Om offer och förövare

Jag tror inte på att lägga skuld där den inte hör hemma. Att skylla på offret i olika situationer är en tradition som genomsyrar vår kultur. Det är därför Aftonbladet kan han rubriken "Därför lät jag Emilio slå mig" när man skriver om rättegången mot Pernilla Wahlgrens ex-man. Det är därför kvinnor som blir slagna alltid får frågan "Varför stannade du?" Och det är därför jag som gammalt mobboffer helst inte berättar för folk vad som hänt mig som barn. Det kan kännas som att de genast börjar fråga sig vad det är för fel på mig. Att som offer försöka se vad man själv hade för del i det som hände är ett sätt att återta makten. Om jag vet vad jag gjorde "fel" kan jag göra "rätt" nästa gång och slippa råka illa ut. Oftast är det dock ett sätt att lura sig själv - och att skuldbelägga sig själv när man inte har någon skuld. Det är min fasta övertygelse.

Med det sagt måste jag ändå säga att efter att ha läst om Bobby och om det vidriga som hände i Västerhaninge i helgen kan jag inte låta bli att undra över dessa mammor som frivilligt ger sig i lag med uppebart våldsamma män, och offrar sina barn. Att det är männen som bär den omedelbara skulden är ju lätt att se, men att värna om sitt barn är ju den allra starktaste driften man har som förälder. Vad är det som går snett när man offrar det för att få vara tillsammans med en man? Finns det någon som kan förklara?

Om gruppsex, marshmallows och schlagerfestivalen

Jag har ju inte skrivit på ett tag, här i alla fall, så det får bli en blandad kompott av ackumulerade ämnen.

Folkhälsoinstitutet har lagt fram en rapport om ungdomars sexualitet på 2000-talet där man bland annat fick lära sig att (många) ungdomar ansåg att sex och kärlek var två helst skilda begrepp och cirka 15 procent av gymnasieungdomarna har erfarenhet av gruppsex. Det kan man tycka vad man vill om. Själv tycker jag nog mest att det gick lugnare till på gymnasiet på min tid (eller missade jag just den festen?), men i DN finns idag en insändare från en dam som tycker en hel massa. Till exempel vill hon att vuxenvärlden ska vara tydligare med att ge råd om "sund sexualitet". "Njutningen är emorn när vi lever i en trygg relation där sexualiteten är ett uttryck för kärlek. Varför ska inte alla få uppleva detta? Finns det verkligen någon som mår bra av att delta i sexuella aktiviteter där många är inblandade? Finns det någon som inte innerst inne vill ha den andras totala uppmärksamhet?"

Jag vill inte trivialisera ämnet. Det är väldigt unga vuxna det gäller, och det känns ju inte bra om gruppsex skulle glida över till att bli någon slags norm. Men man kan ju helt enkelt inte dra de slutsatser författaren till insändaren gör. Man kan inte sluta sig till vad andra människor vill eller inte vill sexuellt bara genom att se på sig själv. Det är då man får sådana konstigheter som den där domen som sa att Billy Butt måste ha begått våldtäkt eftersom det var orimligt att tro att unga flickor frivilligt skulle ligga med en nästan okänd och mycket äldre man med hans utseende. Det är mycket möjligt att det var våldtäkt. Men man kan knappast dra slutsatsen av de premisserna. Är det något man lär sig med åren är det väl att massor med människor verkar vilja göra alla möjliga konstiga saker, och inte alls har samma goda smak som jag.

På tal om sex köpte jag för ett tag sedan den (ganska vämjeliga) nya tidningen Family Living där man bland annat kunde läsa om att man på vissa hotell utomlands kan köpa så kallade sexkits. Ett av dem innehöll enligt artikeln piska, ögonbindel, polisuniform och.... marshmallows! jag måste erkänna att det saknas något i min bildning här. Någon som förstår vad man ska göra med skumgodiset? Ni kanske har någon gymnasieungdom ni kan fråga.

På tal om sex vill jag också framhålla att jag inte har några som helst åsikter om vad Lars Danielsson gjorde på annandagen förra året.

Till sist: Eftersom jag inte har något liv utan tittade på Eurovision Song Contest i lördags (heja Finland!) måste jag bara säga att jag tycker det är tragiskt när ett lands dåliga ekonomi syns till och med i sådana här sammanhang. Jag tänker på fattiga Moldavien som bara hade råd att köpa scenkläder till killarna i gruppen.

Gerillaledaren arbetstränar

Det blev en märklig vecka förra veckan, när jag skulle försöka bolla mitt nya liv som gerillaledare med arbetsträning.

Gerillarörelsen går väl så där. Vi fick en del medial uppmärksamhet, och ännu ett stormöte med föräldrar, personal, rektor, administrativa chefer från kommunen och två kommunalpampar. Men 32 barn i gruppen är det ju fortfarande. Till slut blev det hela lite för mycket för mig, och nu kan jag inte ens öppna mejlen utan att det svartnar för ögonen. Alltid är det något nytt inlägg som dyker upp.

Och så började jag ju arbetsträna - totalt lite över fyra timmar förra veckan, fördelat på två dagar. Naturligtvis var det jobbigt (fast jag bara raderade mejl), och naturligtvis blev jag trött. Men framför allt känner jag hur mycket jag förändrats. När jag såg mina gamla mejl från tiden "före" kändes det som om de var skrivna av någon annan. Jag har ett sådant avstånd till allt som rör jobbet, och ett stort motstånd mot att närma mig. Jag satt med på ett avdelningsmöte en morgon och det enda jag kunde tänka var "Jösses vilken massa bullshit". (Sorry, kära kollegor, men det var ju inte ni som pratade...)

Den här veckan ska det bli sex timmar - fördelat på tisdag-torsdag har jag tänkt.