26 oktober 2005

Fantomen och jag

Härom kvällen såg vi filmversionen av Phantom of the Opera. Jag har väl en del att invända mot den. I huvudrollerna hade man placerat tre ganska medelmåttiga skådisar. Christines röst var för tunn – den bör vara en aning operaskolad i alla fall för att fungera och Raoul spelades som vanligt av en riktig sillmjölke.

Men nu är det ju en gång så att Fantomen spelar en speciell roll i mitt liv. Jag gillar musikaler i allmänhet och Andrew Lloyd-Webbers musikaler i synnerhet, men även om jag sett Evita två gånger, kan varje ord av Jesus Christ Superstar och fortfarande ryser när jag tänker på första gången jag hörde Memory, framförd av Elaine Paige i originaluppsättningen i London, är det Fantomen som ligger närmast mitt hjärta. När jag sett den första gången blev jag alldeles besatt, och jag behöver bara höra ett par tre toner i början för att få samma känsla igen.

Och det jag känner först och främst är att Christine väljer helt fel karl. Okej, jag inser att det kan vara jobbigt i längden att vara ihop med en psykopat och den bostad han kan erbjuda kan ju, om man ska vara riktigt snäll, möjligen kallas originell. Om man riktigt analyserar situationen kan jag också fundera lite över hur karln luktar egentligen. Hur sköter han hygienen därnere i katakomberrna? Finns där några tandborstar? Och vad äter han?

Men inget av det funkar riktigt avskräckande på mig, för han är ju en sådan cool psykopat. Och just detta att han är så farlig och samtidigt så ömkansvärd är ju oerhört förföriskt. Det är väl därför som även de mest hopplöst våldsamma, missbrukande och patetiska snubbar alltid lyckas hitta en kvinna som är beredd att ta sig an dem, och det är säkert därför massmördare brukar få så många kärleksbrev när de sitter i fängelse.

Men jag säger bara:
”Past the point of no return
no backward glances.
The games we’ve played ’til now are at an end.
Past all thought of ”if” or ”when”
no use resisting.
Abandon thought and let the dream descend!
What raging fire shall flood the soul?
What rich desire unlocks its door?
What sweet seduction lies before us?

Past the point of no return
the final threshold.
What warm unspoken secrets will we learn
beyond the point of no return?”

24 oktober 2005

Att vingla fram

Igår ärvde lilla M ett par rullskridskor (inlines förstås) av en kusin. De var nästan för små för henne också, men hon blev mycket entusiastisk, snörde på dig dem direkt och började öva på vår ganska långa hallmatta. Det gick rätt vingligt och stapplande och hon hördes ofta dunka i väggarna. Jag var ute och försökte instruera henne lite i hur hon skulle göra. "Titta ner får du se. Inte är väl fötterna raka. Försök hålla dem raka. Man ska åka mitt på hjulen." Att jag själv åkt rullskridskor exakt två gånger i livet och hållit på att slå ihjäl mig båda gångerna avslöjade jag förstås inte.

Men lilla M var oföränderligt salig. "Mamma titta!" ropade hon. "Kolla vad bra jag är. Jag åker ju jättebra. Jag kan till och med åka baklänges" Därefter hördes en duns och en krasch, och en stund senare: "Du har rätt mamma, det gör ont att trilla." Men sedan var hon uppe igen, och precis lika bra som förut. "Titta mamma, jag är jätteduktig." Jag log lite för mig själv och tänkte ett och annat om barns okuvliga självförtroende.

Sedan slogs jag av en annan tanke: Tänk om det är hon som har rätt! Tänk om det duger alldeles utmärkt att vingla sig fram, om man inte alls behöver vara bäst i universum för att få kalla sig bra. Tanken svindlar.

20 oktober 2005

Livsmedelsverket och sanningen

Igår skrev DN om Kalla fakta-programmet härom dagen där de tog upp vilka rekommendationer Livsmedelsverket ger gravida kvinnor. Många av oss har ju redan misstänkt att det var något skumt med dem, och retat oss på nitiska barnmorskor som fått det att låta som om vi inte får äta någonting.

