30 januari 2009

Mamma och lilla M smsar

Lilla M är hemma med pappa och lilla A för alla tre har influensa. Mamma måste åka till jobbet och sedan gå på möte på kvällen. Vilken tur att det finns mobiltelefoner.

Mamma (08:31):
Puss på dig, rufsmaja!
Lilla M (08:53):
Jag är inte lika rufsig i håret som det var igår. Puss.
Mamma (08:53):
Nä, fast du är min rufsmaja ändå!
Lilla M (08:56):
Ok

Mamma (16:04):
Hur har du det idag?
Lilla M (18:18):
Jag mår bra. Hur mår du själv?
Mamma (18:19):
Rätt bra. Jag har just ätit en semla!
Lilla M (18:22):
Nu blir hela familjen upprörda. Puss.
Mamma (18:22):
:-)

Lilla M (19:30):
Jag har byggt en modell av Titanic. Här är den:


Lilla M (19:55):
Jag längtar efter dig. Puss.
Mamma (19:56):
Alla här tycker att Titanic är jättefin. Längtar också!

Lilla M (20:23):
Lilla A och jag ser på E.T. med svenskt tal.
Mamma (20:43):
Kul!

Mamma (21:01):
Tittar ni fortfarande?
Lilla M (21:51):
Nej, filmen är slut. Hur långt har du kommit?

Lilla M (22:21):
Pappa och lilla A sover så du får vara tyst när du kommer hem. Förresten, när kommer du hem? Jag längtar! Puss.

Sedan kom jag hem.

29 januari 2009

Faran (tillfälligt) över?

När det gäller kursen har allt ordnat sig till det bästa. Min studierektor la sig platt och bad bara helt enkelt om ursäkt. Mina 80 % är redan fyllda till bredden och hon kan inte tvinga på mig mer. Det var ju inte vilken kurs som helst heller. Jag skulle handleda 20 utländska studenter i uppsatsskrivande. Inget man gör på en kafferast, speciellt om man inte annars jobbar med svenska som främmande språk.

För mig gäller det dock att inse att faran inte är över. Tåget kör kanske långsammare nu, men jag är fortfarande på väg åt samma håll. Något måste göras, jag vet bara inte riktigt vad.

28 januari 2009

Hjälp!

Mitt huvud är fullt av metaforer jag inte riktigt får till: Jag är som en skenande häst och jag vet inte hur jag ska stoppa mig. Jag vinkar inte, jag håller på att drunkna. Jag måste dra i nödbromsen, men hittar den inte.

Så här enkelt är det: Jag håller på att bryta ihop. Idag alldeles särskilt. Jag blev tillfrågad i förra veckan om jag kunde ta en kurs till. För en vanlig dödlig är det omöjligt att räkna ut hur många undervisningstimmar min tjänstgöringsprocent (som är 80) bör bestå av så jag är helt beroende av min studierektor i det avseendet. "Jag vet inte om jag har utrymme för det i min tjänst", svarade jag på frågan och hoppades att svaret skulle bli att jag inte hade det. Jag är på gränsen redan. Jag vill inte ha fler kurser. Jag klarar inte fler kurser. Jag är inte ens säker på att jag klarar de jag redan har. "Jodå", sa de, "vi har redan frågat. Du har utrymme kvar." Inte mycket att göra alltså. Schemat lades. Snaran drogs åt. Så idag fick jag ett mejl från min studierektor: "Såg att du ska ta den och den-kursen också. Då skriver jag ett nytt förordnande på 100 %." Mitt svar blev en något artigare variant av "Det gör du så i helvete heller."

I morgon ska jag träffa henne. Jag vet inte vad jag ska göra. Lägga korten på bordet? Jag har redan mist ett jobb på grund av min "svaghet". Ska jag riskera detta också? Vad gör jag om de inte vill ha mig längre? Men vad gör jag om jag blir sjuk igen? Och vad gör jag oavsett? Hur stoppar jag det här jävla tåget som är på väg mot en plats jag aldrig vill tillbaka till igen?

27 januari 2009

Livlina

Måste hålla med Botilda om att det vore perfekt om någon kunde ringa på dörren nu och erbjuda stora eller lilla VAB-paketet. Näsdukar skulle det innehålla, och halstabletter. Någon barnserie i 112 avsnitt och ett glossigt magasin och en cappuccino till mamma.

