Vår extraflicka

Det känns konstigt att inte blogga om det jag tänker på allra mest. Det som faktiskt tränger undan alla andra tankar. Men det har känts fel, känns fortfarande fel. Jag ska försöka göra det ändå, på ett så anonymt sätt att ingen människas integritet kränks.

Det finns ett barn i våra liv just nu som farit illa. Vi har känt henne i några månader, men i takt med att vi förstått mer har umgänget blivit mer intensivt. De senaste veckorna har hon varit här nästan varje dag, äter ofta middag med oss, sover ibland över.

Men vi har henne bara till låns. Snart flyttar hon vidare, kanske på fredag om beslut i frågan går igenom. Och då är det inte säkert att vi kommer att få träffa henne mer. Det väcker förstås känslor. Jag har ett slags behov att hjälpa andra människor och det behovet är så aktiverat det kan bli just nu. Likaså min separationsångest. Men oavsett hur stressad jag känner mig av situationen, hur stor lust jag har att säga: "Snälla, låt henne stanna hos oss. Vi kan ta hand om henne för alltid!" så är det ju inte mig det är synd om i det här. För det finns ett barn som redan ryckts upp en gång och som snart ska ryckas upp igen. Ett barn som bevakar sina hemligheter pedantiskt och som inte tigger tröst.

Vi hade en bra ikväll igår. Satte på musik och bakade pizza tillsammans. Flickan har vuxit upp utan lagad mat, har inte sett en kokbok förut. Har inte fått ha kompisar, inte varit van vid umgänge. Men under någon timme var livet precis så där som man kan drömma om. Där stod vi med våra tre flickor och skar skinka och paprika och svamp, sjöng en trudelutt då och då.

Nu kommer hon igen alldeles strax och jag skriver så att tangenterna glöder.

Du är död för mig, Herman Lindqvist

Det drar ihop sig till kalas här hemma, och inte bara för att lilla A fyller år om en månad. Lilla M, som egentligen fyller i juli, har bestämt sig för att fira med en klasskompis redan före sommaren. Förra året bestämde vi oss för att det var dags att förflytta kalasandet från hemmet. Återstår alltså att hitta en lokal, och gärna ett tema också. Så nu surfas det för fullt på nätet.

Vilken tur då att det finns sajter som Kalastips där man får en massa fiffiga tips på hur man fixar sådant som prinsesskalas: "Köp små skor i en bröllopsaffär och ställ varsin Askunge-sko vid varje tallrik, fylld med godis och med tyll knutet runt om med rosa band." Eller: "Baka en rektangulär tårta och lägg den på ett stort fat. Gör fyra torn i hörnen av slottet med hjälp av bitar av rulltårta. Högst upp på varje ”torn” sätter du choklad-doppade glass-strutar med silverkulor högst upp, eller flaggor av tandpetare och papper. Täck tårtan med rosafärgad grädde eller rosa marsipan. Sätt små fyrkantiga kex längs ”tak-kanterna” på slottet. Dekorera slottet med non-stop och gelé-godis. Gör en slottsport av kex med handtag av silverkulor som fästs med rosa glasyr. Ev. kan du strö grönfärgade kokosflingor runt slottet som gräs och lägga en väg av marmeladgodis fram till porten."

Ja, det var ju ungefär den ambitionsnivå som en nyligen stressjuk mamma tänkte sig. Som tur är har dock den andra mamman ledigt några dagar och lovade att leta vidare. Att vara fyra vuxna som på hel- eller deltid planerar ett nioårskalas kan kanske verka lite överdrivet. Men det tycker man bara om man inte har någon nästan-nioåring hemma. (Jag brukar ju vara väldigt försiktig med att skriva namn här på bloggen, men jag måste delge er namnet på den andra flickans föräldrar: De heter Heidi och Morgan, en kombination man inte så ofta tar i sin mun.)

