Snabbt leveransläge

Jag är en mycket flexibel person, eller möjligen en väldigt osäker. Igår gick jag omkring och kände mig sarkastisk hela dagen. Idag har jag fått feedback från en annan gammal chef så nu känner jag mig långsam.

Ja, alltså ... han skrev en massa bra saker också. Förvånansvärt bra saker faktiskt, med tanke på alla våra duster. Dagens bästa citat: Jag är en "intellektuellt spännande person". Så nu vet ni det.

Men det jag behöver utveckla är min "förmåga att ställa om tempot och ibland gå in i snabbt leveransläge". Och där fick jag väl också svaret på varför jag inte fick ha kvar mitt jobb. De anser mig inte vara en av de där riktiga arbetshästarna. Ni behöver inte trösta mig!

Jag kan dock med viss glädje konstatera att jag är mycket brajtare än jobbsajternas så kallade matchmail. Där går jag in och lägger noga upp min cv. Talar om vilken typ av jobb jag söker: informatör, skribent, webbredaktör etc. Kryssar tydligt i var jag vill jobba (Stockholms län) och var jag inte vill jobba (utomlands) och tillbaka får jag: Mejl med förslag om att bli "nursing home administrator" i San Antonio, Texas. Tror ni jag skämtar? Jag kan skicka bildbevis!

Oops, I did it again!

Igår var jag på skrivprov för ett jobb, det vill säga jag satt igenom en slags presskonferens tillsammans med tio konkurrenter och ska nu skriva tre texter utifrån det jag lärde mig. Skitstressigt, rent ut sagt, och jag kom osökt att tänka på ett av sunkjobben jag aldrig fick:

I mitten av det glada nittiotalet sökte jag jobb på ett stort företag som ska förbli namnlöst. Jag tror att yrkestiteln var teknisk skribent. Hur som helst kallade de mellan fyrtio och femtio sökande i en slags cattle call. Först skulle vi sitta och umgås med varandra, så att de kunde observera hur socialt kompetenta vi var. Sedan fick vi alla gå in i en skrivsal för att skriva en instruktion till en brödrost, utan någon brödrost till hands. Halvvägs igenom det skrivprovet kom en andfådd kvinna in i rummet. "Ursäkta att jag kommer för sent," sa hon "men jag krockade på vägen." Det var nittiotalskrisen i ett nötskal. Krockat på vägen? Skit samma, pallra dig dit bara.

Jag fick inte jobbet, däremot en livslång avsky för den här sortens urvalsprocesser. Men jag är självklart glad att jag kommit vidare i processen för ett jobb i alla fall, även om det råkar vara jobbet jag enligt alla regler och avtal borde kunna glida in i på en räkmacka. Nåja, räkmackor känns ju ändå rätt passé. Jag kunde i alla fall glatt konstatera att min före detta chef tydligen gett mig bra referenser.

På tal om chefer: Som ett led i kursen, eller programmet eller vad vi nu ska kalla det, som jag går, har jag till uppgift att skicka ut formulär till en liten utvald skara som ska berätta vad de tycker är mina starka och svaga sidor. Jag kände mig oerhört mogen och modig när jag skickade iväg formuläret även till två chefer som jag kände mig väldigt osäker på. Idag fick jag lite återkoppling från den ena, i ett mejl som hon skickade för att hon tyckte att synpunkten inte riktigt rymdes i formuläret.

Hon skrev lite om varför hon anställt mig och verkade tycka att jag uppfyllde de krav hon ställt, men lade till att hon så småningom upptäckt att jag var sarkastisk, framför allt när det gällde företaget och olika chefer. Därför undrade hon om jag inte borde söka mig någon annanstans, och tillade att hon gärna ville berätta det här för mig eftersom jag tydligen tänkte använda henne som referens.

Well, you could have knocked me over with a feather! Skulle jag alltså ha verkat kritisk, sarkastisk rent av, mot mina älskade ledare, dessa under av klokhet och kompetens? Det kan väl inte vara möjligt? Shit! Nu gjorde jag det igen.