Vad vill du ha i ditt VAB-paket?

En god dag?

Idag har jag två sjuka barn med hög feber. Lilla M har näsblodat ner sin säng för andra natten i rad. Lilla A säger att hon inte får luft och hennes hjärta slår snabbare än något jag någonsin hört. Själv måste jag jobba hemma och borde åka och fira min mamma som fyller 83.

Ja, jag vet. Jag bara klagar.

26 januari 2009

Efterlysning

Jag har kommit överens med mig själv att jag ska se till att komma ut en stund mitt på dagen varje dag för att få i mig det där dagsljuset som är så viktigt för att man inte ska bli deprimerad. Och ja, depressionen är nära till hands när man har haft ont i fyra månader och inget verkar hjälpa och det doktorn trodde nog var fel men vad det är istället ... ja, det är det ingen som vet. Dessutom är jag notoriskt dålig på att vabba. Jag får klaustrofobi efter en halv dag och nu är lilla M inne på sin tredje dag med feber. Så därför undrar jag (ursäkta språket): Var i helvete är det jävla dagsljuset?

22 januari 2009

Alla dessa mina små ...

Jag kan inte låta bli att fundera över den statistiska sannolikheten: Hur vanligt är det att båda syskonen i en familj får nära vänner som inte kan bo med sina föräldrar utan måste omhändertas? Vi bor inte i ett område jag skulle kategorisera som särskilt socialt utsatt. Det är ett högst ordinärt radhusområde. Är det slumpen? Beror det på mina barn? Och är det ett gott tecken i sådana fall, eller ett dåligt?

Det är naturligtvis en rätt ointressant frågeställning egentligen. Betydligt viktigare är det ju att det nu fattats beslut om lilla A:s kompis lilla F. Hon kommer att bli kvar här i sin närmiljö med alla sina kompisar och närhet till sina föräldrar som är snälla och välmenande, men inte riktigt orkar eller kan. Det känns bra och jag tror att det är det bäst för alla, inklusive lilla A, som ju trots allt ligger mitt hjärta närmast. Det kommer också att innebära ett större engagemang för lilla F från vår sida. Det känns också bra.

21 januari 2009

Gammal vänskap

Häromdagen registrerade jag mig på Stayfriends. Jag har varit med där förut, för ett par år sedan. Då fick jag kontakt med ett par gymnasiekamrater som jag var ute och åt lunch med, annars var det inte särskilt spännande. Men jag tänkte att jag skulle prova igen. Det är ju inte alldeles okomplicerat det här med gamla skolkamrater, men vissa är man ju ändå nyfiken på, och jag måste säga att utdelningen den här gången blev över förväntan.

Under mina oerhört svarta mellanstadieår fanns det ändå en ljusglimt: Jag hade tre vänner. Vi var alla rätt utsatta, längst ned i hierarkin i klassen, men vi höll ihop och gjorde det bästa av situationen. Varje rast försvann vi iväg och lekte katt och lejon och en massa annat som klass"kamraterna" sa var barnsligt, men som vi tyckte var kul. Och vi hade en hemlig klubb.

Efter mellanstadiet skingrades vi. A flyttade tillbaka till sitt hemland. S flyttade långt väster om staden och R bytte klass och ville inte prata med mig. Så härom dagen, på Stayfriends, hittade jag A. Jag har inte haft någon kontakt med henne på 30 år, men där var hon. Hon bor i Italien idag, har två vackra barn i mina barns åldrar, jobbar med språk och kommer ihåg lite av sin svenska. Det var en alldeles fantastisk upptäckt som gör mig alldeles varm. Men det var inte den enda.

När jag växte upp fanns det en flicka på mina gata, vi kan kalla henne N, som var lite av ett svart får kan man säga. Vi var lika gamla, men gick aldrig i samma klass. Däremot lekte vi på fritiden. Hon har etsat sig fast hos mig delvis därför att hon faktiskt bidragit till mitt engagemang i barn som far illa. När jag var liten såg ingen vuxen någonting. Nu är jag själv vuxen och får inte, på några villkor blunda.

Och där var hon, tjejen jag funderat så mycket på, byggt teorier omkring. Hon har klarat sig någorlunda i livet, men skadorna märks, och det hon berättar för mig nu stämmer inte alltid med det jag tänkt. Att ha kontakt med den verkliga personen efter så lång tid känns omvälvande. Kanske är det omvälvande för henne också att efter trettio år få bekräftelsen: "Jag vet vad som hände dig. Jag såg det."

