Att skiljas är att dö en smula

"Man ska aldrig fästa sig vid folk, för de bara lämnar en", så sa min syster en av mitt livs allra mörkaste höstkvällar. Jag var nitton år och min första pojkvän hade just gjorde slut med mig, och smärtan var så rå och obarmhärtig som den kunde bli. Någon hade älskat mig och sedan slutat – hur skulle man kunna leva med det?

Min syster hade förstås fel. Men hon hade rätt också. Det är livets svåraste moment 22: Det går inte att låta bli att fästa sig vid människor, och det går inte att uthärda att förlora dem. På något sjukt sätt blir det ändå en tröst just i kväll, när jag har bestämt mig för att sluta tvivla på att jag gjort rätt. Visst har vår extraflickas flytt blivit svårare för att vi tagit henne till oss, definivt för oss och förmodligen också för henne. Men å andra sidan har vi sagt det bästa man kan säga till någon: Vi tycker om dig. Och vi tycker om dig så mycket att vi tar dig till oss, helt utan skyddsnät, trots att vi vet hur ont det kommer att göra.

I morgon flyttar hon till en familj hon aldrig träffat. Vi vet inte exakt vart. Naturligtvis förstår jag det här på mitt eget sätt, genom det filter som är Heliotropen. Hur skulle det kunna vara på något annat sätt? Och långt inne i mig sitter en liten åttaåring som var så rädd att bli av med sin mamma att hon knappt vågade leva. Och lite närmare ytan sitter en ledsen nittonåring som bestämt sig för att aldrig, aldrig, aldrig älska någon mer. Och som kommer att misslyckas om och om igen.

Vintern rasat - och jag är så trött

Jag har överskridit någon slags gräns för vad jag orkar med. Igår hade vi inte bara extraflickan här, utan också sju andra gäster, varav tre mer eller mindre bjudit in sig själva. Det var jättetrevligt, men inte människor jag känner så väl, och därmed inte heller människor jag kunde slappna av med riktigt. Lilla A och hennes kompis N hittade dessutom på en massa bus. Sedan gick vi ner till brasan en sväng och hade fullt sjå med att hålla koll på alla barn.

På natten sov vår extraflicka över och klockan tolv följde jag henne "hem". Och kände mig som världens största skurk. Inte för att hon far illa i sitt tillfälliga hem, utan för att hon inte har det hon har här när hon är där. Så jag gick hem och kände mig deppig, och väldigt trött. Vi behöver ju vara en familj bara vi också. Jag behöver vila. Och samtidigt behöver hon oss.

Efter en timme ringde extraflickan igen och ville komma, och efter mycken vånda sa vi ja, hon får vara här under eftermiddagen men gå hem till middag. Jag vet att jag borde klara det, men jag kan inte säga nej någon i hennes situation. Hon är ju inte alls jobbig, det är bara det att det blir jobbigt att alltid ha någon annan här, och det blir stökigt och högljutt med tre barn i huset. På något sätt måste jag hitta ett utrymme för mig själv att ladda batterierna.

Och så hamnar jag i den situationen att jag längtar efter det jag fruktar - flytten. Mitt känsloliv är inte så beskaffat att jag med någon större lätthet kan sätta på känslor på full volym, och sedan stänga av dem igen. Men det blir väl någon råd.

Vår extraflicka

Det känns konstigt att inte blogga om det jag tänker på allra mest. Det som faktiskt tränger undan alla andra tankar. Men det har känts fel, känns fortfarande fel. Jag ska försöka göra det ändå, på ett så anonymt sätt att ingen människas integritet kränks.

Det finns ett barn i våra liv just nu som farit illa. Vi har känt henne i några månader, men i takt med att vi förstått mer har umgänget blivit mer intensivt. De senaste veckorna har hon varit här nästan varje dag, äter ofta middag med oss, sover ibland över.

Men vi har henne bara till låns. Snart flyttar hon vidare, kanske på fredag om beslut i frågan går igenom. Och då är det inte säkert att vi kommer att få träffa henne mer. Det väcker förstås känslor. Jag har ett slags behov att hjälpa andra människor och det behovet är så aktiverat det kan bli just nu. Likaså min separationsångest. Men oavsett hur stressad jag känner mig av situationen, hur stor lust jag har att säga: "Snälla, låt henne stanna hos oss. Vi kan ta hand om henne för alltid!" så är det ju inte mig det är synd om i det här. För det finns ett barn som redan ryckts upp en gång och som snart ska ryckas upp igen. Ett barn som bevakar sina hemligheter pedantiskt och som inte tigger tröst.

Vi hade en bra ikväll igår. Satte på musik och bakade pizza tillsammans. Flickan har vuxit upp utan lagad mat, har inte sett en kokbok förut. Har inte fått ha kompisar, inte varit van vid umgänge. Men under någon timme var livet precis så där som man kan drömma om. Där stod vi med våra tre flickor och skar skinka och paprika och svamp, sjöng en trudelutt då och då.

Nu kommer hon igen alldeles strax och jag skriver så att tangenterna glöder.