En påminnelse

I morgon är det första december, och som trogna Heliotrop-läsare vet ni väl vad det betyder? Adventskalender! En anekdot (eller något) om dagen fram till julafton. Se där, något att se fram emot, inte sant?

Snurrigare och snurrigare

Dagens bekymmer faller nog alla under kategorin i-landsproblem, är jag rädd. Men jag bor nu en gång för alla inte i Sudan.

En stor trötthet har lagt sig över mig. På morgnarna känner jag mig som regalskeppet Wasa, men med hjälp av frukost, kläder och en hel del spackel blir jag väl i det närmaste sjöduglig. Fast jag vet inte hur länge det är hållbart. Allt är jobbigt. Igår såg jag en kille på tv (i en dramaserie) som bröt ihop så spektakulärt på grund av stress och sömnlöshet, och det var både skrämmande och lite lockande. Men i morgon ska jag ringa min läkare, innan jag börjar gå bärsärkagång på stan och hoppa och kissa på bilar.

Fast det finns ju så mycket att vara trött på. Vädret till exempel. Och att mina barn släpar hem en hel leråket varje dag och att jag alltid antingen glömmer att sätta deras stövlar på tork, eller glömmer att byta stövlar sent på kvällen (ja ja, vi borde skaffa en stöveltork till) så att ingenting någonsin är torrt. Och på alla j-a papper dagis och skola skickar hem som ska fyllas hem. Och på att mina tre tvättkorgar alltid är så fulla att hälften av kläderna hamnar på golvet. Och på allt jag borde komma ihåg som jag inte kommer ihåg.

Nog om det. Nu kan jag inte undanhålla er dagens Carolina Gynning, hämtad från en "krönika" i Aftonbladet:
"Jag kommer ihåg när jag var ungefär tretton år gammal. Då funderade jag mycket på existentiella frågor. Jag lyssnade på Enigma på högsta volym, tände rökelse så att mitt lilla flickrum stank och sen puffade jag lite på en haschpipa. Jag satt i lotusställning vecka efter vecka när jag kom hem från skolan och funderade på: Vad händer när vi dör? Blev jag klokare av det? Tyvärr inte, snarare bara snurrigare och snurrigare…"

Jobbigt, Carolina.

Ondskan på tv 3

Ja, ja, jag erkänner. Jag har varit lat igen. På sätt och vis. När jag inte skriver här betyder det oftast att jag skriver något annat, och nu var det dags igen att skriva sexscener i Romanen (andra utkastet), så ni får ursäkta om jag var lite distraherad. Så egentligen har jag inte så mycket att blogga om. Kanske borde jag plocka fram den där bloggeneratorn som Botilda förevisade en gång för att gå hjälp med att gå på tomgång. Men å andra sidan är jag ju ganska bra på det själv.

I fredags var jag med och höll i en klassfest för 18 åttaåringar. Jag ska berätta en hemlighet. Alla åttaåringar har adhd. Jag säger det med största kärlek, både till åttaåringar och adhd-barn. Men vi serverade ju inte ens särskilt mycket socker, ändå var det som att titta på en video som man snabbspolar framåt, med högsta volym på. Jag lärde mig mycket annat också. Som att när någon spelar Hard Rock Hallejuh så är det meningen att man ska slita av sig tröjan, kasta sig ner på knä och glida fram över golvet. Jahaja. Det var ett tag sedan man var hipp.

På tal om adhd har det förekommit en debatt både i media och på olika forum (ja ja, jag vet att det böjs fora på latin, men nu skriver jag på svenska) om ett program på tv 3 som heter Ondska. Det är naturligtvis djupt omoraliskt av mig att blogga om ett program jag aldrig sett, men någon gång ska man ju vara lite kinky också, och för övrigt är det inte så svårt att räkna ut vad kombinationen Hasse Aro + tv 3 kan ge upphov till. Hur som helst går programmet ut på att man ska "förklara" diverse våldsbrott med hjälp av olika diagnoser. Ett avsnitt handlade sålunda till exempel om psykopati. Och ett avsnitt handlade om Aspergers syndrom (AS).