Och vad hade allt detta med Herman Lindqvist att göra? Inte ett dyft. Men en kompis (hej A) till mig konstaterade häromdagen att HL lyckats med konststycket att sjunka ytterligare i hans aktning. Då konstaterade jag i min tur att för mig finns HL knappt längre. Han kunde lika gärna vara död (fast jag önskar förstås inte livet ur honom). Så blogga om honom vill jag då rakt inte.

Vive la difference?

Idag måste man älska Lars Linder som skriver så här i DN:

"Leve skillnaden! brukar fransmännen säga. 'Vive la difference.' Den där spännande lilla olikheten mellan man och kvinna som häller den erotiska kittlingen och världen vid liv.

I själva verket finns det ingenting vi dyrkar så djupt och hängivet. Vi talar om den, pekar ut den, vårdar och blåser upp den. Samt återuppfinner lyckligt nya varianter.

Med jämna mellanrum kommer kallduschen. Den trista vetenskapen upplyser oss om att det i princip inte finns några märkbara skillnader alls mellan könen. Söndagens vetenskapssida i DN kunde - för vilken gång i ordningen? – berätta det vi helst vill slippa veta. Fysiken är olika förstås, men mentalt och prestationsmässigt sett är män och kvinnor av naturen utrustade med närmast identiska förutsättningar.

Jo, män tycks onanera lite oftare (kan det möjligen vara det som gör det så besvärligt att städa och vårda ungar).

Grundfakta har varit kända ända sedan de kognitiva vetenskaperna uppfanns: visst finns små differenser grupper emellan, men olikheter mellan individer inom grupperna är alltid större. Det gäller nationaliteter, religionstillhörigheter och ras likaväl som kön.

Men vi hör ogärna på det örat, och vår tid älskar åter att tänka i katergorier. Borra i svenskheten, grubbla över religionernas oförsonliga olikheter, luta sig mot genetikens orubbliga lagar. Det är motsägelsefullt: individen har aldrig haft så outtömliga möjligheter att välja sitt liv - men famlar istället efter varje halmstrå att fästa sin identitet vid. En tro, en etnisk grupp, en klädstil, ett fotbollslag.

Eller, då, det sexiga könet. För att ingen, särskilt inte vi själva, ska missa poängen lyfter och pumpar vi kroppen i lämpliga (ibland olämpliga) proportioner. Medie-, mode- och reklamindustrin jobbar hårt på den lilla skillnaden och åsiktsmaskiner förkunnar hur djupt den sitter inbränd i hjärnan.

Vi tror dem så gärna, trots att vi borde veta att den aldrig legat någon annanstans än i betraktarens öga.

Och att det med andra ord inte finns ett skäl i världen att i uppfostran, utbildning eller lönesättning göra skillnad på kön, ras eller någon som helst annan grupptillhörighet, utom möjligen för att tillfälligsvis och i undantagsfall uppväga social eller politisk diskriminering.

Ska vi ta det igen?"

Men hur mycket jag än håller med Lars Linder fylls jag av lite melankoli. Är jag verkligen den enda som tycker att det häftigaste och mest spännande med maken är att han i mångt och mycket är lik mig? Och är jag den enda som fascineras så av det androgyna, det oklara? Som tycker det känns som en befrielse när människor vägrar kategorisera sig utifrån kön, eller anser sig vara båda könen, inget eller kanske ett tredje? När jag hör talas om sådant är det som om någon blåser in frisk luft i den lilla kvava värld som könstillhörigheten är. För det är ju något man aldrig slipper, det förbannade könsvarande.

Å andra sidan kan jag känna när jag läser att jag får en aning upprättelse för alla de där fruktlösa debatterna jag haft, oftast på olika internetforum, med människor som anser att män föds med ett intresse för bilar och sportextra och att det ligger i flickornas gener att gilla rosa glitterglassar och vara duktiga på att sminka sig. För att inte tala om tjejen som hävdade att kvinnor inte hade tillstymmelse till lokalsinne och att det bevisades av att de ju inte fick bli piloter (ja, det var fel på alla punkter).

När ska folk lägga av?

