Om strunt och småsaker

En blogg lär vara ett ställe där man skriver om i stort sett ingenting, och eftersom jag är lite svältfödd när det gäller småprat tänkte jag leka Aftonbladet plus och rapportera om den senaste tidens kändisspaningar. I förra veckan mötte jag först Gudrun Schyman sedan Kristina Lugn i en och samma rulltrappa. I måndags gick jag bredvid Thommy Berggren från Stadsteaterns sceningång till Filmstaden och köpte biobiljetter i kassan bredvid. Sedan krockade jag med Barbara Voors i dörren till damtoaletten. Erkänn att ni är impade!

Annars ville jag mest påminna mina trogna och minnesgoda läsare om att på lördag avskaffas mycket riktigt november och Heliotropens årliga advenstkalender tar sig början!

Några synpunkter

Eftersom jag kategoriskt vägrar skriva om min företagsläkares bedömning av min psykiska hälsa eller det faktum att jag krockade idag (alla mår bra, inklusive min kära bil Märta, men främre registreringsskylten är kaffeved) tänker jag istället lista några synpunkter jag har i viktiga frågor just nu:

Jag tycker att webbnissarna på okejsex.nu (och framför allt deras reklamkampanj) kunde vara lite mindre könsrollskonservativa och heteronormativa.

Jag tycker att bönderna som söker fruar ska tänka sig för innan de säger sådant som "Lena och jag har så mycket gemensamt. Vi tycker båda om suggor" eller "Hanna är en jättetrevlig tjej. Hon passar bra ihop med fåren."

Jag tycker att det finns alldeles för många rekryteringsföretag i Stockholm.

Jag tycker att november borde förbjudas.

Vad tycker du?

Veckans absurditeter

I fredags morse satt jag och såg TV4:s morgonprogram tillsammans med några kvinnor på ett härbärge. Det pratades hemlöshet på tv och Stockholms moderata socialborgarråd sa: "Jag tror inte på frivillighet." Med andra ord: Människor ska tvingas i vård, tvingas i arbete, tvingas in på jourboenden. Så ser nya moderaterna ut. Misstänkt lika gamla socialdemokraterna anno 1940 eller så.

Kvinnorna fäller några kommentarer. Vi pratar om fickpengarna från soc som kanske snart kommer att delas ut i form av kuponger, för att Stockholms stad ska hålla koll på vart de går. Till mat, tidningar kanske, hygienprodukter. Inte sprit förstås. "Undrar om man kommer att få köpa cigaretter?" säger någon.

Nästa inslag på tv är brännvinsprovning med Steffo (ska man vara kvinna på TV4 ska man se ut som Jenny Östergren eller Tilde de Paula, är man man kan man se ut som Steffo Törnquist eller Lasse Bengtsson. Det är absurt nog att platsa i detta inlägg utan parentes), i direktsändning halv tio på morgonen. Där sitter de och smuttar ur vackra glas. Det är fint, det är högstatus, det är svensk kultur i dess prydno. Där jag sitter är det knäpptyst. Omkring mig röker damerna sina morgoncigg med tandlösa käkar, iklädda smutsiga pyjamasar. Till sist häver en av dem upp sin stämma: "Inte ens jag skulle dricka brännvin så här dags."

Så kan världar krocka en helt vanlig morgon i Stockholm.

Nyheter

Jag tänkte att det var dags för lite förändringar här på bloggen, så från och med nu kan den som så önskar ha koll på vad jag läser. Åtminstone de böcker jag vill stå för.

Annars är det inte så mycket nytt. Idag har jag gjort ett skrivprov för ett företag jag var och träffade förra veckan. Det handlade om att redigera en engelsk text om IP-telefoni och var assvårt! jag är inte alls säker på att jag blir godkänd, trots att jag anser mig ha mycket goda kunskaper i engelska.

And now for something completely different

Jag börjar väl tråka ut er med mitt jobbsökande, så idag ska vi prata om något helt annat - ett allvarligt samhällsproblem minsann.

Alla har vi hört talas om simhallarnas problem med kalsonger - att killarna har på sig skitiga sådana under badbyxorna och får reningssystemen att bryta ihop. Jag har upptäckt att flickorna är minst lika snuskiga. Lilla M går på simträning på söndagar och som den curlingmamma jag är följer jag med in i duschrummet efteråt och övervakar tvagningen. Och vad upptäcker jag där om inte en hel hop tonårsflickor som duschar med baddräkten på. I trängande fall kan de möjligen rulla ner den så att den blir som ett par trosor och så tvålar de in det som sticker ut. Och det är klart, alla förstår ju att det är brösten som blir smutsigast vid simträning. Not!