Nu tänker ni att jag är ute och cyklar för jag pratade ju om adhd, men vänta bara, det kommer en förklaring. Avsnittet väckte ilska hos personer med AS och deras anhöriga. Det finns ingen känd koppling mellan brottslighet och AS, däremot väldigt många fördomar om människor med detta funktionshinder. Följaktligen anmäldes programmet av Riksförbundet Attention. Hasse Aro försvarade sig med att man i programmet tydligt deklarerade att de flesta med AS inte alls är våldsamma. Att det finliret inte gått fram till alla tittare framgår tydligt av en artikel i Expressen med tillhörande kommentarer. En (numera censurerad, tror jag) kommentar löd så här "Företrädare för Riksförbundet Attention ger ofta ett lätt hysteriskt intryck och borde snarare visa förståelse för alla som är oroliga när vi tvingas konfronteras med dessa sjuka individer. Min dotters klass terroriseras av en dampunge vars föräldrar vägrar att flytta på sin son. Helt klart har även föräldrarna, särskilt mamman, någon slags bokstavskombination men nog borde 25 andra ungars behov väga tyngre än en sjuk pojkes som helt uppenbart inte klarar av den vanliga skolan. Nej mer pengar till specialskolor och tidig diagnostik så dessa potentiella våldsverkare, narkomaner och i vissa fall mördare, kan upptäckas tidigt och få adekvat medicin."

Att adhd/damp inte är samma sak som Asperger borde inte ha undgått någon allmänbildad vuxen. Att det ingetdera kvalificerar sig som sjukdom tycker jag också borde ha framgått klart, även för den måttligt intresserade. Att det inte är okej att skrika tillmälen till andra i öppna forum borde väl också tillhöra vad varje svensk borde veta. Jag känner mig väl extra träffad eftersom jag numera har en anhörig med adhd-diagnos, och ytterligare en anhörig som diagnosticerat sig själv med det. Ingen av dem är, kan jag avslöja våldsverkare, narkomaner eller mördare. Varför är det så svårt för oss människor att visa respekt för andra? Att vara lite ödmjuka och schyssta och tänka "There but for the grace of God, go I"?

Läs gärna Mark Haddons utmärkta Den besynnerliga händelsen med hunden om natten. En skildring av AS - inifrån.

Jul, jul, galna jul

Vad är det med julen som gör folk så förryckta, och som får förlagen att spotta ur sig tidningar till höger och vänster om hur vi ska skapa oss en riktig jul. Och varför i hela friden rycks man med? Jag erkänner gärna, jag brukar köpa Amelia Jul. Och jag brukar sitta där och tänka på allt jag borde göra. Pyssla med barnen. Julstäda så att det skiner överallt. Göra eget julgodis. Bjuda hem alla jag känner på glöggfest. Gå på ett halvt dussin julmarknader. Idag köpte jag en tidning som dessutom gav mig en liten planeringskalender. Så nu behöver jag inte fundera så mycket på vad jag ska göra de närmaste fem veckorna. Nästa vecka ska jag till exempel plantera tazetter, visade det sig. Den tolfte ska jag handla alla julklappar och på tredje advent ska jag ha öppet hus.

Är det så att det blir en riktig jul först när man bockat av allt det där på listan? Och vad händer om det inte blir en riktig jul? Min vän Jessika bloggar om ett annat julfenomen som väcker känslor - att Findus säljer frysta jultallrikar att värma i micron. Praktiskt kan man tycka, förfärligt verkar de flesta matbloggare tycka. För julen är den där helgen som ska vara äkta, när allt ska göras på riktigt, utan fusk. När pepparkakorna ska vara hembakta, av egen deg. När granen ska vara äkta och lukta kåda och släppa alla barr efter två dagar. Sedan står vi där ändå, i lönn, med våra färdigkokta skinkor, Mamma Scans köttbullar och pepparkaksdeg köpt i plaströr på Ica. Och det blir jul ändå.

