En annan tid, en annan Heli

Har du drömt någon gång om att kunna resa i tiden? Att åka tillbaks till en tidigare skede i ditt eget liv, till exempel, och få chansen att göra om det, eller bara se hur det egentligen var?

De senaste dagarna har jag rest i tiden, så bokstavligt som det går. Jag fick kontakt med en person ur mitt förflutna, på Facebook, förstås. För att tala klarspråk är det en före detta ... ja, pojkvän är egentligen fel ord, men vi kan kalla honom för det. Han är amerikan och vi har haft sporadisk kontakt i alla år, med långa uppehåll visserligen, men ändå. Lite kontakt har det funnits. Så jag har vetat vad han gör (samma som då), var han bor (rätt nära huset jag kände till) och vem han gift sig med (min rival). Men det är skillnad på att mejla varandra någon gång om året och att kunna chatta i realtid. Det är ju i allra högst grad som ett samtal och plötsligt kommer man ihåg en massa om varandra. Både det man tyckte om, och det andra. (Ja, nu talar jag enbart för egen del.)

Hur som helst. Jag började minnas. Jag tog fram mina dagböcker. Och jag kom fram till en massa saker. För det första att jag faktiskt är nöjd med i stort sett alla större val jag gjort i vuxen ålder. Jag är nöjd med att jag inte blev kvar i USA, som jag ville. Jag är nöjd med att jag valde maken, och har hållit fast vid honom. Jag är nöjd med mitt val av utbildning, yrke, bostadsort. Ja, alla stora saker. Det är ganska behagligt.

Men för det andra är jag oändligt sorgsen över den Heli jag en gång var. Det har ingenting med Exet att göra, åtminstone inte bara. Han var bara en katalysator, men nu sitter jag ju här med min dagbok bredvid mig och läser om tjugoettåringen som reser ensam till USA för att träffa karln hon blivit kär i och som är så himla ung och naiv och sårbar och gläder sig så åt varenda smula som faller från den rike mannens bord. "Grät" står det överallt. Eller "ledsen och deppig". Eller "Gick och la mig mycket deprimerad. Grät mig mer eller mindre till sömns."

Jag vill ropa till den där lilla tjejen, för jag var fortfarande rätt liten: "Skärp ihop dig och skaffa ett liv, ett riktigt liv. Det blir bättre sedan, men du behöver faktiskt inte vänta, inte på J och inte på någon annan kille heller. Det finns en bra, en riktigt bra, och så småningom inser du det, men under tiden har du faktiskt rätt att ha kul. Du är ju ung! Haka tag i den där killen du träffar i New York istället, eller Js assistent C, eller vem som helst annars faktiskt. Och kom ihåg att det blir bättre!"

Men det går ju inte, och det kanske inte heller vore en bra idé. Det är ju för att jag var just den tjejen en gång som jag nu kan vara den här kvinnan. Och henne är jag rätt nöjd med. Men ändå. Måste det vara så svårt att ta sig hit?

Vad skulle du vilja säga till ditt yngre jag?

Senaste modet?

Lilla M har en klasskamrat, lilla S, som vill bli brandman eller tatuerare när hon blir stor. De senaste dagarna har hon tränat sig på lilla M - ja, när det gäller tatuerandet då. Dock med vanliga pennor.
Pappa (vid marbordet): - Brandman kan bli svårt. Hon är ju så liten.
Lilla M: - Hon kan nog inte bli tatuerare heller.
Mamma: - Varför inte? Hon ritar ju ganska fint.
Lilla M: - Men hon kan ju inte rita Union Jack. Och bergis inte Belgiens flagga heller.
Jag får allt svårare att hänga med i vad som är trendigt bland ungdomar.

Det här är mitt liv!

För fjärde året i rad välkomnar vi Sonja P, som ju i vanlig ordning är nyfiken på vad jag tyckte om Melodifestivalen. Eller hur Sonja?

Ja, det stämmer bra det. Och det är roligt att vara tillbaka. Så, kära Heli, vad tyckte du i år? Så där generellt?
Ja, jag var faktiskt lite besviken till att börja med. Jag tyckte att de hade satsat för mycket på bredden och jag saknade många av de "vanliga" artisterna. Men när vi kom till final kände jag mig faktiskt väldigt nöjd.

