Tjej eller tant?

Den här veckan gästades Stockholm av Judith Butler. För er som inte vet det är hon en av världens främsta queer- och feministteoretiker. Hon menar bland annat - grovt populariserat - att det finns två kön därför att språket säger det - i själva verket finns det en mängd olika. Hon menar också att heterosexualitet är ett inlärt beteende.

Man må tycka vad man vill om det, men jag minns första gången jag möttes av tanken att vi inte behöver dela in oss i bara manligt och kvinnligt. Jag upplevde det som en stor befrielse. Kanske beror det på att jag aldrig sett mig själv som oerhört kvinnlig. Jag är inte transgender och biologiskt sett är ju helt klart kvinna. Dessutom har jag åtminstone hittills alltid varit heterosexuell. Kanske är mina egna bekymmer ett gott bevis på att våra könsroller är väldigt trånga kostymer, även för så välanpassade människor som jag.

En gång i tiden hade jag en chef som hävdade att "kvinna" var en slags hederstitel. Alla kvinnor var inte egentligen kvinnor, menade han. Och han var ganska tydlig med att bland annat jag inte var någon kvinna. Från det ögonblicket problematiserades alla ord som rörde det kvinnliga för mig. Om jag inte var kvinna - vad var jag då? Ordet "tjej" gillar jag inte på vuxna kvinnor. Jag tycker att det är förminskande. När kvinnor i 60-årsåldern kallar sig kvinnor undrar jag i mitt stilla sinne varför de inte vågar växa upp.

Ett ord som jag däremot gillar är "tant". Det är jag ju rätt ensam om. En kvinna ska inte vilja vara tant. En kvinna ska faktiskt sky det som pesten. Det är synonymt med att vara gammal, oattraktiv, lite pinsam. Uppenbarligen har andra kvinnor helt andra associationer till ordet än jag.

När jag växte upp titulerades alla vuxna kvinnor i min närmiljö "tant". Mamma hade tant Ajna, tant Signe, tant Majken. Mormor hade tant Dagny, tant Helga, tant Siri. Farmor hade tant Herta. Det var alla möjliga sorters kvinnor, en del snygga, paranta och världsvana, andra kutryggiga äldre kvinnor som dragit tunga lass i livet. Ingen av dem hade några invändningar mot att vara tanter. Och jag tänker att den som träffat dem - och i synnerhet min farmors tant Herta - aldrig skulle opponera sig mot att kallas tant.

Tant Herta och min farmor lärde känna varandra när farmor blivit änka och tog jobb som sekreterare på en tidning för att försörja sina barn. Tidskriften hette Våra nöjen och chefredaktören hette Herta. Så kom hon in i våra liv, en gigantisk, spirituell, varmhjärtad och hyperintelligent dam, som aldrig gifte sig men "adopterade" alla behövande som kom i hennes väg och alltid mådde "sagolikt bra" om man ställde frågan. Hon är en av de bästa förebilder jag kan tänka mig.

Jag tror att aversionerna mot ordet "tant" är knutet till tanken att kvinnor inte får åldras. Vi ska alltid vara sisådär 25, attraktiva och sexiga och tillgängliga för män. Vi ska vara tjejer, brudar, kanske kvinnor, men absolut inte tanter.

Vad är du?

Fort ska det gå

Många med lite större barn verkar med jämna mellanrum drabbas av nostalgi och bli sittande med de gamla hemmafilmerna med tårarna i ögonen och titta på hur söta barnen var när de var små. Det gör aldrig jag! Delvis handlar det förstås om att jag inte har någon kamera - och därmed begränsat med filmer - men framför allt om att jag inte tycker att småbarnsåren är något att längta tillbaka till.

Och skulle jag någon gång, mot förmodan, få för mig att göra det har jag alltid mina dagböcker som ett snabbt botemedel. Som det här inlägget till exempel, från 30 juli 2002, när lilla A var två månader och (lilla) M fyra år: "Åt på Stadshotellet i Vimmerby. Inte så lyckat. Servitrisen var lite sur, alla kritiska och jag fick skicka ut min mat som inte gick att skära - varpå maken skällde ut servitrisen. När min mat kom in igen fick maken gå ut med en stökig lilla M och lilla A ville bli ammad. Hon krönte sedan det hela med att kräkas över hela mig."

Alla mina dagböcker från den tiden är en formlig orgie i arg fyraåring, kräkig och tidvis sjuk bebis och tortyrliknande nätter, och då tyckte jag ändå, på den tiden, att vi hade det förhållandevis lätt om man jämförde med andra. Nej, stora barn = bra barn, det tycker i alla fall jag. Eller som en vän till mig uttryckte saken när hennes svärmor ojade sig: "Åh, vad de är underbara. De skulle egentligen aldrig bli stora!" "Jo, det ska de", sa min vän, "och fort ska det gå!"