Du är död för mig, Herman Lindqvist

Det drar ihop sig till kalas här hemma, och inte bara för att lilla A fyller år om en månad. Lilla M, som egentligen fyller i juli, har bestämt sig för att fira med en klasskompis redan före sommaren. Förra året bestämde vi oss för att det var dags att förflytta kalasandet från hemmet. Återstår alltså att hitta en lokal, och gärna ett tema också. Så nu surfas det för fullt på nätet.

Vilken tur då att det finns sajter som Kalastips där man får en massa fiffiga tips på hur man fixar sådant som prinsesskalas: "Köp små skor i en bröllopsaffär och ställ varsin Askunge-sko vid varje tallrik, fylld med godis och med tyll knutet runt om med rosa band." Eller: "Baka en rektangulär tårta och lägg den på ett stort fat. Gör fyra torn i hörnen av slottet med hjälp av bitar av rulltårta. Högst upp på varje ”torn” sätter du choklad-doppade glass-strutar med silverkulor högst upp, eller flaggor av tandpetare och papper. Täck tårtan med rosafärgad grädde eller rosa marsipan. Sätt små fyrkantiga kex längs ”tak-kanterna” på slottet. Dekorera slottet med non-stop och gelé-godis. Gör en slottsport av kex med handtag av silverkulor som fästs med rosa glasyr. Ev. kan du strö grönfärgade kokosflingor runt slottet som gräs och lägga en väg av marmeladgodis fram till porten."

Ja, det var ju ungefär den ambitionsnivå som en nyligen stressjuk mamma tänkte sig. Som tur är har dock den andra mamman ledigt några dagar och lovade att leta vidare. Att vara fyra vuxna som på hel- eller deltid planerar ett nioårskalas kan kanske verka lite överdrivet. Men det tycker man bara om man inte har någon nästan-nioåring hemma. (Jag brukar ju vara väldigt försiktig med att skriva namn här på bloggen, men jag måste delge er namnet på den andra flickans föräldrar: De heter Heidi och Morgan, en kombination man inte så ofta tar i sin mun.)

Och vad hade allt detta med Herman Lindqvist att göra? Inte ett dyft. Men en kompis (hej A) till mig konstaterade häromdagen att HL lyckats med konststycket att sjunka ytterligare i hans aktning. Då konstaterade jag i min tur att för mig finns HL knappt längre. Han kunde lika gärna vara död (fast jag önskar förstås inte livet ur honom). Så blogga om honom vill jag då rakt inte.