Pinsamt, Heliotropen!

Jag har gått och blivit pinsam. Det har smugit sig på under några månader. Symptomen är högst oberäkneliga. Man tror att man är säker, att man är helt rätt, men så slår det till igen. Tydligen kan det bli så i den här åldern. Det vill säga lilla M:s ålder. När man är nästan elva är mammor riktigt farliga. Man vet aldrig vad de kan hitta på. De kan ju t.ex. säga hej till fel personer, låta bli att säga hej till fel personer, prata när de borde hålla tyst, eller hålla tyst när de borde prata.

I lördags var lilla M på disco på fritidsgården på skolan. Det var, skulle man kunna säga, En Stor Grej. Lillasyrran var också på disco, på eftermiddagen. Det var enbart roligt. Men för lilla M var det också ändlösa mängder vånda.

Efter fjorton samtal till olika kompisar och diverse utbrott över smink ("bara läppglans", sa pinsamma mamma) och kläder ("inte den smutsiga vita favoritkoftan", sa jobbiga mamma) och en tydlig markering om att man minsann skulle gå dit själv bad man att få sällskap av mamma upp till torget. Där skulle en kompis vänta. Men kompisen var inte där ännu, så där blev man stående med sin pinsamma mamma.

"Jag undrar vad jag gett mig in på", sa lilla M andfått när hon såg kompisar gå in. "Kom", sa pinsamma mamma, "Vi går fram och tittar vilka som har kommit. De ser ju inte oss genom fönstret för det är tänt därinne och ljust här ute." Snacka om PINSAMT! Nåja, kompisen kom och pinsamma mamma gick hem och discot blev kul. Som tur var hämtade pappa efteråt. Han är inte på långa vägar lika pinsam.

Tuggummifredag

Lilla A: - Gissa vad jag tuggar på.
Mamma (försöker vara rolig): - Raggsockor!
Lilla A: - Näe, det är sockerfritt!

Alltid nåt

Jag lever i alla fall, konstaterade min nya sjukgymnast igår när hon kollade mina reflexer. Det var å andra sidan det mest positiva hon hade att säga, för i övrigt var det bara fel på mig: Jag är sned. Vänster ben är förmodligen kortare än höger. Jag pronerar. Ryggen är sned. Höfterna är sneda och naveln sitter inte i mitten! Och allting är påverkat: diskarna, nerverna, musklerna. Vad som orsakat vad kan man inte säga. Just nu, förklarade hon, är jag helt enkelt för dålig för att hon ska kunna behandla mig. Och jag tyckte att jag hade en ganska bra dag. Nu ska jag gå med gördlar för att bli lite bättre. Men men, vem behöver ett sexliv?

A word from our sponsors

En hälsning från dagens gästskribent, lilla M:

"EARTH HOUR
lördag 20.30-21.30
Släck allting i ditt hus och rädda miljön. Du kan tända allting igen klockan 21.30. Lördagen den 28 mars klockan 20.30-21.30.

TÄNK PÅ DJUREN!
SNÄLLA, SNÄLLA SLÄCK!
SLÄCKER DU, SLÄCKER JAG!"

Grrr

Förutom att jag blivit ganska tyst på sistone har jag också blivit folkilsken. De senaste veckorna har jag hamnat i konflikter på flera håll. En del av det har varit småsaker, annat mer allvarligt. Fast i grunden har det mest handlat om att andra varit folkilskna. Nu har det smittat av sig. I går fick jag ett raserianfall på en bank (har ni hört den förut) och jag blev så arg att det faktiskt gjorde fysiskt ont (hej igen, puberteten). I morse var jag tvungen att faktiskt gå in på en bank och när en man smet före mig i kön till kölapparna fick jag ta till all självbehärskning för att inte hamna i slagsmål.

Mitt i detta försöker jag klamra mig fast vid några goda livsregler:
1. Det gäller att komma ihåg vem man är arg på. Det är inte mina barns fel om banker är dumma i huvudet. (Och ja, banker har huvuden. De är ofta blonderade och har powerrufs.)
2. Det är förspilld energi att bli arg på naturlagar. Svårt att låta bli när saker man lagt på en sluttande yta rullar ner på golvet till exempel, men viktigt att försöka, för hälsans skull.

Vad gör dig arg?

Men vi tycker att hon är söt ändå!

Lilla A betraktar sig själv i spegeln hos frisören:
- Tänk om jag verkligen hade så här stora öron. Och så litet huvud.

"Som alla andra"

Det är skönt att veta att saker och ting ibland är som på film, det finns något sådant som gudomlig rättvisa.

Tack, Botilda, för länken!

Om röst och bröst

Ja, kära läsare, ni har gissat rätt. Det är dags för vår vän och intervjuare att återkomma med årets Melodifestivalsintervjun. Så välkommen, Sonja P.

