Stor

Så här dags för tolv år sedan låg jag utmattad och smärtpåverkad på en överfull förlossningsavdelning. Jag visste förstås inte vad som väntade mig, vare sig de närmaste timmarna (sugklocka, sövning, blodtransfusion, feber, penicillin och en förlamande dödsångest), de närmaste månaderna (metamorfosen till mamma var oändligt mycket svårare än jag anat, trots all min längtan) eller de närmaste åren. För hur ska man kunna föreställa sig detta att ha ett växande barn, en alldeles egen människa som hela tiden blir en annan? Jag skrev en dikt en gång:

Som om du ständigt förvandlades
ett nytt barn och
ett nytt barn och
ett nytt barn.
Utan skarvar eller
sömmar ömsar du
kropp och själ och kommer mig
allt närmare.

Och det är sant, ända fram till den sista raden. För samtidigt som hon växt och blivit en människa man kan prata med och komma närmare på ett helt annat sätt, är hon också i rörelse, på väg ifrån mig. Så stor. Så mycket hon själv. Med egna åsikter, egna intressen, hemligheter jag inte kommer åt. Min alldeles egna, och helt egna, lilla M. Tolv år klockan tio i ett i natt.

Saker jag lärt mig om barnuppfostran - och inte vill glömma bort

På förekommande anledning vill jag gärna påminna mig själv (och kanske andra?) om följande:
1. Det går inte att straffa någon på bättre humör. Säg alltså inte sådant som: "Om du inte slutar sura nu så får du ingen efterrätt."
2. Det går inte heller att skälla någon på bättre humör. Säg därför inte saker som: "Nej, fy vad det är tråkigt när du bara är sur. Du förstör ju hela dagen för alla. Nu får du allt ta och sluta."
3. Det är ingen humörhöjare att få påpekat för sig vad något kostat. Säg därför inte till exempel: "Vet du vad det kostat mamma och pappa att åka till den här staden/djurparken/nöjesparken etc. Nu får ni allt lov att vara lite trevligare". Eller sådant som: "Vet du vad den där pizzan kostar? Och så äter du bara en enda bit. Jag kunde lika gärna slänga pengarna i sjön."
4. Hot fungerar sällan. Observera gärna själv hur ofta det hjälper att till exempel säga: "Om du inte kommer upp ur vattnet nu så går vi aldrig och badar mer."
5. Det är en bra idé att fråga barnen vad de vill göra snarare än att bestämma saker man tror att de tycker är roligare över deras huvuden.

Väldens mest jämställda man?

Jag finner mig plötsligt omgiven av par som krisar. Sådant har ju en tendens att komma i omgångar. Något år gifter sig alla i bekantskapskretsen. Ett annat år skiljer de sig. Det intressanta den här gången är att alla verkar krisa av samma skäl: en man som inte drar sitt strå till stacken hemma.

Det är inget nytt klagomål förstås. Om det inte dyker upp när man flyttat ihop så kommer det garanterat med barnen. Jag har väl klagat själv ibland. Men det här är par som alla lämnat de första småbarnsåren. Det är inte längre gräl om pappadagar eller blöjbyten. Kanske har kvinnorna gått och trott att allt ska bli bättre sedan, när barnen blir större.

Även om allt känns igen, känns gammalt, så häpnar jag faktiskt över en del saker jag hör. Jag menar, vi har väl inte heller världens mest jämlika förhållande. Det var jag som tog den allra största delen av föräldraledigheten, det är jag som hämtar barn oftast och ni kan säkert räkna ut vem som byter däck på bilarna.

Men jag måste säga att min man står sig oerhört bra i konkurrensen. En av mina vänner har en man som inte vet hur tvättmaskinen fungerar. På riktigt. En annan har en man som ropade på henne när den yngste sonen slog sig eftersom han själv satt och spelade tv-spel och inte kunde avbryta och hon ju bara lagade mat. En tredje man tycker att det är hans självklara rätt att ligga kvar i sängen hela söndagsförmiddagen och läsa tidningen för söndag är ju vilodagen och då finns det väl ändå ingenting att göra?

Så jag borde ju jubla, jag som sitter här med en man som självmant sätter på både disk och tvätt, som delar rättvist på läggningar, som vet vad barnen har för storlek i kläder, vad deras kompisar heter och när de ska på kalas, som köper sina egna kläder och själv ringer och gratulerar sina släktingar på högtidsdagar och som aldrig någonsin har glömt en bröllopsdag, förlovningsdag, födelsedag eller något annat som kan firas. Men jag sitter och kliar mig i huvudet i stället och undrar: Vart tog han vägen, den jämställde svenske mannen? Han som vi skryter med, han som får folk att kalla detta världens mest jämställda land? Ja, han bor i alla fall inte här omkring.