26 april 2009

Omoral!

Som de flesta av mina läsare vet är jag en hängiven fikare. Men på sista tiden har jag börjat ifrågasätta hur etiskt det egentligen är att besöka Stockholms kaféer. "Men det finns ju rättvisemärkt kaffe på många håll", tänker du nu, och det är sant. Ekologiskt kaffe är det inte heller några större problem att få tag på. Det jag skulle vilja har är etiskt godkända arbetsgivare.

Jag har en släkting. I min värld är hon fortfarande lilla H, men eftersom hon numera fyllt nitton får jag kalla henne bara H. Hon hoppade av en massa anledningar av gymnasiet för ett bra tag sedan och har sedan dess jobbat till och från, mest på kaféer. H är duktig, säger en annan släkting, som haft henne som anställd under vissa perioder. Just nu är H arbetslös och söker nytt kaféjobb med ljus och lykta och det hon berättar om branschen gör mig djupt och innerligt chockad.

För det första förväntas man jobba gratis på prov. Ibland under en dag, ibland på obestämd tid. Arbetstiderna är ofta obekväma och på de flesta arbetsplatser hon varit på blir hon tafsad på. Häromsistens provjobbade hon tio timmar på en av de stora kedjorna, på en exklusiv adress i Stockholm. Hon skötte sig förstås så gott hon bara kunde - men fick inget jobb. Hade hon fått det, hade hon erbjudits en timlön på 55 kronor. Ja, du läste rätt. Räkna på den månadslönen om du vågar.

Så nästa gång du suckar över den dåliga servicen på ett fik, eller över att de anställda verkar så omotiverade: Tänk på att din kopp kaffe kostar mer än en halv timlön för den blonda flickan på andra sidan disken! Om hon nu alls får betalt.

22 april 2009

Att fira eller inte fira

I morgon firar maken och jag bröllopsdag - och just det här med att fira väcker en del rätt udda reaktioner från folk, har jag märkt. "Ska ni fira!" sa en lätt fnissig och ganska klentrogen kollega härom dagen. "Vad gör ni då?"

Mest verkar de reaktionerna komma från femtiotalister. Själv är jag ju sextiotalist och mina jämnåriga har aldrig fällt sådana kommentarer. Eller kan det möjligen ha något att göra med politisk hemvist?

Själv är jag en obotlig firare. Vi firar dagen vi blev ihop (nåja, det är nyårsafton så det går ju liksom med automatik), dagen vi först möttes - som praktiskt nog sammanfaller med förlovningsdagen. Och namnsdagar firar vi också, åtminstone barnens, för våra egna brukar vi glömma. Men en relation är väl i allra högsta grad värd att fira, oavsett om man är gift eller ej? Eller är det kanske småborgerligt, reaktionärt eller lite löjligt?

Vad säger ni: Fira - flipp eller flopp?

20 april 2009

Moms make the world go round

Det är en himla tur att man har ett fritt jobb.

På onsdag, torsdag och fredag denna vecka ska lilla M delta i en serie konserter med sin orkester. På förmiddagarna. Vi har inte funderat så mycket på logistiken kring detta, men i helgen insåg vi att
a) hon ska vara där 08.30 på morgonen - en tid då vi normalt sett är på väg till våra jobb
b) hon är klar 11.00 - en tid då vi definitivt inte brukar vara hemma
c) hon kommer att missa skollunchen.

Orkesterledarna såg inget problem i att förvänta sig att en plågsamt blyg tioåring med sex kilo instrument själv skulle kunna ta sig i tid till rätt lokal, ta sig hem igen och se till att hon får lunch på en annan tid än resten av klassen. Maken och jag tror däremot att det kommer att leda till att
a) hon blir stående utanför lokalen (om hon hittar dit) onsdag morgon och väntar in en kompis för att överhuvudtaget våga gå in
b) hon blir utan lunch
c) hon vägrar gå dit på torsdag.

Vilken tur då att lilla M har en mamma med ett ibland flexiblet arbete.

15 april 2009

Inlägg i debatten

Pappa har varit på brandövning på jobbet och kommer hem med varsin brandhjälm till tjejerna.
Mamma: - Men ni vet att det inte är en riktig hjälm, va? Ni kan inte ha den när ni cyklar eller så.
Lilla A: - Men jag kan ha den om jag ska leka brand ... äh ... brandkvinna!

Har du missat debatten? Läs mer här.

13 april 2009

Sanningssägare

Lilla A: - Mamma varför kan du inte ha hål i öronen? Eller långt hår? Nånting kunde du väl ha som är snyggt?

12 april 2009

Lilla A ser på Jesus Christ Superstar

Jesus driver ut månglarna ur templet.
Lilla A: - Ibland håller jag verkligen med den där Jesus. Och ibland inte.

