No more Mr Nice Guy!

I dag tänkte jag skippa att vara en sådan där snäll och trevlig och förstående flicka som jag är normalt är, och istället lista några saker som jag verkligen retar mig på. Det finns förstås många fler, men här kommer dagens tre-i-topp:

1. Karlar som kissar offentligt.
Nyligen gjorde jag en rätt lång resa genom Sverige och flera gånger såg vi bilar som stannat vid vägkanten och karlar som stod precis bredvid och halade ut bästa kompisen. Vad handlar det här egentligen om? Är de helt enkelt för lata för att ta ett par kliv in i skogen? Oroliga för att någon ska hinna sno penisförlängaren under tiden? Är det någon slags primitiv revirmarkerardrift eller är de helt enhelt blottarwannabes? Jag har ingen aning, men jag vill bestämma själv när jag ska se andra människors mest intima delar.

2. Hundägare.
Okej då, inte alla, men vissa typer av hundägare i alla fall. Närmare bestämt de som kommer med repliker som: ”Han är så snäll, han vill bara hälsa”. ”Okej, okej”, muttrar man, begravd under 40 kilo rottweiler ”men jag råkar vara allergiker.”

Och så den där typen som hävdar att det är mitt fel att deras hund skrämmer vettet ur mig. En gång för många år sedan besökte maken och jag några hotellägare som mina svärföräldrar känner. Vi blev visade runt och när frun i huset öppnade en dörr i källaren hoppade plötsligt en ilsken, vilt skällande dobermann pinscher rakt mot min strupe. Naturligt nog ryggade jag tillbaka medan frun kliade sig i skallen. ”Konstigt”, sa hon, ”så brukar han inte bete sig. Men du kanske är rädd för hundar?” Visst visst, jag gick omkring och var livrädd för hundar, trots att jag inte visste att det fanns några där, och så luktade sig jycken till det rakt igenom den stängda dörren. Jag erkänner, alltihop var mitt fel.

3. Stockholmare.
Jag är visserligen en själv, mer eller mindre i alla fall. Men alla som någonsin varit i vår vackra huvudstad måste erkänna att dess invånare är helt rubbade. Jag läste om en författare som kom till Sverige direkt från krigets Bosnien och som tyckte att stressnivån i Stockholm var högre än i det ockuperade Sarajevo, där det låg krypskyttar på taken, beredda att knäppa en varsomhelst, närsomhelst. Är någon i ärlighetens namn förvånad över att en ung man blev ihjälslagen på Kungsgatan för att han sa åt ett par fulla killar att de inte fick kissa i en port? Inte jag i alla fall. Jag är betydligt mer förvånad över att ingen ännu blivit mördad för att de a) stått på fel sida i rulltrappan i tunnelbanan, b) gått två personer i bredd med barnvagnar på en trottoar vid lunchtid, c) snott hissen mitt framför näsan på någon. (Vet ni förresten hur man bäst får en tant med rullator att börja springa? Man går några steg före henne på väg mot tunnelbanehissen, skjutande på en barnvagn.)

Men stockholmare är inte bara sjukligt stressade, de har också ett rubbat förhållande till sina mobiltelefoner. Överallt ska det pratas om allt, precis hela tiden. Gående på gatan, på restaurangen med kompisgänget, med barnen på Astrid Lindgrens Värld, på promenad i skogen. Men, i ärlighetens namn, om vi inte hade haft mobiltelefoner skulle man ju inte få veta alla dessa spännande saker om andra människors liv. Jag skulle till exempel inte veta att den där damen som satt framför mig på bussen i mars i år inte alls hade klamydia.

Vad stör du dig på?