Är du normal?

En amerikansk väninna till mig har en teori om varför utbrändhet är så vanligt i Sverige. Det är för att vårt samhälle är så homogent, och så normativt. Det finns en oerhört stark press att vara som alla andra. Den som bor på Södermalm i Stockholm känner kanske inte igen sig, men jag tycker att det ligger mycket i det.

Hela vårt samhälle är liksom en enda stor högstadieskolgård och vår livsbana är utstakad från start, med ganska lite variation. Man ska klara sig hyfsat i skolan (inte för bra, inte för dåligt), flytta hemifrån när man är tjugo eller så, till en pyttig etta någonstans. Så ska man träffa någon (som är två till tre år äldre om man råkar vara kvinna och partnern råkar vara man) och flytta ihop. Plugga några år, eller börja jobba. Första barnet ska komma när man är kring trettio. När tvåan gör entré (två till tre år senare) köper man ett radhus en bit utanför stan. Och så där håller det på.

Den som tror att normen inte finns har nog aldrig brutit mot den, eller vägrar helt att lyssna på kommentarer som: ”Men ska’ru skaffa nån tjej då, eller?” ”Ska ni uppfylla jorden själva? Har ni aldrig hört talas om preventivmedel?” eller ”Men inte kan man väl bo i stan med barn!”

Anledningen till att jag kom att tänka på detta är förstås att jag blev outad i dag. Jag är inte normal. Det hela började med en oskyldig diskussion om en kollegas nya etta när det slapp ur mig att jag aldrig bott ”själv”. ”Har du inte?” sa kollegerna och tappade hakan. Så fick jag en del av de vanliga replikerna om hur viktigt det är för den personliga utvecklingen att lära sig vara självständig och yadayada. Då gör jag nästa blunder. Jag berättar att jag i stället bodde kvar hemma. Länge. Jag var i alla fall klok nog att inte definiera hur länge, men plötsligt satt jag där ändå stämplad. Jag var konstig. Onormal. Osjälvständig.

Och genast började mitt inre försvarstal. Jag tog en promenad på egen hand efter lunchen, med huvudet fyllt av argument om varför jag hade rätt att bo ”hemma” så länge jag hade lust. En del argument var faktiskt rätt bra, och de lärde mig en del nytt om mig själv. Jag konstaterade till exempel att ”bo hemma” kan betyda helt olika för olika personer. Att det för andra kanske betyder ”bo kvar i radhuset med mamma och pappa som lägger sig i allt jag gör, tvättar min tvätt och vill att jag är hemma på fredagsmys”, fast det för mig betydde något helt annat.

Fast det enda som var riktigt konstigt var väl egentligen att jag behövde försvara mina alldeles egna livsval.

Är du normal?

Missed opportunity

Den första september var det fem år sedan jag började skriva den här bloggen. Det borde jag kanske ha uppmärksammat på något sätt, men man kan inte lyckas med allt ...

Det är i alla fall trevligt att konstatera att bloggen inte har somnat av helt. Några läsare har jag visst än. Det är också trevligt att konstatera att mitt liv inte ser ut som det gjorde då. Då jobbade jag på stora stygga banken, jag hade ständigt stressvärk i bröstkorgen och två veckor kvar till min långa sjukskrivning. Barnen var fortfarande i förskoleåldern. Nu har jag en tolvåring som just skrivit en lång "rapport" med argument om varför hon själv borde få börja blogga. Faktiskt känns det ganska väldigt länge sedan allt började.

Drottning Viktoria och prinsgemålen

Jag tror att den här bloggen inom kort kommer att ha ett inlägg om SD. Jag går och grunnar på ett sådant, men just nu orkar jag inte. Såret är för färskt och ömt för att jag ska vilja vidröra det. I stället tänkte jag ägna mig åt något betydligt mer lättsamt. Jag vill dock varna lättchockerade läsare. Nu ska det nämligen handla om kön.

Jag har just läst ”Kung Karl och kärleksgrottan” av Karin Milles, med underrubriken ”Lek, lust och ideologi i de svenska könsorden”. Den handlar alltså om vad vi kallar vårt allra mest heliga, de privata delarna, det som gömmer sig i byxor och under kjolar. Och om varför vi kallar det som vi gör.

