Det kan ju bli bättre också

Jag måste erkänna att jag ibland har förbannat mina gener. För det är väl där den sitter, denna kompakta pessimism. Dessa allt-ont-kommer-att-hända-mig-celler, denna eviga nu-kommer-allt-att-gå-åt-helvete-och-det-var-ju-det-jag-visste-hela-tiden-reflex. För all del, jag har haft goda lärare, så man skulle ju kunna skylla på mijön. Jag minns när min mamma på äldre dar (60+) skaffade en "pojk"vän i sin hemstad och skulle gå på dejt och hur mormor stannade uppe och oroade sig hela kvällen för att det skulle hända mamma något och bekände efteråt att hon varit ute i trapphuset en gång i kvarten för att lyssna efter henne och mamma snäste irriterat: "Varför då, för Guds skull?" "Jag trodde att du kanske hade fastnat i hissen", svarade mormor.

Oro och pessimism hör intimt samman, och därför även oro och depression. Min mamma har med stigande ålder blivit alltmer av en dysterkvist och solklart släkt med sin mor. "Man får aldrig vara glad över hela kroppen", är hennes motto. En devis som är applicerbar på nästan allt som händer, från klåda och artos till halt väglag och digital-tv-övergången.

Och ja, jag är ju också drabbad. "Man kan ju inte oroa sig för allt", sa min gynekolog, dr Plingeling, till mig när jag väntade lilla A, men se där hade han fel, vilket jag var snabb att upplysa honom om. Med lite träning klarar man faktiskt det.

En gång i min ungdom var jag tillsammans med en ung man som låg i lumpen på Gotland (numera är han en betydligt äldre man och jag är gift med honom). Vid några tillfällen skulle han flyga hem med Herculesplan. Det ledde till en komplett orgie i oro. När jag kört slut på mig själv med scenariot "De kommer att störta! De kommer att störta! De kommer att störta!" kände jag att jag behövde lite mer variation och uppfann genast en dagdröm där planets navigationsinstrument slutade att fungera så att de av misstag hamnade i sovjetiskt (ja, så gammal är jag) luftrum och blev nedskjutna. Ovanligt fantasifullt, till och med för att vara jag.

På sätt och vis skulle man kunna se oron som en rätt avancerad hobby. Varhelst jag går kan jag hitta bränsle för en fullt utvecklad oros- och deppfantasi. Jag kan till exempel komma på mig själv med att sitta och författa närståendes dödsannonser när jag sitter på bussen, tills jag gråter så att det skvalar. Men efter alla dessa år av oro går det med automatik. Det krävs mycket mer energi att vända tankarna till något positivt.

Just nu går jag och oroar mig för att förlora jobbet. Arbetsgivaren "rationaliserar" och folk kommer att få sparken - får för övrigt redan sparken från andra avdelningar - och det drar igång en lång kedja tankar hos mig. Det är som att spela upp en film i mitt inre: Hur jag blir inkallad till chefen som säger: "Tyvärr, tyvärr, men du är en av dem som ..." Hur jag får gå med avgångsvederlag - om de inte hittar något fiffigt kryphål för att slippa ge mig det, vilket naturligtvis är det mest troliga. Hur jag går månad efter månad utan att få jobb, alltmer deprimerad. Hur jag till slut får ett jobberbjudande - i Korpilombolo - som Arbetsförmedlingen tvingar mig att ta: "Man måste vara beredd att veckopendla". Hur jag får tillbringa arbetsveckorna ensam i ett uthyrnngsrum i övre Norrland medan mina barn gråter sig till sömns varje kväll av längtan efter mig, och jag av längtan efter dem.

På sistone har jag försökt mota Olle i grind genom att smyga in lite "hejsam-hoppsan-allt-kommer-att-gå-bra-tankar" som "Det kan ju bli bättre också!" Det går så där. Men jag har hört att det finns folk som jobbar med att förutspå allt som kan gå åt skogen. Så där har jag kanske en ny karrärmöjlighet i alla fall. Men det vore väl för mycket att hoppas på ...