20 januari 2009

1994-1996

Som sagt, under femton års tid har jag fört bok över min läsning. Lite kontrollfreakigt kanske, men det blir ju som en dagbok. Här kommer några korta sammanfattningar, och en favoritbok per år de första åren.

1994 var året jag gifte mig. Det var också året då vi upplevde tidernas värmebölja, och fotbolls-VM i USA (ja, till och jag tittade). Hösten gav oss Estoniaförlisningen.

Själv klippte jag håret kort - och läste förstås en massa bra böcker. Jag läste engelska på universitetet och det förde med sig sådant som Vonnegut och Toni Morrison. Men den bästa boken var den jag inledde året med: The Remains of the Day (Återstoden av dagen) av Kazio Ishiguro. Så här skrev jag om den då:

"Nära nog den perfekta romanen. Subtil, välskriven, genomarbetad med en underbar personteckning. Skriven i jag-form - butlerns perspektiv - vilket förhöjde det subtila. Slutet var outhärdligt sorgligt, mest därför att det var så oerhört odramatiskt och realistiskt. Klassiskt engelsk, sval och behärskad, men den biter sig fast."

Så här i efterhand kan jag konstatera att mycket av boken faktiskt fastnat i minnet (jag läser nästan aldrig om böcker), så på det sättet håller jag den fortfarande högt. Däremot blev den inte uppskattad av någon av dem jag lånade ut den till. "Långsam" och "tråkig" var omdömena.

1995 var ett tufft år. Under våren jobbade jag heltid som lärare på en arbetsmarknadsutbildning samtidigt som jag hjälpte en kollega med att översätta en bok i psykiatri. När sommaren kom hade jag panikångest - och botade mig genom att ligga platt på magen i solen och läsa in litteraturen till fortsättningskursen i engelska. Mycket bra läsning blev det. På hösten flyttade jag ihop med Botilda (professionellt) och hoppade av engelskan eftersom min mage brakade. Jag började också skriva läromedel.

Bland många bra böcker väljer jag Beloved av Toni Morrison som den allra bästa. Så här skrev jag då: "En otroligt djup, känslig, fruktansvärd, poetisk och underbar bok. Jag har aldrig tidigare känt att jag förstått vad slaveri innebar, vidden av grymheten. Tanken på att vara inte bara ofri, utan rättslös, namnlös, familjelös. Berättelsen rullar bakåt, steg för steg, men Morrison blir inte övertydlig i sitt sätt att dölja en del av det förflutna och hon tar alltid itu med precis det man vill veta just då så att man som läsare blir ovanligt tillfredsställd. En bok man bär med sig länge, länge."

1996 lugnade livet ned sig lite. Jag jobbade med Botilda, och livet lekte i största allmänhet. På sommaren åkte maken och jag för första gången till Skottland. På läsfronten höll jag mig på det lättsammare planet. Årets bästa blev en gammal favorit, Den allvarsamma leken. Så här skrev jag:

"Hans klart bästa. Inte så upplyftande förstås, men fascinerande. Jag tyckte om tidsskildringen, stockholmskt sekelskifte, och de många resonemangen kring religion, filosofi, diktande. Boken kändes så rak - han tar med det han vill ta med, utan hänsyn till om det verkar passa eller är "bra". och då blir det ju bra, vare sig det är dikter på tyska eller anekdoter ur samtiden. Boken hade en del beröringspunkter med andra böcker jag just läst. Dessutom var den bitvis riktigt skojig, med många träffsäkra, roliga och gripande små sentenser. Men är det en nyckelroman, tro?"

Statistik

Tre koppar kaffe om dagen skyddar mot demens, liksom att vara utåtriktad, lugn och röra på sig. Den som är lättstressad och inbunden löper däremot större risk för demens, liksom den som röker eller dricker för mycket, förstås.

Hm. Jag är utåtriktad, lättstressad och rör mig måttligt. Dricker en till två koppar cappuccino nästan varje dag och röker inte alls. Hur mycket bör jag oroa mig, månntro?

