Att tvinga andra

För en tid sedan tvingade vi lilla A till något hon absolut inte ville. Hon lämnade vittnesmål hos polisen. När det först kom på tal diskuterade vi saken länge och väl med henne, just för att vi ville känna att hon gjorde det frivilligt. Då sa hon ja. Oturligt nog dröjde det sedan två månader innan polisen hörde av sig igen och hennes ja hade blivit ett nej. Hon var arg, ledsen, rent av förtvivlad, men vi stod fast för vi tyckte inte att man kunde ändra sig i det läget.

Efter det har det kommit om och om igen, i de mest triviala sammanhang: "Mamma, du tvingar mig till saker hela tiden." Och det gör jag ju. Det gör alla föräldrar. Men för mig har det gått och blivit en närmast existentiell fråga. Vad har man rätt att tvinga någon till? Vilka medel får man ta till?

Jag har varit så stolt över att jag hittat ett sätt att "tas med" lilla A. Hennes humör har gjort att vi haft stenhårda konflikter. Nu har jag lärt mig att gå runt dem. Att avleda uppmärksamheten. Att luras, får man väl säga. Men samtidigt har jag ju berövat henne möjligheten att säga nej - att skrika nej, om det är det hon vill.

De senaste dagarna har vi haft ett nytt sådant fall uppe. Lilla A har något som heter Elevens val i skolan, som förläggs till tre heldagar per termin. Hon valde konst och bild och med två dagars varsel blev det bestämt att de i dag skulle åka till ett konstmuseum. Men lilla A ville INTE. Jag vet inte varför. Kanske spelar det ingen roll. Det viktiga nu tror jag var att hon fick bestämma. Vi lät henne vara hemma. Läraren är sur, men det får hon vara.

Vad tvingar du andra till? Vad kan man tvinga andra till?

Problemet med sex

Den som följt mig ett tag vet att jag skriver skönlitterärt på min fritid. Kanske tillhör du dem som minns mina problem med några scener ur mitt förra manus. Nu sitter jag med likartade problem igen. Kort och enkelt uttryckt: Hur skildrar man sex på ett schysst sätt? Eller: Hur skildrar man schysst sex på ett litterärt sätt? (Och ja, någon dag kan vi sitta ner och diskutera varför mina berättelser alltid hamnar där.)

Misslyckat sex känns något lättare att hantera - men lyckat? Vilken väg ska man gå? Vilka ord ska man välja? Ska man låta det förbli en het gröt, eller liksom klafsa rakt igenom, i ullstrumporna?

Vad säger du? Har du läst någon riktigt bra sexskildring i en bok - inte sådant som kan betraktas som erotika, utan en i övrigt rätt "normal" roman? Alla boktips mottages med största tacksamhet, liksom alla reflektioner om vad som gör bra boksex bra.

OMG! That's so cool!

I lördags spelade Jedward i Stockholm. För er som inte vet det kan jag berätta att de är en irländsk popgrupp som bestär av de båda nittonåriga enäggstvillingarna John och Edward Grimes. Faktiskt var detta min tredje Jedward-konsert på några månader. Mest följer jag med som sällskap till min döttrar. M är numera ett fullfjädrat jedicated Jedhead, invånare på Planet Jedward.

Och om någon nu tror att jag tänker skriva en lång drapa om hur usla de är musikaliskt så tror ni alldeles fel. Det där klarar musikrecensenterna alldeles utmärkt - och sorgligt förutsägbart - själva. För när har en flickidol någonsin undgått att sågas? I stället tänkte jag prata om det recensenterna missar: Att detta faktiskt är ett rätt intressant fenomen.

För jag anar att pojkarna står för ett nytt mansideal. De säljs helt utan inslag av tuffhet. Till skillnad från tidigare pojkband har de inte trasiga jeans, de tittar inte surmulet under lugg och visar perfekta tvättbrädor. Istället är de fllicksöta, glittriga och avgjort androgyna. Deras uppfattning om att trasha ett hotellrum är att leka kuddkrig. De har öppet sagt att de fortfarande delar sovrum för annars saknar de varandra för mycket. De filmar sig själva flitigt - bland annat när de öppnar post från sina fans och när de får gosedjur i present skriker de "Oh my God! That's so cool!" De är helt enkelt en slags korsning mellan buspojkar och nallebjörnar. Fast med mer hårsprej och paljetter.

Därmed inte sagt att deras fans inte åtrår dem. När vi var på konsert i Glasgow uppstod det största jublet när pojkarna började klä av sig. Fast de hade kläder på sig under.

Men det finns en annan aspekt som jag också tycker är intressant. Bröderna slog igenom när de som sjuttonåringar var med i The X Factor - en brittisk motsvarighet till Idol - och redan från start haglade de elaka kommentarerna, från såväl programledare som medier. Pojkarna själva verkde ta det med ro. Kanske för att de haft lite träning. För ganska snart dök historierna upp om hur de mobbats i skolan för att de var så avvikande och letar man lite på nätet hittar man en plågsam mobilfilm där de uppträder i skolan och man tydligt hör "kamraternas" hånskratt.

Som gammalt mobboffer tycker jag det är mycket följdriktigt att Jedwards webbplats heter Planet Jedward, men till skillnad från de flesta av oss är de inte längre ensamma på sin planet. De har sällskap av tusentals flickor (och några pojkar) från nästn hela världen. Och på den planeten verkar det inte finnas någon konkurrens. Som en flicka skriver: "Vi ska inte bråka. Vi är ju alla här för samma sak: För att stödja John och Edward." Men det stödet går inte bara åt ett håll, för ibland svarar Jedward sina fans. Mest är det små utbrott som "WE LOVE YOU ALL", men ibland specifika svar, som till flickan som var bekymrad över alla sina finnar: "spots are just crashing at your face because it's so cool".

Så mig gör det ingenting om M bor kvar på Planet Jedward ett tag. Jag tror man har det ganska bra där.