig och göra allt det där som ska göra mig bra igen. I det paketet ingår avspänning och meditation och en massa andra sätt att hantera stress. Jag har en bok som lär ut olika tekniker. Där står det så uppmuntrande att längst inne i oss alla finns det ett lugn. Det gäller bara att hitta fram till det. Och jag har vilat några dagar i den förhoppningen. Njutit av att känna att nu, NU är jag på rätt spår. Men jag glömde att mitt innersta också rymmer något annat.

Ett bottenlöst mörker. Som en brunn rakt ner i evigheten. Under ett par år har jag lyckats låtsas att det inte fanns. Innan dess hade jag nog inte känt av det på femton år. Med hjälp av en massa vardagsverklighet har jag liksom byggt en plattform ovanpå avgrunden och suttit där och låtsats att det inte funnits. Det är ju lätt att strunta i sådant man inte ser. Men den finns kvar, tro mig, den finns kvar.

Jag har sagt nästan skämtsamt vissa dagar att "idag handlar det bara om att överleva". De senaste dagarna har det blivit högst verkligt. Jag har delat in dagen i etapper ("Nu är det bara en timme kvar till lunch. Det klarar jag nog.") Men jag orkar inte ens ge mig på att försöka beskriva hur det känns att vakna till ännu en outhärdlig dag.

Man kan aldrig uppleva sann lycka om man aldrig varit olycklig, säger en del hurtfriskt. Men det fungerar ju också tvärtom. Livet blev ouhärdligt för att jag verkligen kände hopp. Jag tyckte att jag mådde bättre än jag gjort sedan jag blev sjukskriven. Om det är priset kan jag nog tänka mig att byta bort alla möjligheter till framtida lycka om jag slipper avgrunden igen.

Dyster heliotrop