19 januari 2009

Om granar, Edgar och böcker

Fördelen med plastgranar är att man kan ha dem uppe så länge man vill. Det är också nackdelen. Jag är nämligen släkt med min mormor, som grät varje år när det var julgransplundring. Det finns de som säger att de tycker att det är skönt att städa bort julen. Det har jag aldrig känt, och det beror inte bara på att det är jobbigt att städa undan ca 80 tomtar och övriga tillbehör. Det beror förstås på att jag inte vill att julen ska vara över. Till och med sunkiga jular (och jag har varit med om en del sådana) är bättre än oktober, november, januari, februari och mars. Av detta kan man dra slutsatsen att vår gran står kvar.


Förutom att lovsjunga granen vill jag idag hurra för min gamla vän Eddy som skulle ha fyllt 200 år. Dessvärre blev han ju bara 40 och det är förbaskat sorgligt. Sorgligt är det också att jag inte är i Baltimore och firar hans födelsedag. Men man kan väl inte få allt.


För övrigt har jag att litet bloggprojekt på gång. Sedan 1994 har jag skrivit en kort "recension" av varje bok jag läst. I dagarna insåg jag att det innebär att jag gjort det i fulla femton år. Det måste högtidlighållas på något sätt! Därför tänkte jag att jag skulle välja en favoritbok för varje år och presentera dem här. Vad sägs om det? I gengäld vill jag förstås gärna att ni berättar för mig om era favoritböcker. Jag har alltid behov av lästips!

13 januari 2009

Min bror mötte Lassie

Min bror tillbringade julaftonen hos "Mr Beans kusin", som han uttryckte saken.
- Heter hon också Bean? frågade hans yngsta dotter.
Det gör hon inte. Hon heter Atkinson.

Jag känner mig coolast i världen.

12 januari 2009

Efter ledigheten blues

Tillbaka på jobbet är jag. Mycket senare än alla andra, så det är väl inte synd om mig. Men alldeles omedelbart känner jag mig förflyttad till november. Det är grått ute. Jag har mejl från gnälliga studenter. (Kan inte någon upplysa dem om hur totalt ocoolt det är att skriva till läraren för att klaga på att någon annan fått ett pris?!?) Jag har alldeles för mycket att göra. Ska det vara så här i fem månader nu?

09 januari 2009

Recension

Lilla M och jag tittar på Stolthet och fördom, ett avsnitt i taget (ja, vi pratar förstås om den gamla, riktiga versionen). Lilla M tycker att den är bra, men lämnar också omdömet:
- Det är en massa kärlek och idiotiska män.

08 januari 2009

En annan sorts summering

Efter tre månaders lidande (och inget litet sådant) och en månads ångest åkte jag idag in till akuten och fick en möjlig diagnos. Jag har (troligtvis) varken cancer eller något annat livhotande utan, hör och häpna, inflammation i leden till svanskotan! Och det, kan jag avslöja, kan kännas som lite vad som helst. Rumpan är ett relativt begrepp.

07 januari 2009

Summering

Och där sitter ni och väntar på ett inlägg. Och här sitter jag och väntar på bättre tider. För ungefär ett år sedan skrev jag om hur jämna år verkade bättre än ojämna, åtminstone i mitt liv och de senaste åren. Så jag förväntade mig mycket av 2008, och kan nu bara konstatera att det inte riktigt levererade. Inga stora katastrofer, men inte heller någon eufori. Ett typiskt mellanår kanske, men mellan vad, kan man fråga sig?

Naturligtvis har det funnits en massa att glädja sig åt. Dels de saker jag alltid (nåja, nästan) glädjer mig åt: Mina barn, min man och mina goda vänner. Och så en del nya saker, som att jag skrivit klart min roman och att vi blivit kontaktfamilj på riktigt åt vår extraflicka. Annat har inte varit så bra. Mina fortsatta problem med stress, mina medicinska problem nu de senaste veckorna, makens ständiga infektioner, lilla A:s jobbiga skolstart och hennes kompis hemmiljö.

Så jag får väl lägga numerologin och sidan och tänka: NU blir det bättre. För alla! Genast! Som ett första lovande tecken av det mera egotrippade slaget kan man i alla fall konstatera att det är helt rätt tid att vara tvungen att skriva om sina lån. Annars är det väl en följetång: Hur ska det gå? Kommer Heliotropen att behålla sitt jobb även i fortsättningen - och kommer hon att klara av det? Kommer maken att drabbas av lågkonjunkturen? Och hur går det för lilla A och lilla M? Missa inte nästa avsnitt!