Förgätmigej

Jag har alltid haft ett lite överspänt förhållande till detta med minnen. När jag skriver dagböcker (som jag gjort kanske en fjärdedel av min livstid) har det varit tvångsmässigt och glädjelöst. Ingen dag får falla i glömska, allt måste registreras. Sedan läser jag aldrig mina dagböcker. När jag fotograferar tenderar det att bli på samma sätt, och jag har ett ständigt, gnagande dåligt samvete att vi nästan aldrig filmar våra barn. För minnet är ju bedrägligt, huvudet rymmer trots allt så lite.

Kanske känner jag så här för att det finns många viktiga saker jag inte minns i mitt eget liv, som min pappa till exempel. Bara skuggan av ett minne finns kvar, ett minne av att ha mints. Men på ett sätt har novellen om Janos Kovacs fel, för trots det har jag aldrig upplevt min pappa som riktigt död, inte på samma sätt som min bror är död. Inte lika slutgiltigt. Jag kan inte förklara det, men så känns det, och jag vet inte min syster känner på samma sätt.

Om minnet är det som håller oss vid liv är det ibland små åtgärder som fungerar. Min mormor hade en bekant i sin hemstad Eslöv som var bilskollärare. En gång sa han till henne: "Tänk på mig varje gång du krossar ett äggskal i handen." Följden blev att mormor tänkte på honom varje gång hon gjorde en sockerkaka, eller en äggröra eller maränger eller ett dussin andra saker. Följden blev också att jag inte kan knäcka ett ägg utan att tänka på min mormor, och bilskolläraren jag aldrig träffat. Kanske kommer jag att föra det vidare till mina egna barn, eller kanske hittar jag på något annat de kan knyta mitt minne till, något vardagligt, som de gör ofta, men inte så ofta för att det blir ospecifikt.

I vilken situation skulle du helst vilja bli ihågkommen?

På tal om ingenting: För att kunna publicera detta inlägg måste jag göra en "word verification" och dagens ord är "somra". Ett utmärkt verb!

Läsning

Idag ska ni få en liten läsuppgift. Det är en kort, inte alldeles upplyftande, men tankvärd novell:

När dog János Kovács?

Säg mig, när dör man egentligen?

September

Idag är det 38 år sedan min pappa dog. På gravstenen står det dock 23 september för det fanns ingen läkare i tjänst den kvällen på Sundbybergs sjukhus och i Sverige är man inte död förrän en läkare gått med på det. Själv är jag inte mycket för datummagi. Jag är uppvuxen med det. När jag var barn verkade det inte finnas en enda dag på året när man inte var tvungen att vara ledsen för att någon gammal släkting dött den dagen, eller skulle ha fyllt 60 eller 84 eller 102, om de bara hade fått leva. Likadant var det för min pappa, som miste sin egen pappa på juldagen det året han var sju år. I resten av hans liv var juldagen en dag när man skulle klä sig i svart och gå till kyrkan och vara bedrövad. Och han hittade sin perfekta partner i min mamma, som klagar över sitt dåliga minne, men aldrig missar en dödsdag. Och för skoj skulle har ju min pappa till och med två. Men jag brukar ärligt talat glömma bort årsdagar. När det gäller pappa beror det kanske på att jag inte egentligen minns honom.

Ändå tror jag att vissa saker sitter i. Jag har färgats och formats, det är ju självklart, men inte alltid på sätt jag förstår eller ens riktigt är medveten om. Som min aversion mot om nedrullade persienner på dagtid. De gör mig omotiverat nere och jag förstod inte varför förrän min syster berättade om hur vi gick nerför backen bakom vårt hus, och ivrigt spejade efter om rullgardinen var uppe eller nere i mammas och pappas sovrumsfönster. Var den nere visste vi att det var en dålig dag. Då mådde pappa sämre. Så september har aldrig varit en månad jag varit bekväm med, även om jag inte minns just den septembermånaden just det året.

Sorg blir svårare när man blir gammal, säger mamma, och det kan jag köpa. När pappa dog var hon 42 år och hade fyra barn att ta hand om, och ett jobb att gå till. Klart som sjutton att hon höll sig på benen då, även om priset var högt. Nu är hon gammal och sitter ensam i sin lägenhet hela dagarna och tänker på pappa och min bror och säkert alla andra döda också, och pratar med släktingar och vänner som också är gamla och skröpliga och har mist sina nära och kära.

Men i sanningen namn är sorgen inte så lätt när man är mitt i livet heller.

