Flexibel

M: - Jag ska bli vegetarian.
Mamma Heli: - Då får du laga din mat själv. Och du måste lära dig en massa om vad du ska äta så att du inte får någon bristsjukdom.
M: - Men jag ska äta fisk. Och kött ibland. Typ på min födelsedag och så. (slås av en tanke) Förresten, kan man äta calzone?
Mamma Heli: - Nej, den innehåller ju skinka.
M: - Då ska jag bli en sådan där vegetarian som äter vegetariskt när hon kan.

Shop 'til you drop?

Jag har alltid gillat julklappar, både att ge och att få. I den mån det har spritts idéer i släkten om att bara barnen skulle få julklappar och inte vi vuxna, har de inte kommit från mig. Däremot har jag alltid tyckt att man ska ge med måtta. Jag har haft en julklappsbudget och i stort sett hållit den, år från år. Jag är ingen stor fan av överkonsumtion eller det genomkommersialiserade samhälle vi lever i. Sedan den julen när M var tre år och till slut grät av utmattning för att hon inte orkade ta sig an ett enda paket till, har vi också haft en gräns vad gäller antalet klappar.

I år bröt vi mot våra principer för första gången. M önskade sig, hett och innerligt, en väldigt dyr mobil (nej, inte den där allra dyraste). Lilla A önskade sig några riktigt dyra elektroniska leksaker. Så vi hade två vägar att gå: Antingen köpte vi några billigare saker, som de inte ville ha, eller så köpte vi oss en lugnare och trevligare jul. För varför ska vi vara de enda som håller emot när andra familjer sprider tusenlappar över sina barn? Varför ska andra barnen springa omkring med ifåner i skolan medan M får skämmas över sin gamla gratistelefon?

Sagt och gjort, vi köpte de hett efterlängtade sakerna, barnen blev lyckliga, vi blev fattigare, jag köpte en get eller två för att döva samvetet.

I mellandagarna kom M:s ena bästis och hälsade på. Hon hade också fått julklappar. Hon hade dessutom fått julklappspengar att shoppa för. Närmare bestämt 2 300 kr. "Hoppsan", sa jag, "vad ska du köpa för dem?" "Eh ... de är redan slut", sa hon. 2 300 kr. Två shoppingturer i mellandagarna. Tjejen är tolv år.

Har jag ens rätt att ha en åsikt om det här? Jag menar, folk ger väl vad de vill till sina barn? Men ändå ... Jag försöker komma på något tillfälle i livet när jag gjort av med så mycket inom loppet av en vecka, utan att köpa några direkta kapitalvaror. Inför bröllopet kanske. Och inför min 40-årsdag.

Hur ofta har du shoppat loss för så mycket? Kan det i själva verket betraktas som normalt och jag som konservativ och allmänt patetisk. Vad tycker du?