Själv är jag glad att jag ändå insett att det finns andra saker som är viktiga i mitt liv, och mina löften till mig själv inför årets jul handlar inte om att göra allt själv, eller äkthet till varje pris. Det handlar om att må så bra jag bara kan, så att jag kan äta av julmaten i år, att lyssna på lagom mycket julmusik, att inte dras med i hysterin utan lyssna till mig egen vilja i alla lägen och att inte på några villkor gå med på att någon spelar Christer Sjögrens julskiva för mig igen.

Big Brother-brudar och bortskämda babes

You've gotta love the world - den är så absurd. Och absurdast av allt är massmedierna. "Sexbonden - Jag valde den snyggaste" stod det på en skvallertidning i Pressbyrån. Sexbonden!? Jo, jag lovar, jag gillar också bönder (hej, familjen B!), och jag har till och med sett nästan ett avsnitt av Bonde söker fru, men sexbonden? Tur i alla fall att killen är förutsägbar. Skit samma om man går bra ihop eller tjejen är trevlig, bara hon är snygg. På tal om det såg jag att Filip och Fredrik (ursäkta kräkljuden i bakgrunden) i sitt nya program ska intervjua endast män - och så Victoria Silvstedt. Javisst. Så klart. Någon mer intressant gick väl inte att hitta.

Är det någon mer än jag som känner sig alienerad i denna värld av Bingo Rimérer och Carolina Gynningar? Den senare gjorde sig förresten skyldig till en annan rolig absuriditet i en skvallertidning härom dagen: "- Jag får panikångest av kokain." Jobbigt Carolina.

Men den riktiga världen är också absurd. Satt på en middag en famille igår. Lilla A tiggde till sig rosen på tårtan, men tyckte sedan inte att den var god utan ville hellre ha glass, varpå gammelmoster G utbrast: "Tänk vad ungar nu för tiden är bortskämda. När jag växte upp under kriget hade vi inte ens apelsiner." Häpp, som det hette i Seriemagasinet förr.

Om fjollor och snubbar

Jag känner mig lite mer uppåt igen, mycket tack vare Ekorren. Så nu behöver ni inte undvika mig för att slippa bli deppiga.

Jag har börjat följa en ny serie på teve, "Böglobbyn", lite grand i researchsyfte, eftersom jag har ett queertema i min roman, ni vet. Visste inte riktigt vad jag skulle vänta mig. När DN skulle presentera serien skrev de så här:

"'Böglobbyn' i SVT är ett samhällsmagasin om manlighet och homosexuella män. Olle Palmlöf och Sverker Åström visar att bögar är som andra män förutom att de tänder på människor av samma kön."

Det var ju inte så förvånande, men ganska förtroendeingivande, tyckte jag. Nu skulle vi gå bortom klyschorna om fjollor och se människorna bakom. Men sedan fortsatte artikeln så här:

"Eftersom "Böglobbyn" är ett program av män, med män och om män berörs manligheten hela tiden fast på olika sätt. Till exempel framkommer det att männen i bögvärlden är uppdelade på samma sätt som de heterosexuella i det övriga samhället.

- Inom bögvärlden är män mer eller mindre manliga enligt den traditionella normen. Fjollbögarna, de som är minst manliga, står lägst ner i hierarkin. Högst upp finns alltså de vanliga "snubb-bögarna". De män som det inte syns på att de är bögar, säger Olle Palmlöf."

Nu måste jag erkänna att jag blev en aning konfunderad. Är männen omkring mig indelade i fjollor och snubbar, de heterosexuella männen alltså, utan att jag märkt något? Det skulle inte göra mig jätteförvånad i och för sig. Jag är erkänt dålig på sånt där med grupperingar. Jag märkte inte ens att det fanns synthare och hårdrockare förrän de inte fanns längre. Men även när jag tänker efter har jag svårt att se det där. Visst ser jag att dagis- och skolgårdarna är fulla av små machomän och prinsessor, men du brukar ju gå över sedan. I alla fall är de män jag umgås med varken fjollor eller snubbar utan helt vanliga normala mittemellan-killar. Människor helt enkelt.