Stackars Vellingebor

Nu har jag varit och gjort min medborgerliga plikt. Det kändes lite extra bra i år, även om jag var tveksam nästan ända in i vallokalen. Men utanför stod förutom de vanliga partierna ett vars namn jag inte tänker besudla mitt tangentbord med. Så jag fick lov att demonstrera lite grand genom att högljutt tacka nej till just deras valsedlar. "Tänk på dina barns framtid", sa den kortklippte unge mannen, och blev genast utskälld av de andra, för man får ju inte propagera utanför vallokalen.

Jag kan i alla fall säga att jag noggrant satt mig in i vad de onämnbara står för. Vi har fått hem deras broschyr två gånger. Deras partiordförande, en man vid namn Hennix, har gjort en fasansfull upptäckt: "När jag såg hur Rosengård varje vecka betalar ut mer i socialbidrag än Vellinge gör på ett år fick jag nog." Stackars Nils-Eric hade svårt att själv räkna ut att ett fattigt område får mer socialbidrag än ett rikt. Men han har förstås rätt. Det här är ruskigt orättvist mot Vellingeborna! För att inte tala om alla som bor på Lidingö och i Saltsjöbaden och Djursholm. Mer socialbidrag åt dem!

Lord Peter Wimsey?

Vi kom till att prata på jobbet om en bok jag läste i somras, The Jane Austen Book Club, som är en charmig liten bagatell. På slutet av den finns några mer eller mindre seriösa diskussionsfrågor, sådana man kan prata om med sin egen bokcirkel. En av dem fastnade speciellt (nu läste jag boken på engelska, så ni får ursäkta språket): "Do you ever wish your partner had been written by some other writer, had better dialogue and a more charming way of suffering? What writer would you choose?" Min aarbetskamrater tyckte att det var intressantare att fundera på vilken författare som faktiskt skrivit deras partner, om man så säger. Så min fråga till er idag är: Vilken författare hade kunnat skriva din partner eller dig? Hade du velat ha det annorlunda?

Själv är jag gift med en ovanligt lång hob. Kanske skulle jag ibland önska att han var ett samarbete mellan Tolkien och Dorothy Sayers (för de kvicka och hyperintellektuella replikerna). Fast jag är ju ingen Harriet Vane, så jag skulle väl mest känna mig dum...

Har världen blivit tokig?

Det är inte utan att jag tycker att världen har blivit lite konstig, eller i alla fall en del av människorna i den. Först kom detta med diagnoser i min närmaste krets. Sedan nåddes jag av ryktet att en bekant tappat fotfästet helt, börjat misshandla sin partner (och för män finns inga jourer att gå till när de blir spöade) och nu rest till Thailand i akt och mening att supa ihjäl sig. Även om jag inte träffat honom på några år är det lite svårt att ta in.

Häromdagen blev jag förvånad igen. Min kollega X, som jag skrivit om här nedan i mitt inlägg Halvtidsblues, kom fram till mig och gjorde en komplett pudel. Hon bekräftade allt jag tänkt och känt. Att hon svikit mig, att hon varit en dålig vän (ingen alls, närmare bestämt) och så vidare. Och jag kände mig... besvärad. Inte alls upprättad, som jag kanske trodde, bara ytterligt stressad av hela idén att prata med henne om det.

För säkerhets skull har även mina döttrar fått en släng av personlighetsförändring. Lilla A når nya höjder när det gäller bråk och skrik. Lilla M når nya höjder när det gäller mammighet. Själv verkar jag mest ha siktet inställt på att nya djup.

Ett stort tack dock till de arbetskamrater som idag gjorde mig på bättre humör, genom att vara lyssnande och medkännande, och bara genom att finnas där. You know who you are! Och en extra liten hälsning till S som jag hoppas ska känna sig pigg nog för att komma på middag någon dag. Nu ska jag sluta vara intern, jag lovar! För övrigt ska jag sluta helt.

11 september

Det är onekligen en lämplig dag att deppa ihop. Inte nog med att det är 11 september med hela världen och Anna Lindhs dödsdag. Detta skulle också har varit min brors femtiofemårsdag. Men det blev det ju inte.

Så istället för att blogga om en massa intressanta saker som mobbning i skolan, misshandel i familjen (inte min!) och arbetskamrater som kryper till korset (just den kommer kanske senare) så ägnar jag mig nu åt att dela med mig av min depression:

Jag har känt mig sämre nu i några veckor, med tilltagande symptom och en ständig, krypande känsla av stress i kroppen, och i dag blev det en sådan där dag när jag inte visste hur jag skulle stå ut tills dagen tog slut. En dag av ont i magen, muskelryckningar, ångest och nojor, en entimmes gråtpromenad och lustlöshet i största allmänhet. Det var länge sedan jag hade en sådan.