Redan när jag väntade lilla M läste jag mig till att den alkohol man dricker som ammande mamma först går genom levern innan den hamnar i modersmjölken. Det innebär att man får samma promillehalt i mjölken som i blodet. Dricker jag på rätt bra så får mitt barn alltså i sig någon promille, mindre än i den "alkoholfria" cider man brukar få att skåla i när man just fött. Jag är ju inte dummare än att jag insåg att en måttlig konsumtion inte rimligtvis skulle kunna skada mitt barn. Ändå hade jag jätteångest när lilla M var nyfödd och jag drack ett glas skumpa tillsammans med bekanta som ville fira hennes ankomst.

När lilla A kom var jag ju en veteranmamma och kunde stå på mig lite bättre. Så jag tog något glas vin till maten om jag kände för det och lät bli att ha ångest. För övrigt har ju nyförlösta mammor ett rätt bra självreglerande system när det gäller drickande. Man brukar i regel tvärsomna efter max ett glas vin.

Men varför kan man inte från Livsmedelsverkets och mvc:s sida vara ärlig både med den och andra risker? När jag väntade lilla A träffade jag några gånger en annan gravid kvinna som också var livsmedelsinspektör. Hon berättade att man EN enda gång i Sverige hittat listeria i EN förpackning med vakuumpackad skinka. På det byggde man rekommendationen att gravida ska undvika skinka, och ger massor med kvinnor ångest för den där ost- och skinkmackan som slank ner när de var desperat hungriga. Jag tycker inte att man ska låta bli att nämna risken, då blir jag ju som Livsmedelsverkets chef som tyckte att mvc inte ska nämna något om folsyra för när kvinnor kommer på första kollen är det ändå för sent att äta det för att förebygga ryggmägsbråck och då skulle man ju bara oroa de små kvinnor. Jag tycker att vi borde få mer information, inte mindre, så att vi själva kan sätta in det vi gör i ett sammanhang och bedöma risken på ett medvetet sätt.

DN:s Ulrika Kärnborg har en tydlig teori om varför Livsmedelsverket inte talar sanning. "Kvinnor som ägnar all sin energi åt vad de stoppar i munnen är lätthanterliga kvinnor." Ain't that the truth.

18 oktober 2005

Sorgens dag

I lilla M:s skola har de ett hönshus. På sommaren får de elever som vill tillsammans med sina föräldrar vara ansvariga för hönsen en vecka. Under en av sommarens varmaste veckor hade vi ansvaret. Varje morgon fick man traska upp och släppa ut de fyra hönorna och tuppen, ge dem mat och fylla på vatten. På kvällen fick vi gå upp igen och släppa in dem, för att inte grannarna skulle väckas alltför tidigt av tuppen. Dessemellan gick vi upp ibland på eftermiddagarna och bara satt i det omgivande "naturrummet" där det finns bord och bänkar, en pergola med klättervin, en liten damm med guldfiskar och barnens odlingar. Det är ett av mina bästa sommarminnen från i år. Jag var alldeles överväldigad av hur mysigt det var att ha ansvar för djur igen. Jag var en extrem djurvän som barn, med blev allergisk i tonåren och har sedan dess tvingats hålla mig på avstånd. Nu blev jag totalförförd av de tama hönorna som gärna satt i min famn och blev klappade, och som var så roliga att titta på när de gick och sprätte.

Natten till i går tog sig någon in i hönshuset och dränkte de fyra hönorna och den stolta lilla tuppen i en vattentunna.

Jag förstår ingenting. Gör ni?

11 oktober 2005

Höstheliotropen

Jag har alltid haft svårt för övergången mellan årstider. De blir en sådan tydlig påminnelse om tidens gång. Så på försommaren grämer jag mig över allt som inte blev av under våren, och i september sörjer jag det jag inte hann på sommaren. Men nu är vi mitt i hösten, och då kan jag njuta. Tar långa promenader i min älsklingsskog (det bor visst en friluftsmänniska i mig, trots allt), där löven regnar över mig i solskenet och träden runt sjöarna är så vackra att jag inte ens tänker försöka beskriva dem.

Jag är verkligen lyckligt lottad som bor som jag gör. Jag gör vad jag kan för att utnyttja det och njuta av det. Allt är så exotiskt. Mossan som täcker marken. Att tallarna är så höga att jag kommer att tänka på redwoodträden jag såg en gång i Kalifornien, världens högsta träd, att jag igår stötte på en skylt där det stod ”Älgjakt pågår”, att jag såg en hackspett. Blir fascinerad av hur träden växer, en del ser ut som om de designats för att vara fällor som slår tillbaka när man minst anar det. Andra har stammar som delar och böjer sig, så att de ser ut som om de hade armbågar och väldigt långa underarmar. En del sträcker rötterna tvärs över stenar. Det verkar opraktiskt, men de kanske har helt rätt. Jag borde också växa över mina stenar och slå rot på andra sidan.

