Yrkesrådgivning

På vägen hem idag försökte jag förklara lite kort för mina tjejer vad det är som händer på jobbet.
Lilla A: Så de ska ta bort några vuxna som är där på ditt jobb?
Jag: Ja, det kan man säga.
Lilla A: Då tror jag det blir du.
Jag: Okej. Tack.
Lilla M: Mamma, om det blir du så kan du väl börja jobba på Ica, tack. Eller som ridlärare.
Jag: Näe.

Och hur jag mår just nu då? Jo tack, jag är mest trött. Faktiskt mindre orolig är förut. Det beror inte på att jag är nu är säker på att ha jobbet kvar. Det beror nog mest på att jag har ältat allt hemskt så länge att jag inte riktigt har något kvar att älta. Däremot tycker jag rätt synd om en del av mina kolleger. Som S, till exempel, som funderar på hur han ska hanka sig fram till pensionen om han nu får gå: "Jag får väl hoppas på att mamma dör så att jag kan sälja hennes lägenhet och leva på det." Det är fler än jag som kan tävla om titeln "Sveriges största pessimist". När får vi vår egen tävlig på TV4?

Jag ber på ursäkt om jag är dålig på att höra av mig till en del av er just nu. Jag är inte djupt deprimerad, bara väldigt trött. Och inte alls sugen på att prata jobb och framtid.