Det är väl inte riktigt friskt av mig att bli irriterad, men när man får stå där i en kvart (alla duschar i en kvart), fullt påklädd i trettio graders värme och hundra procents luftfuktighet, och vänta på att ens egen unge ska få tvätta av sig, medan andra låtsasduschar, ja då blir jag faktiskt en aning tirriterad, som Karlsson skulle säga.

Och sen så går det upp så går det ner så går det upp ...

Jag får tyvärr bekänna att söndagens goda föresatser och förhoppningar snabbt kom på skam. Veckan inleddes inte i något hoppets tecken. Jag var varken lugnare eller gladare. Istället bjöd gårdagskvällen på ett nytt lågvattenmärke. Ändå började det bra. Jag åkte in till stan tidigt. Jag hade ett bra möte med min coach. Jag träffade en god vän på lunchen. Jag var ute på universitetet - en plats jag faktiskt alltid trivts på - och lämnade in ansökan för att läsa engelska i vår. Jag träffade en annan vän och fikade. Och sedan befann jag mig plötsligt i fritt fall. När klockan passerat nio på kvällen och jag hamnat framför teven började jag gråta varje gång det blev reklampaus, för då hade jag inget som distraherade mig.

Naturligtvis är sådana här känslor delvis självgenererande. När man så nyligen varit sjuk är det oundvikligt att man känner efter lite extra, och drar sina slutsatser. Statistik börjar dyka upp i huvudet. För varje depression man går igenom ökar risken för en ny. Jag har gått igenom tre större depressioner i mitt liv och en rad mindre. Så mycket i min nuvarande situation förvärrar saken. Känslan av maktlöshet, av att allt hänger på mig, att det inte finns någon hjälp att få, förstärker alla negativa känslor.

Så idag kom nya beslut. Nu ska jag göra mindre, men mer målinriktade saker. Jag ska ringa väl utvalda företag som jag verkligen vill jobba på, men som inte ligger ute med annonser just nu. Jag ska ta det pö om pö, och dessemellan ska jag unna mig att inte göra något alls.

Så jag åkte in till mitt söka jobb-ställe i snöyran i morse och ringde tre företag. På ett fick jag en stängd dörr. På de andra två ett: "Vad kul! Du ringer verkligen lägligt." Sedan åkte jag hem och lade mig på soffan med dubbla yllefiltar, svullade chokladglass och tittade på sitcoms på dvd. Inte ett dugg representativ eller säljande. I kväll mår jag lite bättre.

"Passa på och njut nu!"

För första gången sedan jag blev arbetslös åkte jag idag hemifrån vid åtta och när jag var på väg till bussen kände jag mig lite lycklig över det. I balans. Som en vanlig människa.

I busskön stod en bekant.
- Vad gör du nu för tiden? frågade hon.
Eftersom jag redan berättat att jag blivit av med jobbet blev jag lite förbryllad.
- Eh ... Jag är ju arbetslös, sa jag.
- Jaha, sa hon. Men är man inte hemma och tar mysfrukost då?
Där tappade jag andan, och en del av mitt goda morgonhumör med den.

Ifall det finns några här som missuppfattat saken vill jag slå fast en gång för alla: Det är inte mysigt att vara arbetslös! Det är inte "att vara ledig". Man kan inte "njuta". Eller jo, det finns nog människor som kan det, men inte jag. Arbetslöshet för mig är overklighet, utanförskap, stress, en ständig lågfrekvensångest, oro, brist på pengar, grubbel, sömnproblem, ont i magen, oregelbunden mens, en jävla massa tårar, taskigt självförtroende, mörker, självförebråelser, bitterhet, ältande och någon kort sekund ibland en liten gnutta glädje över att jag ser så mycket av mina barn.

Jag vet att man inte blir automatiskt lycklig av att ha ett jobb. Om någon vet det så är det jag. Men jag skulle byta med vem som helst som har ett, snabbare än du hinner blinka. Och jag vet att det inte finns någon som kan rädda mig ur detta. Ingen coach, ingen läkare, ingen terapeut. Jag måste rädda mig själv. Som vanligt.

