Arg Heliotrop, tvärilsk Heliotrop

Jag såg den andra delen av dokumentären om Fi (missade den första) och blev så himla arg. Hade faktiskt ingen aning om hur uppenbart medierna skruvade till saker och ting. Jag trodde på det där om att Tiina Rosenberg sagt att det var könsförräderi att ligga med män. Jag trodde på att de extrema och avvikande fått övertaget i partiet, och jag reagerade inte med raseri när Aftonbladet publicerade sin käcka klippdockor på temat bygg din egen feminist, men hår under armarna och fula skor. Ursäkta, men hur jävla reaktionär får en tidning lov att vara egentligen?

Jag är nog naiv men jag trodde inte att vi i Sverige 2006 förde politiska diskussioner på den här nivån. Jag trodde inte att alla skulle stå och se på helt likgiltigt när aspirerande politiker får dödshot och hatbrev på temat "ni flator är så jävla äckliga för ni knullar varandra med dildon". Nu vet jag bättre. Partiarkatet lever, ivrigt påhejade av alla antifeminister och homofober och de tänker inte ge sig.

Tvi, tvi, tvi!

Men för er som inte är homofober (och det gäller väl ändå alla som läser här?) kan jag rekommendera underbara Brudens blogg. I morgon avanonymiseras hon, så passa på att läsa och njuta.

Författarens kavspec

Som aspirerande författare har jag några önskemål till dagens IT-utvecklare, som än så länge tänkt alldeles för lite på oss. Det jag behöver är ett program som kan ge mig följande:
1. Natur- och miljöbeskrivning för snart sagt vilken plats som helst. Jag ska kunna knappa in en ort, till exempel "Los Angeles" eller "Surte" och snabbt få en beskrivning av platsen, eller en naturtyp, som "liten tjärn i skogen" och få hjälp med bilder och beskrivningar av växter och annat. Sedan jag kan jag själv stöpa om det till min stil och mitt språkbruk.
2. Väderbeskrivningar. Om jag knappar in till exempel "Norra Djurgården, Stocholm, 22 maj 1992" så ska jag kunna få en fullständig beskrivning av den dagens väder.

Som ni förstår är natur och väder och sådant inte riktigt min grej. Relationer är det jag koncentrerar mig på när jag skriver. Vilket leder mig fram till mitt viktigaste önskemål, en variationsgenerator. Jag har märkt att visa scener är svåra att variera, och nej jag pratar inte nödvändigtvis om sexscenerna, dem har jag under kontroll för tillfället, men hur f-n varierar man beskrivningen av en kyss? Det finns sätt att lösa det förstås. Jag kunde göra min huvudperson mindre promiskuös (går fetbort), jag kunde låta bli att beskriva kyssarna (tråkigt) eller så kan jag göra en Linda Skugge. Som ni kanske minns skrev hon på sin blogg och bad läsarna om hjälp att hitta på en deckarintrig. Jag vet inte om hon fick några napp. Återstår att se om jag får det. Så fyll i följande: "Han böjde sig fram och kysste mig och ..." Ni som så behagar kan istället avsluta meningen: "Hon böjde sig fram och kysste mig ..."

Slarviga Mona

Det är dags att prata om Mona. Ja, jag vet att det känns lite passé. Det är flera dagar sedan hon sa ja och allt det där, men nu måste jag ta det ändå. Mona har ju blivit lite kidnappad av folk som gärna vill se henne som en representant för alla kvinnor som försöker klara familj och ett ansvarsfullt jobb. De tycker ofta att hon behandlades orättvist. Hon slarvade lite och fick avgå, bara för att hon var kvinna. Karlarna får ju minsann sitta kvar vad de än gör. Men för det första: Hon tvingades inte avgå. Hon tog, av eget fritt val, time out och startade eget företag. Hon har sedan gjort en minst sagt strålande come-back. jag tror att man med Mona och Gudrun som exempel skulle kunna hävda att kvinnor behandlas mycket vänligare än män.

För det andra: Jag vet inte hur ni definierar "lite slarv" men man skulle på skoj kunna jämföra Mona med till exempel ... mig. Då ska man förstås komma ihåg att jag inte har något toppjobb (det ska gudarna veta) på heltid. Å andra sidan har jag heller inte hennes lön och jag har man och barn och hus och bil och sådant i alla fall. Så hur representativ är Mona då för kvinnor som jag?

Lite slarv à la Heliotropen:
1. Tappar mössan på bussen eftersom jag glömt att jag lagt den i knäet och den trillar ner på golvet när jag reser mig. Tänker inte på saken och går av bussen utan mössa.
2. Betalar lilla A:s prinsesstidningsprenumeration fyra dagar för sent.
3. Glömmer lägga upp p-skivan i centrum och får parkeringsböter - två gånger på fyra år.

Lite slarv à la Mona:
1. Handlar upprepade gånger privata saker på sitt jobbkort och betalar tillbaka först efter påtryckningar.
2. Betalar sin kvarskatt på 40.000 kronor så sent att den hinner gå till kronofogden.
3. Får 98 parkeringsböter på två år, varav 32 går till kronofogden. Kör också trots körförbud.

Kalla mig pedant om ni vill, men kalla inte Mona "slarva". Det där är mer än slarv i min bok och om hon inte varit den hon är skulle hon aldrig kunnat göra en comeback. Och om hon inte varit så lysande på att blanda bort korten skulle det vara omfattningen av "slarvet" vi mindes istället för bara Tobleronen.

Men missförstå mig rätt. Jag har ingenting emot Mona som person. Jag tror att hon är jättetrevlig. Fast vill jag ha henne som statsminister? Kanske inte så mycket.

Lycka till, Kristina!