Tillägg 13 april:
Lilla M: - Näe, han kunde väl ha sagt det på ett lite trevligare sätt!

10 april 2009

Tips för kärringar och andra

Det här med att gå påskkärring är i min värld en gammal fin tradition, men jag har märkt att inte alla fattat de grundläggande reglerna. Här kommer därför en liten handledning i den fina konsten att gå, och ta emot, påskkärring.

Om du ska gå påskkärring:
1. Ansträng dig lite. Gör påskkort. Att bara skriva "Glad påsk" på ett papper gills inte om du är över tre. Lägg också lite möda på att klä ut dig.
2. Se glad ut och säg "glad påsk" även om du inte får något. Det är inte bus eller godis för en påskkärring.

Om du ska ta emot påskkärringar:
1. Har du inget godis hemma ler du och ser glad ut ändå. Du kan ge annat, men det är inte nödvändigt. Det viktigaste är att visa att du uppskattar påringningen.
2. Påskkärringens godis är hennes. Du ska inte sträcka fram handen och smaka, ens på skoj. Du ska inte heller försöka ta något annat hon har med sig i sin korg.
3. Du får inte låtsas som om det regnar och fråga vad påskkärringen vill eller om hon är där för att träffa sin kompis. Det här är inget vanligt besök. Påskkärringen är i en roll, och vill bli bemött därefter.

Till sist, några ovanligare inslag i årets skörd:

08 april 2009

O jämka och jag

Jämka ska jag aldrig göra igen. Det har jag inte råd med. Flitig jämkning förra året resulterade i en kvarskatt på 62 000. Nu har jag kommit över det värsta och börjat se det komiska i det hela, så skratta med mig: Hahahahahaha!

07 april 2009

Nördarna anfaller

Jag har en viss förkärlek för nördar, även om jag kärleksfullt väljer att kalla dem monomaner. Jag är ju en själv! Jag har också insett att många av mina vänner har nördiga drag. Ibland ler jag bara åt diskussioner om hur långt ett tankstreck egentligen är (amerikanska är längre än svenska, om ni inte visste det), eller åt att bli rättad när det gäller vilket år Stolthet och fördom kom ut. När folk är monomana kring ämnen man inte förstår sig på blir kanske leendet lite bredare, som när jag läste detta.

Vilka ämnen plockar fram nörden i dig?

06 april 2009

Ilsken igen

Idag har den ilskna Heliotropen kommit tillbaka, och hon är minsann inte en sådan där mjäkig kund. Åtminstone inte när hon har med vårdcentralen att göra.

Sedan snart fem år äter jag en medicin varje dag. Den är om inte livsnödvändig så i alla fall väldigt, väldigt viktig för mig. Förr, när jag jobbade på det där gamla onämnbara jobbet, var det här inget problem. Då gick jag till företagshälsovården och så skrev de ut medicin så att det räckte ett år. Numera är jag hänvisad till vårdcentralen, med allt vad det innebär.

"Att få ett recept förnyat kan väl inte vara så himla krångligt", tänkte jag hurtigt i morse när jag började ringa. Och fortsatte ringa och fortsatte ringa och fortsatte ... "Tryck 3 om du vill förnya ett recept, " sa fröken Vårdcentral i andra änden och jag tryckte lydigt 3 och möttes av en tutsignal som inte riktigt var en upptagetsignal.

Efter två timmars ringande möttes jag istället av en röst som "Du har kommit till Xxxs vårdcentral. Kön är nu fylld. Försök återkomma senare." Då svor Heliotropen lite men tänkte "ja, ja vi ska ju till centrum senare så jag går väl helt enkelt in på vårdcentralen och pratar med dem". Jag vet att de inte gillar sådant, men nöden har ju, som bekant, ingen lag.

Så jag gick dit och förklarade mitt ärende. "Ja," sa damen i receptionen. "Du kan ju göra det genom Vårdguiden på nätet också." "Hur menar du då," sa jag. "Min läkare finns ju här. Varför ska jag ta det genom Vårdguiden." "Jo, då får vi i receptionen ett meddelande genom Vårdguiden och så skickar vi det vidare till läkaren." "Kan jag inte bara lämna ett meddelande med dig då? Det här är ju receptionen." "Nej, så brukar vi inte göra."

Jag blev inte arg. Eller snarare, jag visade inte att jag var arg. Jag bara poängterade hur mycket jag behövde medicinen, och till slut gick hon suckande med på att lämna ett meddelande till läkare. Fast väldigt besvärligt var det.

Sedan, på vägen hem, höll jag på att köra i diket av ren ilska och förfäran när lilla A berättade att hon åkte bil utan säkerhetsbälte härom dagen. Hon följde med en kompis hem, mamman hämtade i bil och sa till lilla A att hon inte behövde ha säkerhetsbälte eftersom de inte skulle åka så långt.

