Konsten att sparka en medarbetare

Det har kommit till min kännedom att cheferna på min avdelning gått en kurs i hur man sparkar folk. Det tycker jag är jättebra. De här killarna och tjejerna behöver all kompetens de kan få. Men jag anar att kursen i fråga hade vissa brister. Jag vill därför presentera Heliotropens handledning för sparkande chefer:

1. Om du är den som avskedar ska du inte försöka vara den som också tröstar. Det kan lätt ge samma intryck som en pojkvän som säger: "Jag vill att vi gör slut för jag älskar dig inte längre, men vi kan knulla lite först ifall det får dig att må bättre."
2. Tänk noga igenom de svepskäl du har för att inte ge en medarbetare forsatt anställning. Akta dig för att fastna i motsägelsefulla resomenang som: "Visst har du hållit på med utveckling, men nu letar vi ju efter folk som är bra på utveckling." Eller: "Det är viktigt att kunna skriva, men vi tycker ju att du är för mycket skribent."
3. Var konsekvent när du talar med olika medarbetare. Kom ihåg att de kanske pratar med varandra. En medarbetare som hört att en kollegas utbildning varit en positiv faktor kan bli förvånad över att höra att samma ubildning är en black om foten för honom själv. På samma sätt kan det vara svårt för medarbetare att förstå om de som motivation för avskedandet får veta att de saknar en merit som även de fortsatt anställda saknar.
4. Försök inte skämta under samtalet. Säg till exempel inte: "Du får inget avgångsvederlag. Nej, jag bara skojade."
5. Om du känner behov av att skriva ett manus och lära dig det utantill, försök göra det så diskret att det inte blir uppenbart för medarbetaren. Det kan upplevas förolämpande.

Som bonus lägger jag till en kort handledning för chefer som ska rekrytera medarbetare i samband med en omorgansation. Den borde vara mer omfattande, för jag tror inte att det förekom någon kurs i just detta ämne, men man kan komma långt med bara fyra enkla punkter:

1. Ändra helst inte kriterierna för anställning under processen. Det finns en risk att medarbetare till exempel tror på innehållet i en anställningsannons. Lägg därför ned lite tid på att lista punkterna du anser vara viktiga.
2. Om du kallar till en anställningsintervju, ställ gärna frågor till den arbetssökande. Prata inte bara själv.
3. Läs de arbetssökandes cv.
4. Ring på de referenser du efterfrågat.

Följer du dessa enkla punkter kommer det att underlätta den dag du måste sparka någon.

Lycka till!

Snabb rapport

Min mamma har lagts in på en geriatrisk klinik. Det känns bra och tryggt mitt i alltihop. Själva åkte jag till jobbet idag, lätt drogad för att klara det. Stämningen var inte den bästa och känslan av overklighet gav inte med sig. Ingen förväntade sig något av mig. Ingen hade jättestor lust att prata med mig. jag suddade ut mig själv och mina arbetstider från whiteboarden. Det kändes på något perverst sätt bra, men ingen märkte något.

Åkte sportbil på lunchen (kram på dig Botilda) och var och iväg och pratade med en olyckssyster. Jobbmässigt blev inget gjort.

I morgon ska jag ha ett möte med chefen, och eftersom jag har den största av tillgångar - goda vänner - får jag med mig min kära vän B som stöd.

I övrigt gläder jag mig åt de korta stunder när livet faktiskt känns okej. Korta korta stunder när jag kan andas nästan obehindrat. Dessemllan sitter en elefant på mitt bröst.

Timing is everything

Universum har i sin outgrundliga vishet bestämt att detta var rätt dag för min mamma att åka in på sjukhus. Sedan hon trillade och slog sig har hon inte bara varit en dysterkvist i mästarklass ("Nej, jag vill inte komma hem till er. Jag vill bara sitta här och gråta.") utan också haft problem med svullna fötter som blivit svullna anklar som blivit svullna underben som blivit svullna ben. Idag åkte brorsan in med henne. Troligtvis är det hjärtat som inte orkar med.

Universum bestämde också att det här var rätt dag för mitt företags högsta chef att skicka hem ett sommarbrev till mig. "Tack för ett bra år. Förändringarna går åt rätt håll. Blablabla tjafs tjafs." Mina barn blev lite förvånade över att se mig öppna ett brev och sedan riva sönder innehållet i mikroskopiska bitar.

Nu kommer jag troligtvis att tillbringa kvällen på Karolinska sjukhuset. Men det är ju också kul.

Observationer från en kris

Det är ju intressant på sätt och vis, att hamna i en akut kris. Jag försöker distansera mig lite som en "method actor" skulle göra. Tänker att det här kan jag använda i min bok. Jaha, mhm, man får alltså ont i hela kroppen, benen till och med. Jaså, magen kan alltså reagera så starkt att man går ner ett drygt kilo på ett dygn trots ihärdigt tröstätande. Jaså, man känner sig plötlsigt distanserad från de människor som nyss stod en nära. Aha, man vill inte träffa någon på arbetsplatsen mer och absolut inte under några omständigheter bli avtackad. Åhå, man kan inte undgå att bli bitter, åtminstone ett tag.