Om VERSALER

Jag känner att jag måste göra vissa förtydliganden vad det gäller mitt uttalande om versaler. Jag är inte en fullständig motståndare. Det kan till exempel vara på sin plats att (med urskillning) använda dem när man vill förstärka någonting. Idag fick jag till exempel kommentarer om att texter jag skrivit på jobbet var LYSANDE och PERFEKTA. Sådant är helt okej med mig!

Men det är ju allmänt känt att versaler upplevs som att skribenten skriker, att de är mer svårlästa än gemener och att de stör läsningen. Åtminstone trodde jag att det var allmänt känt tills jag kom till min nuvarande arbetsplats. Där tycks många tro att ju fler versaler man stoppa in i ett produktnamn, och allra helst på konstiga platser, desto bättre säljer produkten. De älskar ord av typen AstraZeneca och iPod. De tycKer att dEt är snYggt, funKtionellt och korRekt att döPa proDukter till såDant som KöpKortet och SäkerhetsKoden och så vill de att vi ska skriVa så konSekvent i BrödTexter. ArGuMent som att det sTÖr läsNingen biTer inte på dEm. Ett annat argument vi ofta hör är att "det skrivs ju så här på alla andra ställen så om ni inte skriver med versaler kommer ingen att förstå att vi pratar om samma sak". Nej, eller hur. För om jag plötsligt kallade mig heliotropen skulle ni inte fatta att jag var jag.

HelioTropen, morRande FolkBildare

Konstiga Heliotropen

Okej, Lime, här kommer sex egendomliga fakta om mig. Men det finns knappast någon kvar att utmana, så ni får väl bara läsa och njuta ;-)

1. Jag knycklar. "Knyckla" är ett självuppfunnet uttryck för en ganska svårbeskrivlig aktivitet som innebär att jag drar fingret över en papperskant eller ett tygveck för att få fram ett litet smällande ljud. Kan demonstreras vid personligt möte. Det betraktas som lite nervöst, ett tvångsbeteende så där, men är högst medvetet och mycket njutbart, även om det är svårt att förklara varför. Enda nackdelen är att mina pocketböcker (jag behärskar mig om det är lånade eller inbundna böcker) brukar bli ganska fula och att folk jag delar sovrum med kan bli störda. Men då utövar jag självbehärskning.

2. Jag gillar apelsiner men avskyr apelsinjuice. Å andra sidan gillar jag ananasjuice men avskyr ananas.

3. Två månader före min fjortonårsdag påbörjade jag mitt första seriösa romanprojekt. Det hette "Historien om Melna" och handlade om en tysk-judisk flickas upplevelser under andra världskriget. Ska man psykologisera var det förstås ett sätt för mig att avreagera mig, men det var mycket bra för min allmänbildning också eftersom jag redan på den tiden tog detta med research på allvar. Boken blev aldrig klar, och därmed aldrig insänd till förlag, men jag skrev fem utkast, sammanlagt ungefär 2.700 handskrivna sidor.

På senare år har jag försökt återanvända delar av romanen i ett annan projekt och fick då kommentaren att det inte alls var trovärdigt ("Så där skriver ingen 14-åring). Jag tror inte att det var för att den var så bra, snarare att den var för högtravande och litterär. Min slutsats är att man aldrig är så högtravande och litterär som när man är fjorton år.

4. Jag är extremt känslig för koffein. Jag dricker sällan kaffe, om än oftare än förr. Dessvärre är jag oerhört förtjust i cappuccino vilket, förutom att det sabbar magen, gör mig hög i timmar på ett sätt som nästan gör ont i kroppen. Jag får till och med synrubbningar och får kämpa hårt för att ta ner mig själv på jorden igen så att jag kan koncentrera mig.

5. Jag fick mitt första par glasögon som treåring. Då skelade jag och var översynt, ett synfel som lilla M för övrigt ärvt. Sedan hade jag glasögon jämt fram till de sena tonåren när min ögonläkare frågade om jag inte klarade mig med bara läsglasögon. Det gjorde jag, och fick strax eferåt mitt livs första komplimang för mitt utseende. När jag var 21 tappade jag mina läsglasögon och upptäckte att jag klarade mig utan dem. När jag drygt tio år senare var tvungen att skaffa läsglasögon igen var motståndet hårt, men numera tycker jag att jag klär i dem, och har glömt Dorothy Parker-citatet jag i min ungdom trodde så benhårt på:
"Men never make passes
at girls with glasses."