Summering

En känslornas globetrotter har jag varit denna vecka. Jag har gått från tisdagens totala lågvattenmärken, när jag funderade på läkare och antidepressiv medicin och grät mig till sömns för att jag tappat bort min finaste dyraste svarta kavaj - till dagens stilla vila. Lätt förkyld och mycket frusen ligger jag under en yllefilt i min säng och konstaterar att jag genomgått vad akademiker gillar att kalla ett paradigmskifte. Jag har insett var landet ligger:

1. Jag kommer inte att jobba på mitt företag mer. Ja, jag förstår att ni tycker att jag är trög, men möjligheten att få ett nytt jobb där har ju hela tiden funnits. Härom kvällen fick jag dessutom veta att det är ett vikariat på gång som jag borde få. Men jag vill inte ha ett vikariat och hamna i samma sits igen om ett år, när de jag umgås med nu har fått jobb allihop och min eventuella upparbetning av arbetsmarknaden har fallit i glömska. Och jag vill inte jobba på mitt företag mer.

2. Min arbetslöshet kommer att sträcka sig in på nästa år. Det har jag inte föreställt mig en enda gång, så det är lite chockartat, men jag kommer nog att komma över det.

3. Jag kommer inte att få jobb på annons. Jag har haft rätt bra statistik hittills. På de första elva jobben jag sökt har jag kommit till intervju på sju. Problemet är att även om arbetsmarknaden är skållhet så är det för många sökande till de tjänster jag verkligen vill ha. I fredags fick jag ett nej på det jobb som jag var mest intresserad av. Drygt 320 ansökningar hade kommit in och jag kom inte till intervju.

4. Om jag vill ha ett kort vikariat är det bara att säga till. Jag har varit på tre intervjuer den här veckan. Dels den i måndags (som inte bara var snabb utan också rätt bisarr, mer om det en annan gång), dels en på Manpower och en på Proffice. De båda senare tackade jag nej till i fredags. Av det lärde jag mig också att jag inte vill ha något mer att göra med Manpower. Sedan jag var där i onsdags har jag förtvivlat försökt tvätta bort känslan av nederlag det gav mig. Det var som matos som fastnat i håret. Allt var negativt och otrevligt och eldade på min depression. (Nej, här kan man inte jobba deltid och man får räkna med en och en halv timmes resväg och du kommer att få gå ner minst tretusen i lön.") Proffice var ungefär 320 procent trevligare och när jag tackade nej till det vikariat de hade på lut svarade de: "Men ring oss så fort du vill jobba. Vad vill du göra förresten?"

5. Jag ska, ska, ska hålla fast vid att jag är ute efter Jobbet, inte bara ett kneg, inte bara en födkrok. Det är inte min grej. Jag tappar fokus hela tiden för att jag blir lätt desperat (se ovanstående punkt), men det är now or never. Nu ska jag ha jobbet jag verkligen vill ha!

Så med en mycket försiktig förhoppning går jag in i nästa vecka, pank och tämligen fågelfri, orolig och lite hängig men utan känslan av nära förestående undergång. Hoppas jag.

Dåliga råd är också dyra

Sjuttiotusen lär mitt företag betala för att jag ska få gå söka jobb-kursen. Så jag anstänger mig naturligtvis för att ta till mig de lärdomar jag kan få. Det här är några av de saker jag har lärt mig hittills om att gå på intervju:
1. Man bör inte lukta gammal fylla när man går på en anställningsintervju. (Huruvida färsk fylla är bättre framgår inte.)
2. Man bör inte ta på sig för mycket parfym.
3. Man måste vara trevlig mot alla man möter, även receptionisten. (Fan, nu får man inte vara snorkig mot någon.)
4. Det är viktigt att ha ett fast handslag.
5. Man ska förbereda sig noga. Ta till exempel reda på så mycket som möjligt om företaget.
Och så min favorit, alla kategorier:
6. Se till att vara utsövd.

Ja, jag går ju inte på någon röjarskiva kvällen innan, men hittills har jag inte varit ens i närheten av utsövd på de fem intervjuer jag varit på. Inte nog med att jag själv vaknar 23 gånger på natten och undrar om det inte är dags att stiga upp snart och drömmer att det är 2000 sökande till alla tjänster. Dessutom förvandlas lilla A till någon slags synsk målsökarrobot som kommer in flera gånger på natten bara för att väcka mamma och meddela att hon drömt något/är kissnödig/är törstig/är vaken i största allmänhet och inte helt lycklig över det.

Vilken tur då att intervjuer är så förutsägbara. Det är samma frågor varje gång, och jag känner mig mer och mer som en robot när jag svarar. Idag genomförde vi intervjun på en halvtimme, och det var inga problem, kan jag säga. Nästa gång tror jag att jag ska skicka en bandinspelning istället.