Psst! Hemligt!

Vi har köpt en våningssäng (tack, chefen). I underslafen ska lilla M ligga. Överslafen väntar på någon ...

Fortsättning följer om ett par veckor, hoppas vi.

Lilla A:s städfilosofi

- De sakerna som ligger på bordet, de hör liksom hemma där.

Bönder och deras brudar

Till mina hemliga laster hör att jag gillar att titta på "Bonde söker fru". Den är intressant på så många nivåer samtidigt att jag knappt kan redogöra för det. Sociologisk studie, kulturkrockar mellan landsbygd och stad (som Karl Petters alla små trippande brudar från förra årets program), spelet mellan män och kvinnor, de intressanta liknelserna mellan potentiella partner och olika djurarter ("det var som att vara i hagen med sex brunstiga kvigor", som skånske Per uttryckte saken), det faktum att det uppstår någon slags grupppsykos när flera personer blir intresserad av samma faktiskt rätt ordinära människa, och så det faktum att det ändå är ganska snällt på ett sådant där genuint svenskt sätt. Trots att folk väljer bort varandra.

Inte blir det mindre intressant av att årets serie faktiskt realiserat QX-galans satiriska inslag "Bonde söker bög". Minsann får Peter lov att dejta sex män på bästa sändningstid.

En av årets deltagare, Magnus, står ändå för årets hittills mest subversiva inslag. Han är killen som fattat galoppen. Detta är som att stå i mataffären på lördagen och välja lördagsgodis. Det är han som väljer och han reflekterar inte ögonblick över om smågodiset vill bli valt. I teorin kan ju kvinnorna välja bort honom. Men det gör de ju inte.

I förra avsnittet skulle han speeddejta tio kvinnor. Det skulle bli spännande tyckte han, för av breven kunde man ju inte se hur långa de var till exempel, och "det var ju inte så många som skrev ut bh-storlek".

Igår fick han gå på en långsammare dejt med sex utvalda tjejer och hamnade på tu man hand med Linn. "Du var lite mer knubbig än jag räknat med från breven", sa han. Falsk varudeklaration alltså. Hon påstod sig vara en punschpralin men visade sig vara en sur bomb. Men Magnus är en mogen kille "trots att hon är lite smårund och har glasögon" tycker han att hon börjar tillhöra en av favoriterna. Och den före detta punschpralinen står där och ler. Hon skulle kunna välja bort honom. Men det gör hon ju inte.

Pop quiz II

Den här har lilla M byggt. Det föreställer som alla kan se en ... ja, vad då för något?

Ledtråd: Jag har använt en sådan vid ett par tillfällen, men jag var lite under isen just då och kan inte svära på att det är så här de ser ut.

Ung supporter

Lilla A, torsdag kväll 21.00: - Mamma, jag kommer ihåg att jag hejar på Barack Obama.

Politiken har rejäl genomslagskraft nu för tiden.

In memoriam

Jag minns så väl den gången Mona-Lisa drabbades av strålröta och fick skickas till slakt. Mona-Lisa var lite som jag. Hon stod för sig själv i en spilta och fick inte så ofta besök. De flesta tyckte att hon var ful, och ingen ville så gärna rida henne. Självklart var hon min favorit.

I måndags blev lilla M:s favorithäst så illa sparkad i hagen att han fick avlivas på plats. Det finns inget som sorgen efter en hästkompis.

Intellektuella giganter

Många personer jag pratat med som jobbar där jag jobbar, men omnejd, har ett specifikt klagomål: De förväntade sig att det här skulle vara en plats där man fick bli en del av ständigt pågående intellektuell diskussion. I själva verket är det här ungefär som alla andra arbetsplatser: Folk pratar mest om vardagliga saker, om de pratar alls.