Tack tack. Och hur gick det i år? Höll teven och strömmen?
Jajemen, jag såg faktiskt hela finalen. Och trevligt var det också.

Och vann rätt låt?
Alltså, den dagen jag röstar på vinnaren i Melodifestivalen kommer det nog att vara väldigt varmt i helvetet. Jag är väl inte tillräckligt folklig. Jag röstade på Sarah, men jag jublade i alla fall, för jag ville definitivt inte att Hope and Glory skulle vinna. Den var ju bara för träig!

Finns det några låtar du tycker borde ha kommit till final?
Rätt många. Som vanligt. Framför allt BWO. De tycker jag hade den bästa låten på hela festivalen. Och så gillade jag den där Tick Tock. Och systrarna Dagbröst (det betyder det på finska, jag lovar!) hade väl en klämmig låt. Och sedan mumlar jag piloter för mig själv, utan att något hör det, för det är lite skämmigt och avslöjar att man är född på 60-talet eftersom man alls gillar sånt, och att man inte är så bevandrad i musikens värld eftersom man inte ens hört talas om dem som de ska föreställa plagiera. Och årets Jag mötte Lassie får väl vara att jag har en arbetskamrat vars kompis har skrivit den. Ja, alltså den här versionen då'rå.

Och vem kom med oförtjänt?
Ja du ... Molly sjunger ju jättefint, men hon var bra mycket bättre än sin låt. Emilia hade inte heller någon större chans, tycker jag.

Vad var årets bästa textrad?
Jag har inte köpt skivan än! Det är oursäktligt, faktiskt, men det innebär att jag inte heller lyssnat så mycket. Men Carolines text har gjort intryck på delar av familjen helt klart.

Och årets sämsta?
Jag ber att få återkomma i frågan!

Vilken låt fastnade då?
Ja, vinnarlåten fastnade ju ordenligt, vilket är lite irriterande när det bara blir nynnande och en och annan fransk fras. Få se om jag är tillräckligt ambitiös att jag faktiskt lär mig refrängen.

Okej, då ses vi nästa år igen då?
Absolut. Same procedure as every year, Sonja.

Pragmatisk existensialism

Lilla A har börjat i kyrkans kör. Det kändes rätt för henne: Hon gillar att sjunga. Hon är social. Hon behövde en aktivitet. Lite har det väl också spelat in att jag själv har så mycket förflutet inom svenska kyrkan.

När min pappa dog fick min rätt måttligt religiösa mamma mycket stöd av en präst i vår församling. Som någon slags payback satte hon min syster och mig i söndagsskolan. Mitt mest bestående minne därifrån var hur klisterbilderna man skulle sätta in i sin bok smakade. Hade jag tur fick jag slicka på baksidan av syrrans barmhärtiga samarit också.

Men jag minns också att alla var snälla. Det var jag strikt sett inte så bortskämd med. Självklart gillade jag kyrkan, och när jag var stor nog gick jag med i barnkören. Där fick man lära sig sånger som:
"Vi sätter oss i ringen och tar varann i hand.
Vi är en massa syskon som tycker om varann.
För Gud är allas pappa och jorden är vårt bo,
och vi är vän med alla på jorden, må ni tro."

Men också:
"Fastän jag inte tillhör infanteriet,
kavalleriet, artelleriet.
Fastän jag inte tillhör flyget
är jag en Jesus soldat."

Så lustigt då att just jag blir så överrumplad när lilla A står i badrummet och nynnar "Gud gör mig glad". Hon är ju mitt ateistiska barn. På samma sätt som lilla M på egen hand bestämde sig för att Gud är en hon, bestämde lilla A att Gud inte finns.
- Gör Gud en glad? frågar jag försiktigt.
- Ingen aning, säger lilla A glatt och rycker på axlarna.

Det är långt kvar till de stora frågorna.

Att vara varsam med sin auktoritet

Jag hade en plan den här terminen. Istället för att vara en sådan där snäll och sjysst och trevlig lärare skulle jag bli en sträng och auktoritär. Min teori är nämligen att de stränga och auktoritära får studenter som lämnar in i tid, uppför sig under seminarierna, håller sitt privatliv för sig själv och låter bli att skriva gnällmejl till en på fredagskvällar.

Igår råkade jag själv ut för en av dessa auktoritetsnissar. Han är en kollega, men med något högre rang, och drar sig inte för att rätta andra kolleger i sittande möte. Alla började bete sig som småflickor - inklusive männen - i hans närvaro. Och då var jag ju tvungen att fråga mig själv: Är det så här jag vill bli? Har jag ens förutsättningar för det? Svaret på fråga två är "tveksamt" och på fråga ett: ett rungande "NEJ".