Att skiljas är att dö en smula

"Man ska aldrig fästa sig vid folk, för de bara lämnar en", så sa min syster en av mitt livs allra mörkaste höstkvällar. Jag var nitton år och min första pojkvän hade just gjorde slut med mig, och smärtan var så rå och obarmhärtig som den kunde bli. Någon hade älskat mig och sedan slutat – hur skulle man kunna leva med det?

Min syster hade förstås fel. Men hon hade rätt också. Det är livets svåraste moment 22: Det går inte att låta bli att fästa sig vid människor, och det går inte att uthärda att förlora dem. På något sjukt sätt blir det ändå en tröst just i kväll, när jag har bestämt mig för att sluta tvivla på att jag gjort rätt. Visst har vår extraflickas flytt blivit svårare för att vi tagit henne till oss, definivt för oss och förmodligen också för henne. Men å andra sidan har vi sagt det bästa man kan säga till någon: Vi tycker om dig. Och vi tycker om dig så mycket att vi tar dig till oss, helt utan skyddsnät, trots att vi vet hur ont det kommer att göra.

I morgon flyttar hon till en familj hon aldrig träffat. Vi vet inte exakt vart. Naturligtvis förstår jag det här på mitt eget sätt, genom det filter som är Heliotropen. Hur skulle det kunna vara på något annat sätt? Och långt inne i mig sitter en liten åttaåring som var så rädd att bli av med sin mamma att hon knappt vågade leva. Och lite närmare ytan sitter en ledsen nittonåring som bestämt sig för att aldrig, aldrig, aldrig älska någon mer. Och som kommer att misslyckas om och om igen.