En vindflöjel i full storm

Jag har skrivit förut om detta med att vara tonårsförälder. Trots att jag inte ens är det ännu. Men jag får lov att hålla med mig själv. Det är spännande. M är inne i en identitetssökarfas som ibland nästan känns våldsamt ombytlig. Allt omprövas, från en dag till en annan. Ganska ofta känner jag mig som om jag satt och tittade på en vindflöjel i full storm - ditåt, nej ditåt, nej ditåt, nej ditåt - och aldrig åt det håll man tror.

Hur förhåller man sig till det då, som förälder? Jag känner förstås igen mig, det gör väl alla, men det räcker liksom inte. Det är ju inte heller alltid lätt rent känslomässigt. Vare sig jag vill det eller ej har jag ju synpunkter på vad hon ska vara och bli. Det är inte politiskt korrekt, men sant i alla fall. Kärlekens är förbehållslös, men man kan ju önska sig saker för sina barn ändå.

Så vad ska man göra med allt detta som kommer och går? Ska man bejaka? Försöka hålla emot? Bara ta det lugnt och luta sig tillbaka? Och om man ska sätta gränser, vilka är det? Ska jag till exempel oroa mig för att hon tittar på tv fem timmar om dagen och försöka begränsa det? Eller ska jag tänka att det är en fas som även hennes kompisar går igenom just nu och att det hör till? Ska jag hjälpa henne att hitta nya fritidsintressen när de gamla faller bort? Ska jag bejaka hennes idéer om mathållning och laga vegetariskt ena veckan, kosher nästa? Ska jag säga att det är okej att ha blått hår (jo, jag säger att det är okej) eller är det i själva verket motståndet hon söker?

När jag överlägger med mig själv så där riktigt ordentligt kommer jag fram till att jag nog ska ta det lite lugnt och lägga mig liksom mitt emellan. Det här är en process hon måste gå igenom. Jag får stå kvar som den trygga punkt min lilla vindflöjel kan haka tag i. Jag får påminna mig själv att det här är hennes liv att leva. Och sedan, när det blåst klart, så får jag se till att gilla läget och älska den hon blev (så klart)!

Att göra det man inte vill

Lilla A är rädd för sprutor. Väldigt, väldigt rädd för sprutor. I dag på morgonen har hon tagit sin sista trippel och hon har gruvat sig i veckor. För den som inte är spruträdd kan ju detta vara svårt att leva sig in i. Man tänker "du är pjåskig" eller "om du bara visste vad mycket värre saker det finns här i livet". Fast det beror ju bara på att man inte tänker efter.

För hur ofta är man inte tvungen att göra saker man är rädd för? När jag tänker efter har stora delar av mitt vuxna liv bestått av att ringa telefonsamtal jag var livrädd för att ringa, öppna brev som kändes som döden själva, gå iväg till möten jag skulle gjort vad som helst för att slippa ifrån, tvinga mig själv ombord på flygplan, tvinga iväg mig själv till doktorn. Och allt vad det nu kan vara. Och jag tycker inte att jag har blivit ett dugg modigare av allt det där tvingandet. Ibland blir jag mindre rädd nästa gång, men oftast inte.

Det tänkte jag på när jag satt där med lilla A som grät och grät och sedan ändå räckte fram armen utan att knota. Och jag tänkte att jag inte hade något klokare att säga än "snart är det över".

Vad gör du fast du inte vågar?