Det har varit en underlig dag, med dramatiska besked av liv och död-karaktär för några av mina närmaste vänner. Själv har jag mest varit frustrerad:
Över betygskriterier som säger att jag inte får bry mig om vad en analys kommer fram till eller hur den är skriven, bara om författaren går i polemik med kurslitteraturen eller inte. Eller så har jag fått allt om bakfoten, men jag tror dessvärre inte det.
Över att jag inte alls tycks dela värderingar med de människor som också fostrar mina barn.
Lilla M får ofta kommentaren att hon pratar för mycket i skolan. Hon är duktig på att läsa och skriva och rita, duktig på engelska och matte, gör sina läxor som hon ska - och med entusiasm - kommer i tid och har alltid med sig gympakläder. Men skolan och dess utvecklingssamtal bygger på att man har något att förbättra, och då kommer det upp om och igen: Lilla M pratar för mycket, hon bestämmer för mycket, hon lägger sig i vad andra gör. Efter ett av de mötena var hon helt otröstlig:
- Mamma,sa hon. Jag
kan inte ändra mig, jag
är sådan!
Och jag försökte linda in det genom att säga att alla barn får något att förbättra när de pratar med fröken och att jag tycker hon är bra som hon är, men hon kanske skulle försöka bla bla bla.
Härom veckan fick jag ett mejl från fröken med ämnesraden "Lilla M" och den inledande texten: "Jag måste skriva till er och berätta att lilla M inte kommer att nå sitt mål." Och det handlade förstås om att hon pratar för mycket. Missförstå mig rätt. Jag förstår att det är störande. Jag tycker inte heller om när folk pratar rätt ut på mina lektioner. Men det måste väl vara någon jäkla proportion på det? Eller är jag bara överkänslig för att jag inte gillar att någon kritiserar mina ungar? Ingen aning. Men mejl hem med maximal dramatik känns som overkill för en förseelse av det slaget. Och hon har ändå en gammal och van och erkänt duktig fröken.
Igår seglade något upp på dagis också. Lilla A:s fröken drog mig diskret åt sidan vid hämtningen och berättade att de varit ute i skogen den dagen och då hade sett en kvinna som såg lite konstig ut och lilla A hade gått fram och ... kramat henne. Men innan jag fick en chans att känna mig stolt över min empatiska unge som kramades när alla andra bara stod och glodde, fick jag veta att fröken under samlingen, med alla barn närvarande, berättat att man inte kan gå fram och krama vem som helst som man inte känner. Och lilla A hade börjat skämmas så mycket att hon inte ens ville berätta om det för mig.
Jag erkänner, jag var inte med. Kanske såg kvinnan ut som en yxmördare eller leprasjuk eller kanske visade hon oerhörd motvilja mot att bli kramad, men det gör ändå ont i mig vid tanken på att de fått lilla A att sitta där och skämmas inför hela barngruppen för att hon har ett stort hjärta och vill att alla ska få vara med.