Kristina Axén Olin har äntligen kommit ut och erkänt. Hon säger det själv i en intervju i DN: "Jag erkänner." Hon är en vanlig människa. En sådan som inte klarar dödsfall i familjen och en orimlig arbetsbörda samtidigt som hon har ansvaret för hem och tre små barn. Det ledde till huvudvärk och allmän förvirring och strax före jul bestämde hon sig för att ta tag i det. Därför har hon skaffat en pratperson och gått till AA.

Så långt är allt gott och väl. Jag måste erkänna att när jag såg artikeln och vad den skulle handla om tänkte jag: "Bra att en människa på den nivån fått uppleva sådant". Inte för att jag önskar någon utbrändhet, men jag har ibland tänkt tanken att det enda som kan ge en samhällsförändring är om människor på riktigt hög nivå drabbas. Och så hoppades jag att det kanske skulle hjälpa till att tvätta bort den där underliga skamkänslan som sitter sig fast i min hud sedan jag började jobba igen. Känslan av att människor ser mig annorlunda nu. Som en av de svaga, de besmittade.

Men jag tror inte att Kristina Axén Olin kan hjälpa alla oss som redan varit eller är utbrända. Jag är inte ens säker på att hon kan hjälpa sig själv. Hela intervjun är fylld av det där förnekandet och ångestfyllda dubbelpratet jag så väl känner igen från de tidiga stadierna av min egen sjukdom. Hon har sökt hjälp, men när journalisten frågar: "Känner du att du är på väg upp?" svarar hon: "Upp? Jag är på topp." Och i en bildtext säger hon: "Man måste få ha rätten att vara skör", men samtidigt insisterar hon: "Jag är en stark person. Jag har en enorm vilja och drivkraft och klarar av att göra extremt mycket." Och pratpersonen har hon ju skaffat för att orka fortsätta vara duktig, enligt artikeln: " ... för att orka. Att orka vara den där duktiga flickan hon vill vara, orka vara den där ledaren hon vill vara, orka ta hand om hem och familj, orka vara tillgänglig för stockholmarna."

Men det är inte bara Axén Olin som har en bit kvar på vägen mot en mer sansad bild av vad vi människor klarar. Idag skriker DN:s föstasida ut: "Axén Olin får stöd för öppenhet" och ett pr-proffs uttalar sig: "Det är en styrka att kunna uttala sig om sina egna svagheter." För svaghet är det tydligen. Detta att inte klara allt. Och lite skamligt, och alldeles för privat för att sossarna ska vilja uttala sig, för utbrändhet handlar ju, som vi alla vet, om individen, inte om det sjuka samhälle vi alla varit med om att bygga.

Om mig själv - the sequel

Okej, här kommer då (äntligen?) svaren:

1. Sant. Den skola jag kom in på heter American Academy of Dramatic Art.
2. Sant. De enda icke-medfödda hål jag haft har suttit i tänderna. De var dock inte avsiktliga.
3. Sant. Tyvärr. Och jag har varken ursäkt eller förklaring. Jag var inte ens full.
4. Falskt. Ni hade ju gissat (?) rätt nästan allihop. Jag har aldrig åkt slalom.
5. Sant. Kan tillägga att jag tackade nej. Bestämt och inte särskilt vänligt. Jag har för övrigt ofta fått märkliga erbjudande, trots att jag är en person som klär mig rätt sedesamt och ofta får höra att jag ger ett ordenligt och lite pedantiskt intryck. Mina arbetskamrater gillar speciellt historien om den berömde filmrecensenten och hans gruppsexerbjudande på Finlandsbåten.

Funderar lite på varför nästan alla gissat rätt. För att mina vänner är så uppmärksamma, för att jag är så förutsägbar eller för att jag helt enkelt pratar alldeles för mycket om mig själv?

Om mig själv

Som ett svar på en utmaning från Fanny ska jag här lista fem påståenden om mig själv. Ett av dem är inte sant. Gissa vilket, allihop!

1. Jag kom i min ungdom in på en teaterskola i New York, men tackade nej till platsen.
2. Jag har aldrig tagit några hål i min kropp, vare sig i örsnibbarna eller någon annanstans.
3. Jag har vid två tillfällen i vuxen ålder kissat på mig för att jag missat att fälla upp toalocket.
4. Jag har inte åkt slalom på nästan 30 år.
5. Jag blev en gång erbjuden £1000 för en sexuell tjänst som enligt uppgift skulle ta 5 minuter i anspråk.

Jag vill skicka en speciell utmaning till Ekorren, Botilda och Jessika att svara, och att komma med fem påståenden om sig själva.

Brutna löften

Okej då, jag erkänner. Jag är inte bra på at hålla nyårslöften. Nytt år har det blivit och ändå tänker jag gnälla, för vi bara fortsätter att vara sjuka och sjuka och sjuka. Ett gäng streptokocker har uppenbarligen bestämt sig för att hålla party här hos oss. Resultatet så här långt: två barn med impetigo (svinkoppor), en make med halsfluss, en dotter med en infekterad tå (vi fick åka till sjukhus idag med lilla A så att de kunde klippa bort en del nagel och få bukt med var och andra trevligheter, så det blir penicillin för henne också), och en mellandagsgäst som ligger hemma med öroninflammatiopn. Men mig tänker de minsann inte testa så länge jag inte har feber, så det så. Så jag får gå omkring och känna mig som den där tyfus-Anna eller vad hon hette som fullt frisk gick omkring och smittade folk så att de dog omkring henne som flugor. Ja ja, det kommer väl bättre tider.

P.S. Himla bra med Google (så länge man inte bor i Kina): Typhoid Mary, var det jag syftade på. Så nu vet ni det. D.S.