Hur som helst såg jag sedan första avsnittet av Böglobbyn och blev jättebesviken. Syftet med serien påstods vara att man skulle omvända homofober. Men kan man verkligen göra det genom att göra ett program om cruising, dessutom ett program som inte har något mer att säga än ungefär: "jaha, Sverker, så det var bakom de här buskarna du satte på killar på fyrtiotalet" och "oj, här är det en jättekonflikt mellan bögarna som vill ha sex och frisbeespelarna, kolla det är någon som vält ett frisbeegolfmål"?

Glädjande nog var gårdagens avsnitt betydligt bättre. Det handlade om bögar som inte passar in i bögvärlden - om Thomas som inte alls gillar schlager, och om Marco som ser ut som en jättesnygg tjej men inte är en, och vem ska älska en då? Det är alltid lätt att känna med människor som är utanför och udda och jag grät ett par tårar för Marco som dyrkat Carola i tjugo år tills han träffade henne på ett kafé och hon sa: "Du måste sluta med det där, Marco, annars kommer du att brinna i helvetet. Det är en styggelse för Gud."

Och just där skulle jag vilja komma med en vacker slutkläm om tolerans och medkänsla och medmänsklighet, för tusan. Men den får ni tänka er själva.

Noli me tangere

Jag hade en sådan bra plan, hela scenen klar för mig: Jag skulle ta ett stadigt tag om chefens öron och ta in honom i ett mötesrum och säga: "Det här är inte okej. Du skulle inte ha berättat det där för mig, och jag vill faktiskt aldrig höra något liknande igen. Nu har jag fått nog. Jag är inte intresserad av andra människors tvivel. Jag vet att det inte syns utanpå, men det är trots allt ingen hudsjukdom. Och hur många sjukdomar syns utanpå, egentligen? Man kan fan ha cancer i sista stadiet utan att det syns. De jag bryr mig om vet och de förstår. Om någon annan undrar något kan de läsa en bok. Jag har lagt ner alldeles för mycket tid och energi på att försöka förklara, men bevisbördan är inte min och jag tänker inte förklara ett enda skit till. Mitt psyke är stängt för utomstående nu."

Och sedan hade jag sällskap på bussen med en kvinna jag känner som jobbar på en annan avdelning, och hon berättade om hur lien går där, hur de anställda kallas in på "kompetenssamtal" för att bevisa att de har rätt utbildning, är tillräckligt effektiva, tillräckligt socialt kompetenta för att få vara kvar. Och jag blir en snigel igen som snabbt drar in huvudet i skalet och ligger där medan de stora, hårda stövlarna trampar runt omkring mig. Om jag låtsas som ingenting kanske jag klarar mig. Om jag låtsas som ingenting kanske de inte finns.

Malmö i lördags: +15 °

Tre timmar tog det för min man att komma hem från jobbet igår. Och han var en av dem som hade tur. En kollega till honom ställde sin bil efter fyra timmar, när han närmade sig en t-banestation. Andra fick gå hem. Hur är det möjligt? Kan ingen göra något? Är det golfströmmen, eller vad? Själv skyller jag på UD. Det brukar funka. Borde det inte vara dags att KU utreder det här? Borde det inte vara dags att någon avgår? Stockholms gatuborgarråd borde väl i alla fall få bita i gräset, eller kanske snarare snövallen. Skämt åsido, den första person som säger till mig att det är trevligt att bo i ett land med årstider kommer att åka på en fet ... Vad är det för mening med fyra årstider när det bara är en som är uthärdlig? Ja ja, jag vet vad ni kommer att säga. Det är så härligt med sådana där soliga och gnistrande kalla vinterdagar, men allvarligt, hur många sådana har vi om året? Fyra? Och ni har nog valt att glömma en del andra saker, va? Som november till exempel. Eller februari. Jag vill gå i ide!