Hur hanterar man en sådan sak? Ringer och skäller ut föräldern? Jag har sagt till lilla A att om något sådant händer igen så ska hon säga: "Nej, för min mamma har sagt att jag inte får åka en meter utan säkerhetsbälte." Men jag litar inte helt på att hon kommer ihåg det.

05 april 2009

April, april året om

Det sägs att man ska lyssna - på sin kropp, sitt samvete, sin magkänsla och allt sådant. Det är säkert bra, men som Fanny skrev till mig häromdagen: Man får inte vara för lättlurad. Min kropp säger för det mesta till mig att jag behöver cappuccino och mörk choklad/chokladboll/chokladkakor/chokladglass eller ... jag, ni förstår.

Klassikern är förstås när man drabbas av en depression och den eviga rösten i ens inre säger åt en att stanna kvar i sängen och dra täcket över huvudet, trots att det är det sämsta man kan göra.

Hela dagen igår gick något i mitt inre omkring och gastade: "Jag vill inte vara ensam!" Strikt sett hade det nog låtit lite hela veckan. Det har varit för lite socialt umgänge och för mycket ensamtid. Igår kände jag mig riktigt ledsen. Lilla M hade en kompis som sov över och sedan stannade större delen av dagen och alla skulle ut och skutta i vårvädret och ingen ville vara med ocoola mamma.

Idag var det dags att gå i kyrkan för att lämna in en bössa vi haft hemma ett tag, ett led i årets fasteinsamling. Och ingen ville följa med. Jag surade när jag åkte. Jag surade när jag kom dit. Men en halvtimme eller så in i högmässan kom jag på att det var rätt skönt. Jag kunde sitta där alldeles i fred med mina egna tankar. Efteråt gick jag och fikade alldeles för mig själv, och kom så småningom hem på bättre humör.

Jag kan ju bara dra slutsatsen att rösten hade lurats med mig. Brukar du också bli lurad?

03 april 2009

"I will survive!"

I tisdags tittade jag på nyheterna med lilla M som går i fyran och måste göra sådant ibland. Som vuxen måste man inte, och tur är väl det. För där satt jag och började långsamt inse varför stora ekonomiska nedgångar kallas depressioner. Det var den dagen Konjunkturinstitutet släppte sin rapport. Jag gick från nedstämdhet till förtvivlan. När det var slut började jag fundera på att jag skulle samla konserver med långt datum och barrikadera vårt hus med sandsäckar. För det är väl så man gör när krisen närmar sig? Det har jag sett på teve.

Jag inser att man borde vara rationell: Tänka långsiktigt. Planera för framtiden. Dra ner på utgifterna. Spara mer. Eller ... hrm ... ändra det till börja spara. Kanske skaffa ett fast jobb. Fast fasta jobb är ju inte heller fasta längre. De döptes om till tillsvidareanställningar för att vi skulle fatta galoppen.

Antagligen kommer vi att överleva ändå. Hur tänker du överleva?

02 april 2009

Snäll heliotrop

Som kund betraktat är jag närmast plågsamt snäll. Jag får verkligen peppa mig själv för att klaga på saker och ting och jag har ätit såväl knaprig pasta som genomstekt tournedos utan att skicka tillbaka den till köket.

Igår var jag snäll igen. Jag gick till en butik vars namn vi inte ska nämna, för att få hjälp med att plocka ögonbrynen. "Brukar du göra det själv ibland?" frågade tjejen som skulle hjälpa mig. "Nä", sa jag. "Jag tycker det är svårt så jag brukar lämna det åt proffsen." "Ja, jag hoppas att du tycker att jag är ett proffs", sa hon. Och där skulle jag förstås ha rest mig upp och gått, men jag tror på människan, som Tommy Nilsson uttrycker saken.

Så där satt jag och blev plockad, medan tjejen med jämna mellanrum muttrade att hon hoppades att jag skulle bli nöjd. "Jag är inte så svår att förnöja", sa jag uppmuntrande. "Och ögonbryn växer ju ut igen." Det senare var mest tänkt som ett skämt. Men det är sant. Snälla, säg att det är sant!

När hon var klar räckte hon över spegeln med ett "Jag tycker att du blev jättefin." Min första tanke var: "Skrik inte högt." Min andra tanke var: "Det här är ett aprilskämt. Hon har lagt på concealer." Det hade hon inte. Men hon erbjöd sig att fylla i ögonbrynen lite, så efter ytterligare tio minuter gick jag ut på stan med två påmålade, kolsvarta streck som skulle föreställa ögonbryn. Men de växer ut igen. Det gör de faktiskt! Eller hur?

Tycker du att det är lätt att klaga?