P.S. Nej, hon har aldrig funnits med på min lista över potentiella referenser. Och på tal om ingenting ska jag på en helt annan intervju på måndag.

Ingen vill ha mig, eller?

Jag har börjat hata måndagar, hett och innerligt. Då är den gosiga familjehelgen slut och jag måste göra allt det där jag inte vill. Det är som om någon slänger ut mig från den varma stugan, ut i snön och mörkret.

Igår hatade jag för säkerhets skull söndagar också, för de kommer ju trots allt före måndagar. Tiden går lika fort som den alltid gjort, ändå känns varje vecka som ett decennium. Ett enda långt, segt lopp i uppförsbacke, utan att man någonsin kommer till toppen och får se på utsikten.

Jag är gnällig, jag vet. Jag har det så oerhört mycket bättre än många andra. Bortskämd är vad jag är. Men jag blir inte gladare av att tänka så heller.

Alla som varit arbetslösa (nej nej, jag vet, jag är inte arbetslös egentligen) säger samma sak: Det är tufft och man mår skit, men så småningom blir det bättre. Jag undrar lite var alla de där lata människorna är som går och lyfter a-kassa för att de är arbetsskygga, ni vet, de där som ska straffas i arbete med hjälp av lägre ersättning. De finns inte i mina umgängeskretsar i alla fall, men regeringen tycks ju känna några stycken.

Jag tycker annars att jag varit bra på att bearbeta allt det där med min arbetsgivare. Ältar det inte alls lika mycket längre. Problemet är ju bara att när man tar bort ett ont är det fortfarande en massa andra smärtor kvar. Jag har fortfarande inget jobb. Det är fortfarande ingen som vill ha mig (utom du då, käre P).

Vad gör arbetslösa hela dagarna?

Jag lever fortfarande, även om det inte verkat så på ett tag. För att vara arbetslös måste jag erkänna att jag känner mig en aning översysselsatt. Det är mycket nu.

Folk säger att det är ett heltidsjobb att vara arbetslös, och de skojar inte! Jag skulle ju ringa samtal häromdagen. Att ringa på jobb går till ungefär så här:
1. Jag läser annonsen två gånger noga.
2. Jag skriver ner några frågor.
3. Jag laddar upp.
4. Jag slår numret.
5. Jag kommer inte fram.
6. Jag ägnar en stund åt att hämta mig.
7. Jag läser nästa annons.
8. Jag skriver ner frågor.
9. Jag laddar upp igen.
10. Jag slår numret.
11. Personen sitter i möte.

En hel dag kan gå åt till sådant utan att jag kommer någon vart alls. Och om man till slut kommer fram och får kontakt och allt verkar bra återstår nästa moment: Att skriva ansökan. Min effektiva arbetstid igår var cirka fem timmar (jag jobbar deltid, okej?) och resultatet var en ansökan, som jag skickade iväg halv tio på kvällen. Eller rättare sagt försökte skicka iväg, efter sju sorger, åtta bedrövelser och en hel del svordomar eftersom Word inte ville lägga sidfötterna som jag ville i cv:t vägrade nämligen mejlprogrammet acceptera den av allt att döma korrekta mejladressen till företaget. Ett ganska magert resultat för en enda dag, kan tyckas. Life in the slow lane.

På temat sunkiga jobb kommer jag idag att tänka på den gången jag var trappstäderska - en hel förmiddag. Efter att vi städat en trappuppgång försvann min arbetsledare med orden: "Vänta här, jag kommer strax." Efter en och en halv timmes väntan åkte jag hem. Sedan dess har jag inte städat någon trappuppgång.

Fobiträning i kubik

Mitt liv blev ännu lite mer surrealistiskt idag när jag ganska oväntat fick löneförhöjning. Ja, ni läste rätt. En olyckssyster upplyste mig om att jag som övertalig, men fortfarande anställd, hade samma rätt som alla andra till lönesamtal, och att det skulle genomföras senast 6 september. Det hade naturligtvis inte min chef upplyst mig om. Så jag mejlade honom; han höll med om att det stämde och frågade om det kunde passa att ses som klockan elva idag. "Nej", svarade jag. "Kan vi sköta det per mejl?" Jag fick ett erbjudande tillbaka och svarade okej, så nu får jag en del retroaktivt med oktoberlönen. Välkommet, men sjukt.

