Vive la difference?

Idag måste man älska Lars Linder som skriver så här i DN:

"Leve skillnaden! brukar fransmännen säga. 'Vive la difference.' Den där spännande lilla olikheten mellan man och kvinna som häller den erotiska kittlingen och världen vid liv.

I själva verket finns det ingenting vi dyrkar så djupt och hängivet. Vi talar om den, pekar ut den, vårdar och blåser upp den. Samt återuppfinner lyckligt nya varianter.

Med jämna mellanrum kommer kallduschen. Den trista vetenskapen upplyser oss om att det i princip inte finns några märkbara skillnader alls mellan könen. Söndagens vetenskapssida i DN kunde - för vilken gång i ordningen? – berätta det vi helst vill slippa veta. Fysiken är olika förstås, men mentalt och prestationsmässigt sett är män och kvinnor av naturen utrustade med närmast identiska förutsättningar.

Jo, män tycks onanera lite oftare (kan det möjligen vara det som gör det så besvärligt att städa och vårda ungar).

Grundfakta har varit kända ända sedan de kognitiva vetenskaperna uppfanns: visst finns små differenser grupper emellan, men olikheter mellan individer inom grupperna är alltid större. Det gäller nationaliteter, religionstillhörigheter och ras likaväl som kön.

Men vi hör ogärna på det örat, och vår tid älskar åter att tänka i katergorier. Borra i svenskheten, grubbla över religionernas oförsonliga olikheter, luta sig mot genetikens orubbliga lagar. Det är motsägelsefullt: individen har aldrig haft så outtömliga möjligheter att välja sitt liv - men famlar istället efter varje halmstrå att fästa sin identitet vid. En tro, en etnisk grupp, en klädstil, ett fotbollslag.

Eller, då, det sexiga könet. För att ingen, särskilt inte vi själva, ska missa poängen lyfter och pumpar vi kroppen i lämpliga (ibland olämpliga) proportioner. Medie-, mode- och reklamindustrin jobbar hårt på den lilla skillnaden och åsiktsmaskiner förkunnar hur djupt den sitter inbränd i hjärnan.

Vi tror dem så gärna, trots att vi borde veta att den aldrig legat någon annanstans än i betraktarens öga.

Och att det med andra ord inte finns ett skäl i världen att i uppfostran, utbildning eller lönesättning göra skillnad på kön, ras eller någon som helst annan grupptillhörighet, utom möjligen för att tillfälligsvis och i undantagsfall uppväga social eller politisk diskriminering.

Ska vi ta det igen?"

Men hur mycket jag än håller med Lars Linder fylls jag av lite melankoli. Är jag verkligen den enda som tycker att det häftigaste och mest spännande med maken är att han i mångt och mycket är lik mig? Och är jag den enda som fascineras så av det androgyna, det oklara? Som tycker det känns som en befrielse när människor vägrar kategorisera sig utifrån kön, eller anser sig vara båda könen, inget eller kanske ett tredje? När jag hör talas om sådant är det som om någon blåser in frisk luft i den lilla kvava värld som könstillhörigheten är. För det är ju något man aldrig slipper, det förbannade könsvarande.

Å andra sidan kan jag känna när jag läser att jag får en aning upprättelse för alla de där fruktlösa debatterna jag haft, oftast på olika internetforum, med människor som anser att män föds med ett intresse för bilar och sportextra och att det ligger i flickornas gener att gilla rosa glitterglassar och vara duktiga på att sminka sig. För att inte tala om tjejen som hävdade att kvinnor inte hade tillstymmelse till lokalsinne och att det bevisades av att de ju inte fick bli piloter (ja, det var fel på alla punkter).

När ska folk lägga av?