Och allt trots att jag visste att det här kunde hända. Men jag trodde inte att det skulle göra det. Allvarligt. Ända sedan vårt stormöte har jag känt mig säker. De skulle ju gå på meriter, och är det något jag har så är det meriter. Dessvärre visade det sig vara fel meriter. "Ta det inte personligt", sa någon i går. Öh ... nähä, hur då?

Och här sitter jag och vevar precis de saker jag inte vill veva. Jag vet att livet inte är tänkt att vara rättvist, men det här är fan i mig så jävla orättvist. Jag har gjort mitt allra bästa. Jag har varit duktig och schysst, levererat bra saker till mina uppdragsgivare, sagt ja till mer än jag borde sagt ja till, rott saker i land som varit obeskrivligt långt från min egentliga kompetens, blivit utbränd ta mig fan av det där jävla jobbet!

Just nu är det de små sakerna som riktigt knäcker mig. Löjliga saker. jag tänker på att jag ska plocka ner teckningarna som lilla M gjort när hon varit på besök. Då trillar tårarn ner på tangentbordet. Lilla M älskar mitt jobb, betydligt mer än jag faktiskt. Hon var förtvivlad i går, och lilla A var så gnällig man kan bli. Så ingen i familjen går oberörd genom detta.

... ner som en pannkaka

Dessvärre fick jag rätt. Blev av med jobbet idag.

Hör av mig igen när det värsta lagt sig.

Jobbångest

Jag sitter på jobbet med starka undergångskänslor. Är kallad till ett "hemligt" uppföljningsmöte med min chef klockan ett. Ingen av de som jag är säker på kommer att få ett jobb verkar ha fått en liknande kallelse. Det ger mig en stark känsla av att det inte kommer att gå bra. Min arbetslust är inte på topp, skulle man kunna säga.

Jag återkommer lite senare med en rapport.

Midsommartid

Jag ber om ursäkt för tystnaden igen, men ordspråkets bägare rann över med besked igår. Jag gick hem från jobbet efter två timmar, med en kropp som stack och brände som om all blodcirlkulation stannat av, och paniken på lut. Idag gick jag och lade mig igen efter frukost. Tänkte vila en halvtimme och vaknade efter två timmar. Då kunde jag inte gå utan att ragla.

Nu blir jag stressad av allting. jag läste DN På stan när jag åt lunch och fick nästan hjärtsnörp för jag insåg att det är sommar, en bra bit in på sommaren till och med, och det är ju nu man ska göra allt det där man drömmer om resten av året. Det är ju nu man ska leva. Och rätt var det är är sommaren slut och inte har jag hunnit ut i skärgården i år heller och inte har jag haft picknick på Djurgården och inte har jag varit i Uppsala med mina barn och tittat på katten utan svans. Och då hjälper det föga att tänka att alla de där sakerna finns kvar.

Sedan bakade jag en misslyckad rabarberpaj och gick med lilla A på vårt bassängbad.
– Jag är sötare än alla folken tycker du, sa lilla A när hon fått på sig sin rosa baddräkt.
Och det är ju så sant som det är sagt. Och det var kallt i luften och regnade lite. Men sommar är det ta mig tusan ändå.

Ha en härlig midsommar!

Livstecken

Ja, jag lever, men jag har haft en ovanligt hektisk vecka av barnkalas, middagar, ridläger, skolavslutningar, studentmottagningar och arbete. Jag har läst era kommentarer, tagit till mig lästipsen, roats av Limes och Kajsas Jeoparykategorier och tänkt ut långa smarta svar, mer har det inte blivit.

Idag har jag varit på anställningsintervju. På mitt nuvarande jobb. Stämningen på jobbet har förändrats till det sämre. Borta är känslan av gemenskap, av att vi alla är i samma båt. "The knives are out" som de sjunger i Evita. Jag tyckte jag hade tänkt ut så bra hur det skulle bli och vem som skulle hamna var, men jag inser att det inte kommer att bli så. Hur det blir istället vet jag inte. Hur det går för mig vet jag inte heller. Men jag vet att jag, oavsett hur det går, kommer att få säga adjö till en hel mängd människor. "Intervjun" kändes väl okej. Jag är ohyggligt positiv till alla förändringar och dödsbra på att skriva på engelska och ser fram emot allt med sådan spänning och är minsann så intresserad av nya arbetsuppgifter och villig att brädda mig och har en fantastiska inlärningsförmåga. Typ.

Den 25 juni kommer jag antagligen att veta.

Betraktelser över en bokhylla

På ett av de forum jag brukar besöka på internet uppmanades jag att jämställdhetstesta min bokhylla. Sagt och gjort, av de romaner jag äger (jag räknade bort makens) är en tredjedel skrivna av kvinnor. Rätt exakt 33 %, faktiskt. Det gjorde mig lite förvånad. På forumet ägde nästan alla övervägande böcker av kvinnliga författare. Varför kommer jag till korta? Kan det bero på att jag inte gillar chic-lit? Eller är jag kanske fördomsfull? Jag räknade även Sjöwall-Wahlöö till gruppen kvinnliga författare, och ytterligare en man-kvinna-konstellation, annars skulle statistiken blivit ännu sämre. (Och makens skulle nog hamna på 99-1 ungefär, är jag rädd.)