6. Jag är en våldsam motståndare till versaler. I början på namn och meningar kan jag tolerera det, men för inte så länge sedan höll jag på att sluta läsa en i övrigt ganska bra bok för att författaren skrev IKEA och gav namnet von Post ett stort V när det inledde en mening. Det är fel, fel, FEL! För övrigt är jag en väldigt kinkig läsare även på andra sätt. Jag har skrivit läsdagbok sedan 1994 och under den tiden är det bara en bok som jag inte hittat fel på. Och ja, själv är jag ofelbar.

Förr var jag annorlunda

"Tycker du att du att du har vuxit?" frågade min chef mig idag. Han syftade på min utbrändhet, och på det faktum att jag sedan tre dagar tillbaka är friskskriven. Nu ska jag ju liksom sitta med facit på hand.

Jag drog en hel del på svaret. Det kan kännas som att man har en ny uppsättning förväntningar på sig nu. Tidningarna är ju fulla av berättelser om människor som varit stressjuka, och som sedan vänt upp och ned på sina liv, flyttat ut på landet och köpt hästar och nu försörjer sig på att skriva vykort med upplyftande sentenser. Det är så man bör vara. Lite nyfrälst. En inspiration för andra.

Men jag tycker inte att jag har vuxit. Det är fel ord. Jag har inte krympt heller. Kanske har jag blivit klokare. Kanske vet jag något nu som jag inte visste innan. Men jag är inte alldeles säker. I mitt huvud flyter ett uttryck omkring. Det var slogan för en kurs i självutveckling som jag gick för över tjugo år sedan: "Before I was different, now I'm the same." Och det är nog det närmaste jag kan komma. Jag har blivit densamma.

Hoppla!

För tjugoåtta år sedan slutade jag att vara en hästtjej. Då hade jag i sex års tid läst, skrivit och drömt om hästar oavbrutet dygnet runt. Alla djur var underbara, men hästar var underbarast. Men jag hade ett handikapp. Innan jag tagit min första ridlektion provade jag att hoppa barbacka på grannens häst - inte så välbetänkt. Naturligtvis trillade jag av och naturligtvis bröt jag armen. Jag var ett sådant barn som alltid bröt något. En gång satte sig min syster i mitt knä. Dessävrre låg min ena hand där redan och jag bröt ett finger. Hur som helst gjorde armbrottet mig rädd. Jag red i två år och var livrädd varje gång. Men jag skulle ju rida. Jag älskade ju hästar!

Andra året jag red började jag känna mig snuvig varje gång jag ryktade en häst. På några månader blommade en kraftig allergi upp. Och jag var inte bara allergisk mot hästar utan mot alla pälsdjur, inklusive vår katt. Det intresse jag ägnat all min avsevärda kraft åt under så lång tid var på väg att bli oåtkomligt för mig.

På våren när jag var fjorton år slutade jag rida, med en blandning av sorg, lättnad och besivkelse. Jag kände mig misslyckad på alla sätt som gick. Jag hade aldrig blivit någon duktig ryttare, och nu kunde jag inte vara någon ryttare alls. Så jag åkte hem och tog ner mina hästaffischer, lade undan hästböckerna och sålde ridkläderna.

I tjugofem år eller så var hästar något mycket perifert, något jag varit intresserad av, men inte längre. Sedan började jag höra rykten. Det finns en hästras, en som allergiker kanske kan klara. I ytterligare några år bearbetade jag det, men i lördags var det färdigbearbetat. I lördags red jag igen! Jag och lilla M på varsin långhårig rysk stäpphäst, i westernsadel på villande mo. Och ja, jag är en hästtjej igen!


Lilla M tycker det går för långsamt