Milstolpar

Idag är min sista dag på gamla jobbet. Det känns lite egendomligt. Några gånger har jag gripits av panik, men innerst inne vet jag ju att jag gör alldeles rätt. Sju år räcker mer än väl, och det finns annat där ute. Men det är en milstolpe och om vi känner oss i form ska maken och jag dricka nyårschampagnen i kväll, för nu är jag ju i alla fall feberfri, även om rösten inte hämtat sig än.

Igår genomlevde vi en annan milstolpe. Lilla M fick äntligen, efter ett års tjat och längtan, börja på ridskola. Hästen var så stor att jag blev tvungen att åka därifrån och beställa nya glasögon istället. Jag vågade inte titta. Men allt gick bra. Det svåraste var att göra i ordning hästen innan. Rida är lätt som en plätt, tycker lilla M. "Mamma, jag kan lära dig om du vill." "Jag red i två år som barn. Du har ridit sammanlagt tio gånger", svarar mamma surt.

Hoppla!

För tjugoåtta år sedan slutade jag att vara en hästtjej. Då hade jag i sex års tid läst, skrivit och drömt om hästar oavbrutet dygnet runt. Alla djur var underbara, men hästar var underbarast. Men jag hade ett handikapp. Innan jag tagit min första ridlektion provade jag att hoppa barbacka på grannens häst - inte så välbetänkt. Naturligtvis trillade jag av och naturligtvis bröt jag armen. Jag var ett sådant barn som alltid bröt något. En gång satte sig min syster i mitt knä. Dessävrre låg min ena hand där redan och jag bröt ett finger. Hur som helst gjorde armbrottet mig rädd. Jag red i två år och var livrädd varje gång. Men jag skulle ju rida. Jag älskade ju hästar!

Andra året jag red började jag känna mig snuvig varje gång jag ryktade en häst. På några månader blommade en kraftig allergi upp. Och jag var inte bara allergisk mot hästar utan mot alla pälsdjur, inklusive vår katt. Det intresse jag ägnat all min avsevärda kraft åt under så lång tid var på väg att bli oåtkomligt för mig.

På våren när jag var fjorton år slutade jag rida, med en blandning av sorg, lättnad och besivkelse. Jag kände mig misslyckad på alla sätt som gick. Jag hade aldrig blivit någon duktig ryttare, och nu kunde jag inte vara någon ryttare alls. Så jag åkte hem och tog ner mina hästaffischer, lade undan hästböckerna och sålde ridkläderna.

I tjugofem år eller så var hästar något mycket perifert, något jag varit intresserad av, men inte längre. Sedan började jag höra rykten. Det finns en hästras, en som allergiker kanske kan klara. I ytterligare några år bearbetade jag det, men i lördags var det färdigbearbetat. I lördags red jag igen! Jag och lilla M på varsin långhårig rysk stäpphäst, i westernsadel på villande mo. Och ja, jag är en hästtjej igen!


Lilla M tycker det går för långsamt

Anonyma monomaner

Hej, jag heter Heliotropen och jag är monoman. Länge trodde jag att jag skulle kunna hålla den rena, vita linjen. Bli en sådan som är bara svalt intresserad av en massa ämnen. En sådan som hellre lyssnar än pratar själv. Som faktiskt smidigt kan gå in i en diskussion om, säg, Henke Larsson, eller flugfiske, eller den senaste hådeteven. Men ... jag har misslyckats igen.

Det som gläder mig, som gör att jag ändå kan stiga upp ur sängen på morgnarna med något som liknar självkänsla i behåll, är att jag inser att jag inte är ensam. Det är inte bara bland aspebergerutmanade jag kan hitta gelikar. De finns faktiskt närmare än så. Om jag på måfå väljer tio länkar ur vår bokmärkeslista i Safari ser de ut så här:

1. Anders gitarrkurs
2. Gitarrtabulatur
3. Brudens blogg om brudar
4. Närabögenupplevelser
5. Qruiser.com
6. Sexradikal.nu. Queer sexualpolitik
7. T-boy's daily adventures in the world of heteronormativity
8. Hur stämmer jag gitarren? Musikakuten ger dig svaret!
9. Sienzo - Digital Music Mentor
10. Ultimate Guitar Tabs Archive

Av detta kan man säkert dra många slutsatser. Den slutsats man bör dra är att det i mitt hus bor en person som är helt besatt av att lära sig spela gitarr, och en person som är helt besatt av att skriva en roman som delvis har hbt-tema.

Dessutom har vi ett stycke hästbesatt åttaåring. Hon surfar inte så mycket än, däremot säger hon hela dagarna sådant som: "Mamma, ser de här byxorna ut som ridbyxor?" "Mamma, ser jag ut som jag skulle åka och rida nu?" "Mamma, kan du låta som en häst igen?" "Mamma, vad hette den här delen av en häst nu igen? Bög?" (Ja, det är lätt att blanda ihop saker och ting i det här huset.) För att inte tala om: "Mamma, jag vill börja rida. Jag vill börja rida! Jag vill börja rida! Jag vill börja rida!"

Vad är du besatt av?