På det lilla lilla pluskontot kag jag berätta att maken och jag påbörjat ett GI-projekt. Jag har varit emot sådant tidigare, men något måste helt klart göras och Viktväktarna är jag läskigt trött på. Så nu har vi kört en vecka och maken - tadam tadam - gick ner imponerade 4,6 kilo! För mig blev det 1,5 och det får väl duga det med. Så nu behöver jag bara oroa mig för att min man ska bli någon slags trådsmal och personlighetsförändrad Ulf Larsson-typ.

Vem är jag? Vem är du?

En gång i tiden läste jag psykologi på universitetet. Ett av delämnena hette personlighetspsykologi och handlade, mycket kort uttryckt, om hur vi blir de vi är. Där fanns en mängd olika teorier, från Freud och Jung till Skinners behaviorism, som ser oss människor bara som ett resultat av ett antal stimuli, som om vi vore maskiner utan egen tankeförmåga. Det fanns till och med teorier som hävdade att det egentligen inte finns något sådant som personlighet. Det är bara en slags fördomsfull kategorisering från vår sida. I själva verket ändrar sig människor hela tiden men eftersom de låter likadant och ser ungefär likadana ut uppfattar vi dem som samma person.

Härom dagen sa en flicka jag känner: "Tänk, allt det jag trodde var min personlighet var bara en skada i min hjärna." Hon kommer troligen snart att få en adhd-diagnos. Det upptar mina tankar mycket. Mitt hjärta brister nästan när jag tänker på vad hon måste gå igenom nu. Men innerst inne tänker jag också så här: Det är sant för oss alla. Jag kände en gång en läkare som sa: "Det finns inga friska människor, bara sådana som inte är tillräckligt väl undersökta." Jag tror inte man kan hitta en hjärna utan fel, utan någon liten synaps som fungerar dåligt. Kanske är det det som gör oss alla till de vi är. Men i vårt samhälle har vi valt att sätta etiketter på några av de här "felen", men inte på andra. Så vi är alla en sammansättning av det som blev rätt och det som blev fel, det vi lärt oss och det vi aldrig stött på, det ödet dömt oss till och det vi själva valt.

Jag älskar dig, min vän, precis som du är! Du är stark, du är rolig, du är häftig och du är värd beundran för allt vad du är!

Äkta och oäkta fruar (eller nåt)

Jag vill ha en fru! Det är inte det att jag har bytt sexuell läggning, eller att jag vill ha en gammal hederlig hemmafru (men det skulle vara rätt okej det med, även om en lön till skulle sitta fint), men jag har länge tyckt att tre vuxna på två barn är en väldigt lagom fördelning. För ett par år sedan bodde min syster hemma hos oss i några månader, och det var ett alldeles perfekt arrangemang, utom möjligen för min syster som saknade sin egen familj. Men livet var helt klart lättare. Ytterligare någon som kunde tömma och fylla diskmaskinen. En person att ta promenader med om kvällarna utan att barnen blev lämnade ensamma. Ytterligare någon som kunde springa upp till Ica och köpa det där man glömt, eller sätta på ett plåster när man själv pratar i telefon, eller sitter på toa eller ägnar sig åt någon annan av de där aktiviteterna man alltid är upptagen med när alla behöver en. Så sedan den tiden har jag försökt övertala min man att han ska ta en bihustru. Han har inte nappat än. Fast kanske skulle det gå lika bra med en bimake, eller vad tror ni?

Men på tal om sexuella läggningar kommer det inom en överskådlig framtid att finnas en proposition om att svenska kyrkan ska åläggas att viga samkönade par, som det så stiligt heter. Efter en del resonerande med mig själv och de små konservativa fickorna i mitt psyke har jag kommit framtill den enda självklara slutsatsen: Det är ett jättebra förslag! För det finns egentligen bara två vägar att gå. Antingen tycker man inte att homosexuella ska få gifta sig alls i någon form, och då bör man skrota den ömkliga partnerskapslagen också. Eller också tycker man att alla ska ha samma rättigheter, och då måste de ju ha det hela vägen. Tänk vad enkelt det kan vara med politik!

P.S. De observanta kan se att min länklista här till vänster förändrats. Surfa gärna in på de nya bloggarna! De är noga testade av mig. D.S.