29 september 2008

Vardagens små mysterier

Det finns mycket jag funderar över. Och då menar jag inte bara sådana där vardagliga funderingar som vem det är som slår knut på guldkedjor när man sover eller vem som skruvar upp bläckpennorna i min väska eller hur det kan komma sig att det bara är de som gått in i de allra mest uppenbart dödsdömda förhållandena som beslutar sig för att tatuera in varandras namn på någon väl vald kroppsdel.

Nej, den viktigaste frågan för mig just nu är: Hur kan en annars så pass blygsamt dimensionerad sexåring ta så mycket plats i en dubbelsäng? Lilla A drömmer mardrömmar och kommer in till oss varje natt och jag vaknar ofelbart fullständigt mörbultad. Igår natt drömde jag att jag fått vårdnaden om en gravt skoliosskadad och tämligen överviktig kvinnlig paralympiker som envisades med att sova ovanpå mig, och så vaknade jag och kände mig därefter, utan att någon låg på mig överhuvudtaget.

Vad funderar du på för mysterier?

27 september 2008

Schysst spel

Lilla A har ett något eget, men hjärtevärmande, sätt att spela fotboll. Hennes kompis lilla F går på samma träning. Det är den flicka som lilla A saknar så förfärligt att hon ibland gråter sig till sömns, trots att de ses varje rast. Idag blev de placerade i olika lag. Och vad gör man då, om man vill vara med sin kompis? Jo, de spelade hand i hand och turades om att vara till nytta (nåja) för sina lag. När lilla F blev placerad i mål och råkade släppa in en boll, jublade lilla A först med sitt lag, sedan gick hon och kramade kompisen så att hon inte skulle vara ledsen.

Det blir nog ingen fotbollsproffs av henne. Men det gör inte så mycket.

24 september 2008

Pop quiz

Det pratas mycket om den svenska skolan. Barnen lär sig visst ingenting. De kan knappt läsa när de går ut nian, och allmänbildningen är det också skralt med. Med tanke på vilka frågor jag får från lilla M känner jag min dock inte så orolig för just henne:
Lilla M: - Mamma, du vet Fenrisulven?
Mamma: - Öh ... ja, vars.
Lilla M: - Jo, dvärgarna gjorde ju ett rep för att hålla honom fången, och då bet han ju handen av någon. Vem var det?
Mamma: - Öh ... ja du ...

Så dagens fråga till dig, kära läsare, blir: Kan du svara på den frågan på rak arm? Rätt svar kommer inom kort.

23 september 2008

Tiden går

Inte för att jag är fixerad vid datum, men idag är det fyrtio år sedan min pappa dog. Så kan det gå.

22 september 2008

Mammaskryt

Lilla A har gått på simlekis i ett halvår nu. Simlekis är inte, som jag trodde, det samma som simskola. Simlekis handlar mer om att våga hoppa från kanten eller att ta sig fram med hjälp av "dolme". (Nej, det är inte en manlig variant av bröstsim.)

Hur som helst tyckte vi att det var lite väl lätta övningar nu efter sommaren. Lilla A har ju trots allt lärt sig att hoppa i på det djupa i farmor och farfars pool och sedan ta sig över till det grunda utan någon flythjälp alls. Så vi bad att hon skulle få byta grupp och förra måndagen var det premiär.

I hoppade barnen och fröken sa:
- Okej, nu crawlar ni över till andra sidan och så tar ni ryggsim tillbaka.
"Va ba", tänkte mamman i sitt stilla sinne. "Det var en ribbhöjning som hette duga." Men döm om min förvåning när lilla A helt sonika crawlade över till andra sidan. Okej, stilen var väl en aning excentrisk och det är ingen 25-metersbassäng, men hon satte inte ner fötterna en enda gång och fort gick det.

Move over, Therese Ahlshammar!

20 september 2008

Gräset på andra sidan

Häromdagen stod det en artikel i DN som ska bli mitt nya rättesnöre: Den handlade om att det ofta är en fördel att bli av med sitt jobb, speciellt om man är kvinna (pun intended). Män byter jobb mycket oftare än kvinnor, som generellt är mer försiktiga och gärna håller fast vid den inbillade trygghet som ett fast jobb är. Detta vet förstås arbetsgivarna, och utnyttjar genom att ge kvinnorna lägre löneförhöjning. De lojala kvinnorna stannar ändå.

De kvinnor som faktiskt byter jobb, vare sig frivilligt eller påtvingat, får betydligt större löneförhöjningar än män som byter jobb. De verkliga vinnarna är alltså de kvinnor som vågar byta relativt ofta. Det är onekligen en annan bild av arbetsmarknaden än den de flesta av oss bär inom oss.

Note to self: Handla aldrig utifrån rädsla eller falskt trygghetsbehov igen. Ibland är gräset grönare på andra sidan.

18 september 2008

Fångad av en stormvind

Var bara tvungen att bjussa på denna humörshöjande proffsbild på mina tjejer.

17 september 2008

Inte lätt att vara liten

Lilla A har det inte lätt just nu. Hela sommaren gick och hon och längtade efter att lovet skulle ta slut så att hon fick börja skolan. Efter två dagar där sa hon "Det är inte roligt i skolan". Nu säger hon att hon hatar den och inte vill gå dit.

