Vår extraflicka
Det känns konstigt att inte blogga om det jag tänker på allra mest. Det som faktiskt tränger undan alla andra tankar. Men det har känts fel, känns fortfarande fel. Jag ska försöka göra det ändå, på ett så anonymt sätt att ingen människas integritet kränks.
Det finns ett barn i våra liv just nu som farit illa. Vi har känt henne i några månader, men i takt med att vi förstått mer har umgänget blivit mer intensivt. De senaste veckorna har hon varit här nästan varje dag, äter ofta middag med oss, sover ibland över.
Men vi har henne bara till låns. Snart flyttar hon vidare, kanske på fredag om beslut i frågan går igenom. Och då är det inte säkert att vi kommer att få träffa henne mer. Det väcker förstås känslor. Jag har ett slags behov att hjälpa andra människor och det behovet är så aktiverat det kan bli just nu. Likaså min separationsångest. Men oavsett hur stressad jag känner mig av situationen, hur stor lust jag har att säga: "Snälla, låt henne stanna hos oss. Vi kan ta hand om henne för alltid!" så är det ju inte mig det är synd om i det här. För det finns ett barn som redan ryckts upp en gång och som snart ska ryckas upp igen. Ett barn som bevakar sina hemligheter pedantiskt och som inte tigger tröst.
Vi hade en bra ikväll igår. Satte på musik och bakade pizza tillsammans. Flickan har vuxit upp utan lagad mat, har inte sett en kokbok förut. Har inte fått ha kompisar, inte varit van vid umgänge. Men under någon timme var livet precis så där som man kan drömma om. Där stod vi med våra tre flickor och skar skinka och paprika och svamp, sjöng en trudelutt då och då.
Nu kommer hon igen alldeles strax och jag skriver så att tangenterna glöder.
Etiketter: utsatta barn
posted by Heliotropen @ 11:04 fm
5 Comments:
er extraflicka väckte tankar hos mig också. inte så att jag haft en dålig barndom på det viset som denna flicka tycks ha. men det hände så mycket i mitt liv runt elva-års åldern, saker som sedan har präglat resten av mitt nu i dag 50 år vuxna kvinnas liv. jag ljög också, både för mig själv och för andra, säkert inte medvetet - men tänk vad skönt om någon hade förstått mig lite bättre än vad jag som litet barn själv förstod.
jag vill bara att du och lilla M ska veta att det är fler som bryr sig.
Tack s!
Vi har kommit lite längre nu i alla fall, för igår kväll fick jag tillstånd att berätta för lilla M, som inte vetat något. Det känns skönt. Sedan får vår extraflicka så klart välja själv om hon vill berätta något mer.
Det finns inte så mycket att säga annat än att ja, om man vill adoptera ett barn då får man genomgå en prövning utan guds like.
Får man barn så får man barn. Då tar det dessvärre lång tid innan något händer, innan någon ser och ingriper. Man måste ha tillstånd för allt möjligt, men inte för att ha barn.
Hoppas det ordnar sig på allra bästa sätt för barnet! Man kan inte sudda ut hennes upplevelser men förhoppningsvis kan man begränsa skadorna.
Jag blir tagen av extraflickans berättelse, och din. Jag hoppas verkligen att ni får fortsätta odla vänskap och "vanlighet" även efter flytten. Men det är inte hos er hon ska bo.
Tack alla, för svar. Och Botilda: nej, det är ju inte det. Jag har ju redan gått igenom alla de argumenten. Och nu sitter jag här och vet inte ens om jag gjort rätt som gjort så här mycket. Har jag gjort flytten svårare för henne nu? Men å andra sidan, hur kan man begära att ett barn ska leva i ett känslomässigt vakuum i fem månader och inte knyta an till någon? Det verkar inte mänskligt.
Skicka en kommentar
<< Home