Efter en djuplodande analys kan jag i alla fall konstatera att bland de böcker jag köpt på senare år har kvinnorna en högre andel. Dessutom verkar jag mer trogen de kvinnliga författarna, för där har jag hela serier med böcker, till exempel av Ruth Rendell.

Hur står det till i er bokhylla? Och, ännu viktigare, vad tycker ni att jag ska läsa nu i sommar?

Prickiga plåster och jobbiga mammor

Mitt sociala engagemang gjorde bara en tillfällig comeback. Nu är det dags att gnälla igen. Sorry!

Jag har varit hemma med sjukt barn ett par dagar. Det är inte min bästa gren. Jag blir helt skogstokig av att ha ett litet plåster på mig hela tiden. I går blev dessutom plåstret prickigt. Vi misstänker vattkoppor. Så i dag har maken, som insåg att jag var nära bristningsgränsen, ringt alla som skulle komma på kalas i morgon och ombokat.

Ovanpå det har min mamma, som är på semester i Skåne, gjort en vurpa nerför en stentrappa. Hon bröt ingenting, åtminstone enligt lasarattet i Lund, men ligger nu illa åtgången på ett hotellrum och kan inte ens ta sig till toa på egen hand. Hela kvällen igår gick åt till att ringa i stort sett varje myndighet från Stockholm till Skåne för att försöka utröna hur vi ska få hem hennne. Desemellan ringde jag mamma, som var ynklig och deprimerad och väldigt smärtpåverkad. Ruskigt lugnande.

På kvällen berätade hon att hotellet, som normalt sett har roomservice, inte serverar middagar på fredagar. "Men det spelar ingen roll," sa mamma "för jag fick ju ingen lunch heller". Så jag drar igång den stora räddningsoperationen och engagerar vår enda släkting i stan, som lovar att ta hand om det hela. Så ringer han mamma, som plötsligt låtsas att allt är okej och att hon klarar sig jättebra. Så släktingen ringer tillbaka till mig med en förebrående ton. För vad är jag för en överkänslig dotter egentligen? Om hon inte befann sig sextio mil bort och redan var rätt blåslagen skulle jag slå henne med något hårt i huvudet.

Turerna har fortsatt under dagen i dag. För många och krångliga för att jag ska orka återge dem. I mitt nästa liv ska jag bli sociopat. Det måste vara så mycket lättare att inte bry sig om andra människor.

Thorbjörn får solsting

En gång i tiden tyckte jag faktiskt om Thorbjörn Fälldin. Det var när jag var i tonåren och han besökte min gymnasieskola och var så tryggt farbroderlig och lugn måttlig. Jag har väl rört mig bort från honom en del sedan dess och i dag satte han sista spiken i kistan vad vår relation anbelangar, med hjälp av en debattartikel i DN, tillsammans med bland andra Alf Svensson.

"Äktenskaps- och partnerskapsutredningen föreslog nyligen att även två män eller två kvinnor ska kunna ingå äktenskap. Vi anser att förslaget strider mot det biologiska faktum att äktenskap i grunden är en institution som syftar till reproduktion."

Läs den formuleringen en gång till. Äktenskapet som ett biologiskt faktum. Va ba? Som syftar till reproduktion. Dubbbelt va ba! Jag blir trött. Jag blir arg. Jag orkar inte läsa alltihop. Äktenskapet är en social konstruktion. Vi kan fylla den med vilket j-a innehåll vi vill. Och människor gifter sig av alla möjliga skäl. Folk som är sterila gifter sig. Folk som inte vill ha barn gifter sig. Och folk får barn utan att vara gifta. Men det tycks Thorbjörn och hans polare ha missat. Eller är det bara ovikommande eftersom det inte stöder deras argumentation? För barnen finns andra lagar, andra skydd. Och barn som föds i samkönade äktenskap, varför ska de inte ha rätt till båda sina föräldrar, de föräldrar de vuxit upp med?

Jag skummar ändå artikeln, där mycket krut läggs på att referera en fransk undersökning. Jag tror de driver med mig. De måste driva med mig, eller så har något allvarligt slagit slint. Vad sägs om denna pärla: "Man konstaterar det uppenbara faktum att i en samkönad relation måste ytterligare en person, en tredje part, en person av annat kön, alltid vara inblandad. I den meningen skulle ett sådant äktenskap inte längre baseras på att handla om två personer - det blir inte längre monogamt." Nähä? Vadå? Hurså?

Om tjugo år kommer vi att se tillbaka på den här tiden och skaka på huvudet. Vad knäppa alla var. Hur kunde vi skilja på folk och folk på det sättet. Jag hoppas vi slutar mycket snart. Gör alla lika inför lagen. Inför könsneutrala äktenskap nu!