Det har kommit lite som en chock för oss. Vi trodde faktiskt aldrig att det skulle bli något problem. Vår lilla A som alltid varit så framåt och utåtriktad och som dessutom kände mer än hälften av barnen, och hade många bra kompisar med sig, det var väl klart att hon skulle klara skolstarten bra. Istället har jag en himla ledsen liten tjej.

Vissa dagar har det gått ganska bra. Hon har kommit hem och sagt "Idag har jag fått en ny kompis". Andra dagar har det varit förfärligt och hon har gråtit när jag hämtat henne. Det är som om flera år av återhållen känslighet nu har fått blomma ut.

Det är svårt att få grepp om vad problemet är. Förmodligen är det flera. Hon tycker inte att hon får lära något. Häromdagen läste jag högt för henne ur veckobrevet:
- Men här står det ju att ni har haft skolarbete.
- Näe, vad de ljuger!
Hon tycker att det är som på dagis, fast mycket sämre.

Dessutom saknar hon ett par kompisar som hamnat i den andra klassen. En av dem har hon legat och gråtit efter på kvällarna, trots att de ses varje rast. I går lyckades de dessutom bli osams, så när jag kom för att hämta satt lilla A ensam på en bänk och grät. Visserligen blev de sams sedan, men det där ledsna ville inte riktigt gå över.

Kanske beror allt på att detta ju faktiskt är den största omställningen i hennes liv hittills. Det märks att det händer saker, för jag har aldrig sett henne så trött som hon är nu. Fredagseftermiddagar och -kvällar försvinner helt i ett evigt gnäll.

Bättre blir det säkert, men det gör ont ändå!

16 september 2008

Andra säger att det syns!

Nu har vågen stått still i tre veckor, vilket är ett första klassens i-landsproblem, men inte desto mindre jobbigt när man kämpar för att den ska röra sig neråt. Och i morse när kag lämnade lilla A på förskoleklassen tittade en av hennes klasskamrater på mig och frågade:
- Ska du ha en bebis?
- Nej, jag är bara tjock ändå, svarade jag glatt.

Men tjock är jag faktiskt inte. Ungjävel.

Tillägg 16.10:
När jag hade gått gick tjejen fram till lilla A och sa:
- Din mamma är ful.

Ungjävel!

11 september 2008

"Man måste glömma de dåliga bollarna"

De av er som känner till min inställning till sport kanske blir förvånade att höra att jag tittar en del på Paralympics, men det är ju inte för att jag är så intresserad av de fenomenala idrottsinsatserna (men ja, femton OS-guld är intressant), utan mer för att det säger mig en massa andra saker, om hur det är att vara människa.

Christoffer Lindhe är 19 år och blev av med båda benen och en arm i en tågolycka för två år sedan. Nu tävlar han i simning. Ibland känner han av sin ena fot, som inte finns längre, men då koncentrerar han sig på något annat. Om fem till tio år ska han kunna göra i stort sett allt som han gjorde före olyckan. Det är hans mål.

Och där sitter jag och tänker: Ja, just det, när man känner av den där jäkla foten ska man bara helt enkelt koncentrera sig på något annat.

Rullstolstennisspelaren Johan Anderssom fick efter sin match frågan om han besegrat sitt humör nu. Han brukar ju haka upp sig på sådant som gått fel. "Ja", svarade han. "Man måste glömma de dåliga bollarna."

Och så är det ju. Man måste glömma de dåliga bollarna om man inte vill förlora hela matchen.

Man kan lära sig mycket av sport.

08 september 2008

Dagens arbetspass avslutat

Har ni också jobbiga släktingar? Sådana där som man inte har någon öppen konflikt med, och därför inte kan skrika åt eller bryta med, men som slukar så mycket energi att man blir närapå deprimerade i deras sällskap?

Jag har en nära anhörig som får mig att känna som om jag sprungit ett maratonlopp när jag pratat med honom i tio minuter. Stryk det, när jag lyssnat på honom i tio minuter. För lyssnar är vad man gör. Samtal eller diskussion är inget alternativ.

Vi har ganska lite kontakt, men ibland dyker han upp som gubben i lådan för att diskutera något av sina favoritämnen: sjukdomar (företrädesvis hans egna och för tillfället i första hand diabetes), fastighetsskatt samt båtar. Ibland kommer det något politiskt, vilket oftast går ut på att alla politiker är idioter för att de inte reformer diabetesvården eller fastighetsskatten. I princip tycker han nog att sittande regering är ganska bra, fast för vänstervriden.

Han har ingen känsla för vad som intresserar andra, eller för vad som passar sig. I släkten har vi ibland testat teorin att han skulle ha en mild form av Asperger. Det är inget vi nämnt för honom.

Nu har han just varit här, för att prata med maken om diabetes. Maken är ju trots allt forskare, så han går ju att prata med om sådana saker, även om maken inte vet mer om just diabetes än vem som helst. Och plötsligt blev jag en passopp som hämtade te och bröd och pålägg och lade barn utan att klaga. Vad är det med jobbiga släktingar som gör att man förvandlas i deras närhet?

02 september 2008

Han den där Murphy

Man ska inte söka jobb. Antingen får man det och då måste man fatta beslut och stöka till sin tillvaro en massa genom att säga upp sig och grejer. Eller så får man det inte och då blir man sur. Fan också!