Vintern rasat - och jag är så trött

Jag har överskridit någon slags gräns för vad jag orkar med. Igår hade vi inte bara extraflickan här, utan också sju andra gäster, varav tre mer eller mindre bjudit in sig själva. Det var jättetrevligt, men inte människor jag känner så väl, och därmed inte heller människor jag kunde slappna av med riktigt. Lilla A och hennes kompis N hittade dessutom på en massa bus. Sedan gick vi ner till brasan en sväng och hade fullt sjå med att hålla koll på alla barn.

På natten sov vår extraflicka över och klockan tolv följde jag henne "hem". Och kände mig som världens största skurk. Inte för att hon far illa i sitt tillfälliga hem, utan för att hon inte har det hon har här när hon är där. Så jag gick hem och kände mig deppig, och väldigt trött. Vi behöver ju vara en familj bara vi också. Jag behöver vila. Och samtidigt behöver hon oss.

Efter en timme ringde extraflickan igen och ville komma, och efter mycken vånda sa vi ja, hon får vara här under eftermiddagen men gå hem till middag. Jag vet att jag borde klara det, men jag kan inte säga nej någon i hennes situation. Hon är ju inte alls jobbig, det är bara det att det blir jobbigt att alltid ha någon annan här, och det blir stökigt och högljutt med tre barn i huset. På något sätt måste jag hitta ett utrymme för mig själv att ladda batterierna.

Och så hamnar jag i den situationen att jag längtar efter det jag fruktar - flytten. Mitt känsloliv är inte så beskaffat att jag med någon större lätthet kan sätta på känslor på full volym, och sedan stänga av dem igen. Men det blir väl någon råd.