05 oktober 2005

Alice vs Amelia

Det har sina sidor att tillbringa så mycket tid i populärkulturens värld. Jag ser filmer så att mina ögon är fyrkantiga, och läser tidningar jag annars knappt skulle ta i. Menar inte att vara snobbig, men jag är tidningsfantast och någonstans måste man ju dra gränsen om man ska få något annat gjort.

Härom kvällen såg jag en tv-film om den amerikanska suffragettrörelsen på dvd. Måste erkänna att den biten av historien är ganska okänd för mig. Har läst mest om engelskorna, med mor och dotter Pankhurst i spetsen. Men det var en fascinerande historia full av smarta, välutbildade, medvetna, modiga och målinriktade kvinnor. Huvudperson var en Alice Paul, en mycket fascinerande kvinna, som ni kan läsa mer om på den här sidan: http://www.spartacus.schoolnet.co.uk/USApaul.htm

Som en kontrast till detta har jag också de senaste dagarna sett Oprah, som handlade om hur bra botox är för att få bort rynkorna i pannan, och läst Amelia, som bland annat lär mig hur jag håller vikten även om jag går på många vimmelpartyn.

I filmen frågar någon Alice Paul om hon tror att världen ska bli bättre om kvinnor får rösträtt, och hon svarar ungefär: ”Nej, men det är inte det som är poängen. Om vi är medborgare ska vi också få rösta. Jag har inga illusioner om kvinnor. Det finns bra människor och dåliga människor bland oss också.”

Så Alice slipper i alla fall vända sig i sin grav när hon ser vad moderna kvinnor använder sin frihet och sitt inflytande till. Å andra sidan skulle hon väl inte ha gett sig på att läsa Amelia.



Dagens skämt är hämtat direkt från Staffans glada sidor i Hemmets Veckotidning (nu föstår ni vad jag menade i början, va?):

”– Min fru och jag har börjat matcha varandra så bra när det gäller det sexuella.
– Jaså, hur då?
– I går kväll hade vi båda huvudvärk.”

Kanske något för dagens småbarnföräldrar att känna igen sig i?

03 oktober 2005

Sinnenas rike

En märklig sak har hänt sedan jag blev sjuk av stressen. Vissa av mina sinnen verkar ha förstärkts: Jag känner lukter som ingen annan känner, och jag har blivit överkänslig för ljud.

Dessvärre är de flesta av de dofter jag känner obehagliga. Hemma tycker jag att det luktar mögel överallt, Toaletterna kan jag överhuvudtaget inte gå in på. Ändå svär alla att det luktar helt normalt här. När mina barn kommer hem från dagis och skola tvättar jag dem, för jag står inte ut med alla ofter de för med sig. Lilla A:s hår luktar som om hon tillbringat dagen i någons armhåla. Lilla M luktar på ett sätt som jag av blygsel inte vill skriva om här. Det är svårt att vara finkänslig och inte såra dem, men jag vill inte kramas förrän de är tvättade.

Igår besteg jag Mount Everest och tog mig till min syster på födelsedagskalas. Där möttes jag av idel välvilja, ja till och med kärlek. Ändå kände jag mig som en soldat i en skyttegrav. Anfallen, ansatt, med fienden bakom nästa kulle satt jag tyst, darrande och illamående – för att jag var i ett rum där fjorton personer pratade och skrattade samtidigt.

Jag fasade för hemfärden. Att köra själv nästan en timme i mörker med barn och mamma i bilen. Men när barnen somnat och mamma tystnat och jag körde längs nästan tomma vägar mådde jag bättre än jag gjort på hela dagen.

Vilken tur att synen i alla fall blivit sämre, annars skulle jag väl överväldigas så av hösten att jag inte kunde gå ut.

Jag har skrutit med att jag fortfarande kan skriva, trots att jag i övrigt fungerar så dåligt. Men när jag från början skrev denna text (blogger låg nere i går) lekte barnen precis bakom mig och i vardagsrummet konverserade min mamma och mina svärföräldrar. Alla sammankallade för att ta hand om stackars mig när maken är bortrest. Jag gjorde korrfel i varje ord, och det går inte myckeet bättre idag. Kanske tystnar Heliotropen nu.