Som de flesta vet finns numera ordet ”snippa”, ett ord som matchats fram av en mängd instanser, bland annat RFSU och Språkrådet. Så därmed borde man kanske vara nöjd. Nu har vi ett relativt neutralt, oladdat och vardagligt ord för kvinnors, och kanske allra helst flickors, kön. Då behöver vi väl inga fler? Nja, de andra orden, de som redan finns i omlopp, lär ju inte försvinna. Vi kommer fortfarande att behöva mängder av andra sätt att prata om våra könsorgan, skämtsamma, porriga, barnsliga, kliniska. Min teori är att vi till och med behöver öka på floran. Och det beror förstås på det utbud som redan finns.

Karin Milles har gjort en inventering (långt ifrån heltäckande, förstås) av de ord som faktiskt används. Rätt många har ingen betydelse utöver som en benämning på just könsorgan (”pille”, ”kussimurra”). Men påfallande många kan läsas som metaforer och det, menar Milles, säger något om vårt samhälle och samtid, om hur vi ser på manligt och kvinnligt och på sexualitet.

I listan över kvinnliga ord finns ”Frida Fors, Greta, dosan, kärleksgrottan, blomsterängen, grytan, kistan” med mera. Bland de manliga finns ”Kung Karl, Terminator, Stålmannen, presidenten, lansen, spettet och pistolen”. Milles konstaterar när det gäller att ge sitt kön ett personnamn: ”Kvinnorna som får symbolisera det kvinnliga könet verkar med få undantag vara rätt vanliga tjejen. --- Personmetaforerna laddar det manliga könet med mycket mer makt, status och kraft. Mer pondus och inflytande. Det är superhjältar som flyger genom luften, det är män i ledning och det är sådana män som alla känner till och beundrar.”

Men könen kan ju också vara verktyg, eller kanske hjälpmedel, och då är kvinnokönet i huvudsak en förvaringsplats, ett tomrum som väntar på att fyllas, medan mannens används mer aktivt, och inte sällan är något som används för att göra hål. Mannens kön kan dessutom vara ett vapen. Några liknande ord finns inte om kvinnans.

Att det här korresponderar med gamla och cementerade könsroller är ju inte svårt att se. Milles poängterar också att det finns mycket som dessa metaforer väljer att inte säga om könen. Som till exempel hur sårbart mannens kön är.

Där väcktes min lust att hitta andra ord. Sådana som visar en annan del av sanningen. För att tänka utanför könsordens låda. Så nu försöker jag vänja mig vid att säga ”drottning Viktoria”. Associationen ska förstås gå till den brittiska drottningen, en mäktig, kraftfull och fertil kvinna som dessutom, av allt att döma, hade ett sunt samliv med sin man. Min egen man anammade detta med liv och lust, trots att han inser att den manliga motparten då blir ”prinsgemålen” (eller kanske Bertie).

Men det finns ju andra ord man kan anamma också. Män kan till exempel sägas ha fruktsallad mellan benen (två mandariner och en liten banan). Men här räcker inte mitt eget tänk. Jag behöver hjälp! Vad vill du lyfta fram som säger något om oss kvinnor och män i dag?

Inte den här gången heller

Så var det vardag igen, och den landade i huvudet på mig som ett städ. Jag tyckte att jag hade räknat ut allt så bra. Rekordlång sommarledighet så att jag verkligen hann koppla av, ledigt ända tills skolan började så att jag verkligen hann rå om barnen - och så gjorde det ingenting om det blev stressigt sedan. Kan bara konstatera att min beräkning slog fel.

Efter fyra veckors ledighet började mitt humör vända uppåt. När jobbet drog igång kände jag mig nästan normal igen, men så kom ju det där städet i huvudet och inom en vecka var jag tokstressad.

Jag har inga svar. Kantbitarna saknas, förutom fyra högerhörnor och resten av bitarna är bara blå himmel. Detta livspussel går inte ihop!