Annars känns det som om du har blivit mer och mer nördig med åren, stämmer det? Hm ... ja, jag är ju ingen tabellbitare när det gäller Melodifestivalen, men numera gillar jag inte att se den tillsammans med människor som PRATAR under låtarna! Och det är kanske lite nördigt?

Ja, lite kanske. Du sa ett år att det skulle vara en kall dag i helvetet när du röstade på rätt låt. Hur gick det med det i år? Hur ser väderleksrapporten ut?
Jo, de har, precis som vi här uppe, ganska låga temperaturer därnere i underjorden. Så jag röstade faktiskt på Anna B.

Finns det några låtar du tycker borde ha kommit till final?
Jag missade första deltävlingen så jag fick vänta ända till Andra chansen innan jag blev överkörd, och saltad, av Pain of Salvation - men oj, oj, oj, säger jag bara! Och Neo!

Och vem kom med oförtjänt?
Jag säger som jag gjort flera gånger förut: Jag är skeptisk till blonda män.

Vad var årets bästa textrad?
"I'm glad you're here to take me thorugh the years, but let's admit we're bored to tears", tror jag den går. Den där låten om att det bara är torsdag hela tiden.

Och årets sämsta?
Alltså, vi älskade alla Ted Gärdestad, men Kenneth ... Ett rim till med "gråta" och "kinder våta" och jag skriker!

Vilken låt fastnade då?
Den som fastnade först var märkligt nog Hollow, som jag inte är så förjust i, men det verkar ju hänga ihop. Annars sitter Underbart som en smäck.

Jag vet att du alltid brukar ha en jag-mötte-Lassie också. Hur går den i år?
Mina barn har bowlat med Erik Linder! Och dessutom har en närstående ung dam haft sångerskan i Crucified Barbara som lärare på ett rockkollo. Vad säger du om det, va?

Oj oj, ja det var imponerande. Men nu är det dags för mig att dra hem till Pseudonymia igen. Vi ses nästa år!
Det gör vi, kära Sonja. Sköt om dig!

Universitetshingstarna och de underordnade stona

Det här med kön, genus och könsmaktsordning kan man fundera på hur många varv som helst. Två saker har fått mig att tänka till på senaste tiden:

DN har haft en artikelserie som handlar om män och depression. Män, visar det sig, har delvis andra symptom är kvinnor och blir ofta felbehandlade, och illa behandlade, i vården. I dag kom läsarreaktionerna. Det här är typiskt, tyckte en läsare, män blir ju så kategoriskt diskriminerade för feministerna skriker alltid högst. Det här är väl inget att uppmärksamma, tyckte en annan läsare, så länge kvinnor blir mycket mer diskriminerade inom vården. Hm, tänker jag. Vad hände med det där argumentet att könsmaktsordningen faktiskt är dåligt för alla.

Den andra saken jag funderat över kom sig av att jag hörde talas om en gammal bekant, lärare inom högskolan, precis som jag, som blivit ihop med en student. Min bekant är man. Studenten är kvinna. När jag tänkte efter kunde jag på rak arm komma på åtminstone åtta män i min omgivning som blivit ihop med studenter och inte en enda kvinna!

Jag tycker det är ganska uppseendeväckande. Varför är det så? började jag fråga min omgivning. Än så länge har följande teorier lanserats:
- Det har med makthierarkier att göra (fast på vilket sätt har jag inte fått specificerat).
- Männen har större behov av att hävda sig (vilket man alltså med fördel gör tillsammans med studenter).
- För att kvinnor är fega.
- För att det är fult att vara gumsjuk men inte gubbsjuk (alla studenter är dock inte yngre än alla lärare).
- Det finns för få manliga studenter helt enkelt.
- Kvinnorna värnar mer om sin professionalitet.
- Män gillar inte starka kvinnor (den tror jag nog allra minst på).
- Kvinnor ska inte bjuda ut sig och vara sexuella.

Juryn överlägger fortfarande. Vad tror ni?