Hoppla!

För tjugoåtta år sedan slutade jag att vara en hästtjej. Då hade jag i sex års tid läst, skrivit och drömt om hästar oavbrutet dygnet runt. Alla djur var underbara, men hästar var underbarast. Men jag hade ett handikapp. Innan jag tagit min första ridlektion provade jag att hoppa barbacka på grannens häst - inte så välbetänkt. Naturligtvis trillade jag av och naturligtvis bröt jag armen. Jag var ett sådant barn som alltid bröt något. En gång satte sig min syster i mitt knä. Dessävrre låg min ena hand där redan och jag bröt ett finger. Hur som helst gjorde armbrottet mig rädd. Jag red i två år och var livrädd varje gång. Men jag skulle ju rida. Jag älskade ju hästar!

Andra året jag red började jag känna mig snuvig varje gång jag ryktade en häst. På några månader blommade en kraftig allergi upp. Och jag var inte bara allergisk mot hästar utan mot alla pälsdjur, inklusive vår katt. Det intresse jag ägnat all min avsevärda kraft åt under så lång tid var på väg att bli oåtkomligt för mig.

På våren när jag var fjorton år slutade jag rida, med en blandning av sorg, lättnad och besivkelse. Jag kände mig misslyckad på alla sätt som gick. Jag hade aldrig blivit någon duktig ryttare, och nu kunde jag inte vara någon ryttare alls. Så jag åkte hem och tog ner mina hästaffischer, lade undan hästböckerna och sålde ridkläderna.

I tjugofem år eller så var hästar något mycket perifert, något jag varit intresserad av, men inte längre. Sedan började jag höra rykten. Det finns en hästras, en som allergiker kanske kan klara. I ytterligare några år bearbetade jag det, men i lördags var det färdigbearbetat. I lördags red jag igen! Jag och lilla M på varsin långhårig rysk stäpphäst, i westernsadel på villande mo. Och ja, jag är en hästtjej igen!


Lilla M tycker det går för långsamt