I morgon ska jag ta mig i kragen och ringa på en hel hög jobb. Jag hatar att ringa, men ska försöka se det som fobiträning. Gör man det tillräckligt många gånger borde man väl vänja sig till slut, eller vad tror nI?

På temat sunkiga jobb tänker jag idag på ett jobb som egentligen inte alls var sunkigt, utan jätteviktigt och bra och lovvärt, men helt fel för mig. Jag sökte en gång jobb som personlig assistent till en kille som brutit nacken i en mc-olycka och följaktligen var totalförlamad. I arbetsuppgifterna ingick bland annat att suga rent hans luftvägar från slem några gånger i timmen. Jag är verkligen för andning. Det är en jättebra grej. Men jag var nog mest lättad när jag inte fick jobbet.

Ansökningarnas underbara värld

Nu ska jag snart skicka iväg den första ansökan gjord efter konstens alla regler. Jag har ringt kontaktpersonen på företaget för att upprätta kontakt. Han pratade i tio minuter alldeles utan frågor och avslutade med ett: "Och om jag får ge ett tips så är det att läsa på om oss. Det händer att folk kommer hit på intervju och inte ens vet vilka vi är. Så ta reda på det. Vi är blablabla ..."

Eftersom de använder sig av rekryterare tyckte min coach att jag skulle ringa dit också. De gör ju en första gallring, och det är bra att ha "skapat en relation". Så jag ringde rekryteraren trots viss brist på reella frågor:
- Hej jag är intresserad av jobbet som YY på XX.
- Jaha.
- Jo, jag undrar ... när tror du att du har gjort den första gallringen?
- Veckan efter att ansökningstiden går ut.
– Jaha ... okej ... eh. Jo, jag ju pratat med NN på XX om vad som är den viktigaste egenskapen hos den som ska klara det här jobbet. Vad har du för syn på det?
– Att man har jobbat med webben.
- Jaha, okej. Intressant ... ja, då ... ska jag väl försöka få in ansökan då. Tack så mycket!
Med det relationsskapandet bör jag ju ha jobbet som i en liten ask.

I annonsen till ett annat jobb jag tänkte söka står det i listan över "lämpliga" egenskaper: "Du har en hälsoinriktad livvstil." Shit! Jag får nog ändra det där jag skrivit under rubriken "Personligt" i min cv: "På fritiden ägnar jag mig gärna åt mina främsta intressen, sprit, porr och partydroger."

Det får mig att tänka på den där gången jag sökte jobb som copywriter på Det bästa ("Bästa Heliotropen! Nu står glädjen högt i tak hemma på Blomvägen 13. Nu har du chansen att vinna ..."). Vid intervjun fick jag bland annat frågan: "Hur skulle din man beskriva dig." Där följde en lång stunds tungbitande från min sida för att jag inte skulle svara: "Skitbra i sängen, skulle jag tro."

Bättre och bättre dag för dag

"Men mamma, du kanske får nya arbetskamrater som är mycket snällare mot dig", sa lilla A vid köksbordet igår. Och även om det inte var arbetskamraterna som var det stora problemet blev jag mycket glad för tröstet.

Vi har haft en riktigt bra och stillsam helg. Varit en familj, en sådan där som inte bråkar hela tiden utan tittar på film tillsammans och spelar kort och gosar. Det var underbart, men ännu tuffare när det sedan blir måndag igen.

Jag vill i alla fall tacka er alla och säga att torsdagen var lågvattenmärket hittills, och sedan dess har det varit bättre. Min man är både tröstande och konstruktiv och lyckades vända perspektivet åt mig i fredags morse. Sedan har jag fått vara med familjen och goda vänner och det är bra.

När jag får lite tid för egna tankar (man tycker att jag borde ha det nu, va?) ska jag dra igång en liten bloggserie på temat: Sunkiga jobb jag aldrig fick ... och några jag raskt gjorde mig av med. Bidrag från läsarna mottages tacksamt!