En dag i våras hade vi en diskussion om just det på lunchrasten, några kolleger emellan. Då utspann sig ungefär följande:

M: Men jag kan prata om något intellektuellt. Jag var på en disputation i fredags.
L: Jaha, var det E-L:s?
M: Ja, just.
L: Vem var det som var opponent nu igen?
M: Jo, det var han ... Vad heter han nu igen? Han som är i Linköping.
L: Är han inte i Örebro?
M: Jo, kanske ...
Jag: Vad handlade avhandlingen om?
M: Jo, den ... vad var det titeln var nu igen? Jag har den ju på mitt bord.
Lång tankepaus.
K: Ja, så där håller jag också på ibland. En gång skulle jag dra ett exempel för mina studenter och säga "det är precis som med Sonja i Brott och straff", men så kom jag inte på vad boken heter. Då tänkte jag att jag skulle googla på författaren, men då kom jag inte på vad Dostojevskij heter. Till slut kom jag på "Idioten" i alla fall, så då kunde jag googla på det.

Fobier och andra smådjur

Till min långa lista fobier måste jag tyvärr foga en nygammal: Skatteverksfobi. Den var som starkast när jag var egen företagare. Då kommunicerar man ofta med Skatteverket, och varje gång ett kuvert damp ner mådde jag akut illa. Det fanns ingen egentlig anledning. Jag har förstås aldrig varit skattefifflare (det skulle jag aldrig våga) och jag brukade alltid få tillbaka på skatten. Förmodligen är det en kvarleva från barndomen då min mamma alltid spelade upp ett grekiskt ödesdrama varje gång hon fick besked om kvarskatten. (Att upprepat höra sin mamma skrika, gråta och vädja i telefon med skattmasen kan ... tja, ge men för livet.) Det dröjde långt upp i vuxen ålder innan jag insåg att man själv kan räkna ut sin kvarskatt och att den faktiskt inte behöver komma som en blixt från en klar himmel.

Idag tvingades jag inse att min fobi lever och är vid god vigör. Jag fick ett brev från Skattemyndigheten, med en blankett för ansökan om skattejämkning. Jag förstod ingenting. Jag har aldrig haft jämkning och i säkert en halvtimme gick jag och malde samma fråga: Vad vet de om min ekonomi som inte jag vet? Som den fullfjädrade fobiker jag är såg jag mig själv boende på gatan efter att skattmasen tagit allt.

När halvtimmen var till ända kom jag på ... att jag har skattejämkning i år.

Note to self: Om man ska hålla sig med ångestproblematik får man åtminstone se till att skaffa sig ett minne!

Jippi!

Det finns goda nyheter här i världen trots allt:

Adjö DN!

Nu tror jag att jag ska sluta läsa tidningen. Jag är visserligen ingen anhängare av att tidningarna ska skriva artificiella "goda" nyheter, men någon måtta får det väl vara! Krigsrubrikerna om ekonomin har man väl nästan vant dig vid, men nu: Anders Eklund, jordbävningar, bomber, utrotningshotade däggdjur. Det är en chock att titta upp från köksbordet och upptäcka att världen faktiskt ser likadan ut som igår, i mitt lilla hörn.

Det är mycket nu

På vägen till jobbet idag fick jag stanna till vid det alltid öppna apoteket för att kunna svälja ner en Ipren med hjälp av en Treo brus.

Just nu vet jag inte hur jag ska få saker och ting att hänga ihop. I morgon börjar mina kurser på allvar. Den här terminen skulle ju bli ganska vilsam. Jag har i stort sett samma kurser som i våras. Bara att skriva ut den gamla lektionsplaneringen och köra alltså? Nej, får jag väl konstatera. I morgon ska jag presentera termer från kurslitteratur jag läste i februari. Och hur mycket minns jag vid det här laget om modalitet, presuppositioner och intertextualitet? Rätt lite, skulle det visa sig.

Dessutom är jag med och ordnar en konferens på fredag. Är en av två ansvariga för en kakbuffé. A piece of cake, kan tyckas. Men inte då. Det lyckas också stressa mig.

Och kvällskursen jag går (läs: försöker gå) två kvällar i veckan ska vi inte snacka om. Och så ovanpå det barn som inte vill gå i skolan, barn som inte vill göra läxan, barn som behöver hjälp med läxan, papper som ska fyllas i, påsar som ska packas, hus som ska städas, mat som ska handlas och lagas ...

Och nu vet jag att precis i det ögonblick du läser det här kommer du att tänka: Jamen, precis så har jag det också! Jag vet. Vi har det alla så här. Hela tiden. Så var sjutton tar det slut?