Upprättelse

Efter att ha nedtecknat mitt livs historia, mer eller mindre, för facket i tisdags fick jag igår följande svar (detaljer ändrade på grund av innehållet):

"Tack för ditt mail.

Jag beklagar verkligen hur du blivit behandlad som övertalig på din avdelning. Det upprörde mig särskilt att läsa vilket bristfälligt stöd du haft från din jobbmatchare. Jag har bett mina kollegor att ta del av din historia och vi kommer att agera på lämpligt sätt gentemot de ansvariga i företaget, utan att åberopa källan.

Företaget har aviserat att man vill teckna ett nytt avtal om övertalighet när det nu gällande löper ut. Vi kommer då att bl.a. att använda dina erfarenheter från processen för att kräva förbättringar. Tyvärr hjälper det inte dig men den behandling du genomgick har i alla fall inte varit förgäves. Det var verkligen en rolig nyhet att du har ett jobb som du trivs med.

Önskar dig all lycka och hälsa för framtiden."

Det kändes bra.

Sol i hjärta och sinne

Jag känner mig plötsligt på så oförskämt gott humör. Kanske beror det på att jag var ute och hade trevligt i går med kära Botilda. Vi drack vin så att vi blev fnissiga, roades av att Akademibokhandeln i Skrapan rekommenderar Scener ur ett äktenskap som Alla hjärtans dag-present, och stördes knappt ens av att hovmästarinnan i baren högst upp var osedvanligt snorkig. Fast om jag var en sådan där elak bloggare skulle jag hänga ut henne med namn och bild.

Kanske beror humöret också på att jag gjort något som jag ältat så länge: Jag har skrivit till min före detta chef om en utvärdering han gjort av mig som ska ligga till grund för mitt betyg, och jag har skrivit till facket om alla turer under hösten. Det känns så befriande att ha det gjort. Nu hoppas jag att jag ska kunna sluta älta det i alla fall! Fast känner jag min gamla arbetsgivare rätt återkommer de väl snart med något annat jag kan reta upp mig på.

Plus och minus

Fördelar med nya jobbet:
- Här är nästan alldeles tyst.
- Jag har tid att läsa och tänka, och tänka en gång till.
- Jag har varit här förut, så jag känner folk.
- Det är aldrig långt till en cappuccino. Jag har tre caféer i samma hus.
- Jag ska få undervisa.
- Jag älskar Frescati!

Nackdelar med nya jobbet:
- Här är alldeles för tyst! När man sitter i ett kontorslandskap försvinner alla ljud i ett slags allmänt brus. Här hörs allt: Oj, nu är det någon som går i korridoren, liksom.
- Jag har svårt att koncentrera mig på att hela tiden läsa och tänka.
- Hon vid bordet bredvid, scottish pölsa, ekorren med flera jobbar inte här!
- Här finns inte så ofta någon att fika med.
- Studenter är konstiga djur. Jätteunga en del av dem. Jag tror att de tillhör en annan art, en sådan där med konstiga, blippande apparater i fickorna och rakade underliv.
- Det är långt till Frescati.

Så vad överväger? Ja, det beror nog på dagsformen. Men jag längtar inte efter mina gamla chefer eller min gamla vd. Och inte särskilt mycket efter mina gamla arbetsuppgifter. Men min gamla utsikt över Sergels torg - ja, ibland.

Heliotropen kommer ut

Ifall ni tyckt att det varit väldigt tyst om jobb här på bloggen ett tag, så har ni ju alldeles rätt. Det var ett par saker jag ville ha klart innan jag gick ut i offentligheten. Men nu kan det avslöjas: Jag har ett jobb. Jag tog det roligaste av de jobb jag erbjöds en vecka före jul och är följaktligen universitetslärare i svenska denna termin, och kanske med förlängning i höst. Det känns roligt och spännande och nervöst och utmanande och en massa andra saker också, även om det här faktiskt är något jag gjort förut.

Det är en stor omställning förstås, och det kommer jag nog att skriva mer om här. Men inte just nu, för idag är jag hemma för att skriva roman, så nu försvinner jag snart in i dimmorna.

Vi ses!

Sjuttonde och artonde luckan - Skeptisk musiklyssnare

Pappa sitter och övar gitarr.
Lilla A: - Pappa, kan du spela "Cara cara mia"?
Pappa: - Nej, jag kan inte den.
Lilla A: - "Hej, Sofia" då?
Pappa: - Jag kan inte den heller.
Lilla A: - Vilken är den enda du kan då?

Är du nyfiken på vad jag bestämde mig för, förresten? Svaret kommer lite senare ...

Yrkesrådgivning

På vägen hem idag försökte jag förklara lite kort för mina tjejer vad det är som händer på jobbet.
Lilla A: Så de ska ta bort några vuxna som är där på ditt jobb?
Jag: Ja, det kan man säga.
Lilla A: Då tror jag det blir du.
Jag: Okej. Tack.
Lilla M: Mamma, om det blir du så kan du väl börja jobba på Ica, tack. Eller som ridlärare.
Jag: Näe.

Och hur jag mår just nu då? Jo tack, jag är mest trött. Faktiskt mindre orolig är förut. Det beror inte på att jag är nu är säker på att ha jobbet kvar. Det beror nog mest på att jag har ältat allt hemskt så länge att jag inte riktigt har något kvar att älta. Däremot tycker jag rätt synd om en del av mina kolleger. Som S, till exempel, som funderar på hur han ska hanka sig fram till pensionen om han nu får gå: "Jag får väl hoppas på att mamma dör så att jag kan sälja hennes lägenhet och leva på det." Det är fler än jag som kan tävla om titeln "Sveriges största pessimist". När får vi vår egen tävlig på TV4?

Jag ber på ursäkt om jag är dålig på att höra av mig till en del av er just nu. Jag är inte djupt deprimerad, bara väldigt trött. Och inte alls sugen på att prata jobb och framtid.

Jag och mina jag

I morgon ska vi ha det stora mötet på jobbet. När vi ska presenteras för Planerna och Visionerna (ja, jag tycker fortfarande illa om versaler), och få veta hur många som blir kvar och hur många som får gå. Spekulationerna når nya höjder. Själv har jag hört en del välunderbyggt skvaller om hur illa det kommer att bli, men det har jag lovat att inte berätta, så jag återkommer i morgon.

Just nu kämpar min oroarsida med min kaxsida i hjärnan. "Det värsta som kan hända är att jag blir ledig över sommaren", säger mitt ena jag, "eller resten av livet", säger mitt andra. "Det är bara ett jobb. Det är fan inte meningen med livet", kontrar kaxiga Heli. "Men det är bra att ha försörjning", svarar den mer pessimistiska. "Det har drabbat många före mig, och alla har överlevt", fortsätter Jag 1. "Men några av dem har fortfarande inte fått ordning på sina liv. Och för övrigt har det inte direkt vimlat av jobberbjudanden för dig tidigare i livet", svarar Jag 2.

Hur som helst, den som lever får se. Kanske är det rent av lite spännande?