Ut ur garderben

Det cirkulerar en utmaning i bloggsfären om att man ska skriva ett visst antal märkvärdiga fakta om sig själv. Jag har inte blivit utmanad, så jag tänker hitta på en egen utmaning istället, pilutta er! (Sorry H-n, nu blir det trams igen.) Den heter "Heliotropen kommer ut ur garderoben".

Fem saker jag skäms över att jag gillar:
John Denver
Minns ni honom, den gamle countrysmörisen? Han har väl aldrig varit riktigt rumsren i musikkretsar, men det bryr sig mitt musiköra inte om. Hans "Take me home, country roads" bjuder fortfarande på så mycket nostalgi och naturromantik som mitt bräckliga hjärta tål. Två takter bara och jag är elva igen och sitter i fören på en båt på väg från Koster till Strömstad en oändligt solig julidag i mitten av sjuttiotalet. Mycket långt från West Virgina var jag och jag förstod kanske inte alla orden, men jag förstod precis vad han menade:
"Almost heaven
West Virginia
Blue Ridge Mountains
Shenandoah River –
Life is old there
Older than the trees
Younger than the mountains
Growin' like a breeze."

Pretty Woman
Nej, jag gillar inte heller att man glorifierar prostitution och jag vet att könsrollerna är osedvanligt unkna, men alla som någonsin blivit förudmjukade måste älska shoppingscenen. Jag gör det i alla fall:
Vivian: I was in here yesterday, you wouldn't wait on me.
Shop assistant: Oh.
Vivian: You people work on commission, right?
Shop assistant: Yeah.
Vivian: Big mistake. Big. Huge. I have to go shopping now.

Jessica Andersson
Nä, hon är inte min typ. Men hon är ju så snygg. Och sjunger så bra. Jag gillar hennes kortkorta byxor från förra årets melodifestival också, så det så! I mitt nästa liv ska jag vara Jessica. Eller gifta mig med henne.

Dokumentären om Göran Persson
I kommentarerna på aftonbladet.se verkar folk dra slutsatsen att man bara gillar dokumentären om man gillar GP. Jag gillar inte GP särskilt mycket, men jag tycker serien är en intressant bit nutidshistoria, full av sådant som hände alldeles nyss men som man ändå på något märkligt sätt lyckats glömma. Å andra sidan tycker jag inte att GP är världens värsta människa heller. Snarare fascinerande på sätt och vis. En udda blandning av stöddighet och mindervärdeskomplex, av intelligens och paranoia, av känslosamhet och bufflighet. Och jag unnar honom och Anitra den där gården i Sörmland. Allvarligt.

Georgette Heyer
Ni kanske inte har hört talas om henne, men Georgette Heyer skriver sådana böcker man inte vill erkänna att man läser. "Romance", som amerikanerna säger, i historisk miljö, på en tidstrogen engelska, med många mustiga detaljer. Att läsa henne är som att äta choklad.

Saker jag skäms över att jag inte gillar:
Opera
Sorry alltså, men det låter väldigt sällan bra. Pavarotti ger mig samma känsla som en gräddtårta, en äcklig liksom killande känsla i gommen, precis på gränsen till illamående. Och sopraner ... don't get me started! Fast Jussi Björling lät rätt bra, det får jag ju tillstå.

Att se teater
Ja, jag vet att det är chockerande. Jag ville ju bli skådis en gång i tiden, for God's sake! Men jag kan räkna på ena handens fingrar de gånger jag har blivit berörd på teatern. Och de gångerna har jag nästan utan undantag varit i London eller New York (ja, jag vet, det låter skrytigt). När jag går på teatern här hemma blir jag vanligen bara jättespänd i nacken/kissnödig/trött/äcklad/förbannad för att jag inte hajar.

Skotsk whisky
Okej, skäms är väl inte rätt ord, men jag skulle bra gärna vilja gilla det. Jag gillar ju liksom allt runt omkring. Flaskorna är snygga. Destillerierna är fina och har trevlig personal. Färgen är vacker. Och det verkar så trevligt att sitta i en fåtölj med ett glas whisky. Sofistikerat på något sätt. Känslan när man druckit är också helt okej. Det är liksom bara smaken jag inte kan med.

Odysseus av James Joyce
Låt oss säga det en gång för alla: Den går inte att läsa.

Pink Floyd
Det är egentligen en sanning med modifikation. Jag älskar de sena PF-skivorna, de där man inte "ska" gilla. Men de tidiga ... hu! Allt till och med "The Wall" är lika illa som de där tidiga Genesis-plattorna min vanligtvis normala men just i detta sammanhang förryckta make ibland tvingar mig att lyssna på. Och "The Wall" är värst av alla. Du kanske inte håller med, men så är det!

Tänk, vad ljust det är på denna sidan om garderobsdörren. Vad lätt man andas! Jag känner mig faktiskt ... befriad. Jag lovar! Testa själv, får du se. Gör din bekännelse NU!