Tre år sedan idag

Så mycket jag minns, så många detaljer, av en dag som borde varit en alldeles vanlig dag, men som blev något helt annat.

Jag minns att jag sovit sent för att vi varit ute kvällen innan, och att jag höll på att klä mig när telefonen ringde vid lunchtid. Minns att maken kom in i vårt sovrum och såg på mig så allvarligt och lade armarna om mig och sa att min bror var död. Minns hur jag skakade och att jag var fullständigt upptagen med att ringa syskonen, att jag inte ville ringa min syster som var sjuk men ringde ändå och var så lättad när det var hennes man som svarade. Minns hur det tog mig fyra försök att ringa min bror, och hans "nej, nej, nej" i telefonen. Minns förvirringen med mamma, som vi inte skulle ringa till alls, utan åka hem till, och så ringde min halvbror och sa det, och mamma ringde oss. Minns hennes ylande i telefonen när hon trodde att hon lagt på och inte visste att jag hörde henne och hur jag ropade "mamma, mamma, snälla svara mig" och grät. Minns hur vi inte fick tag på svärföräldrarna så vi kunde få en barnvakt, och till slut fick gå in till en granne och be henne vara med lilla M, så vi kunde ta med oss lilla A - som var knappt ett år och ingenting förstod - och åka till sjukhuset. Minns hur det regnade och hur fort vi åkte på Nynäsvägen och att vi nästan blev prejade och att maken låg på tutan i två minuter. Och jag minns det där rummet, och hur han såg ut och hur det var och hur det luktade, allt det där som för alltid kommer att förbli ordlöst i mitt alltför ordrika liv.

Och jag minns honom.

Upp till kamp!

Idag är jag så upprörd att jag bara darrar. Jag har sovit fyra timmar i natt. Och orsaken?

Igår kväll var jag på föräldramöte på lilla A:s dagis. Där berättade rektorn att de ska slå ihop de båda grupperna med barn födda -02 för att skapa en enda stor avdelning - med 32 barn. 32 fyraåringar på en avdelning byggd för 16 barn. Visserligen får de även en lekhall att hålla till godo med och de gjorde sitt bästa för att slänga åt oss försoningsgåvor - de ska få två timmar i veckan hos en bildpedagog, hälften av barnen kommer nästan alltid att vistas ute osv osv. Faktum kvarstår ändå att de blir 32 barn på tre toaletter, 32 barn som ska äta lunch ihop. 32 barn som ska ha pedagogisk verksamhet med 4 vuxna.

Motivet är, enligt rektorn, att man annars måste göra sig av med personal. Eftersom barngrupperna länge varit så stora (detta är ett populärt dagis) "tvingas" man ta in 28 ettåringar till hösten för att kompensera för dem som försvinner till skolan.

När lilla M gick på samma förskola (hon var då 5-6 år) var de först 26, sedan 27 barn i gruppen. Det kändes ohållbart redan då, och ingen i personalen hann uppfatta att hon som nyinflyttad blev utstött.

Det var ett oerhört upprört möte. Den här kampen har förts tidigare. Idag finns det en avdelning med 28 barn födda -00 och en med 30 barn födda -01 på förskolan. Förra året lovade de att det inte skulle bli så här stora grupper igen. Igår kväll sa rektorn att -03:orna kommer inte att slås ihop nästa år. Bra, kul, men hur hjälper det våra barn? Ingen lyssnar på oss. "Om ni sätter er emot det här beslutet är det ju bara personalen som blir lidande", sa rektorn.

Idag har jag mejlat de fyra stora dagstidningarna, ABC-nytt, Agenda och lokaltidningen. En annan mamma ringer Skolverket och Arbetsmiljöverket. Vilken tur att vi båda är sjukskrivna så att vi har tid och ork för sådan här! (Ler snett.)

Arbetsträningsblues och ninjor

Den andra maj ska jag börja arbetsträna. Det känns i stort sett bra. Det ska bli skönt att komma ut bland folk igen, att (kanske) göra lite nytta, att hitta tillbaka till mitt gamla jag, att få rutiner. Jag oroar mig inte heller medvetet för det. Men sedan jag var och hälsade på på jobbet förra veckan har jag mått sämre. Jag har fått tillbaka lite hjärtklappning, känner mig stressad nästan hela tiden. I helgen hade jag två panikångestanfall, och dessemellan kände jag mig märkbart låg. Och så är jag trött trött trött. Men värst av allt - min underbara inspiration har lämnat mig. Det jag skriver blir bara grus och aska och lusten är borta. Det är som om jag tillbringat en månad tillsammans med riktigt goda vänner som verkligen fått mig att må bra. Jag har känt mig smart, vacker, rolig. Och nu får jag plötsligt inte vara med längre, och jag vet inte ens varför.

Men som tur är har jag goda vänner som hjälper till att muntra upp mig. Jag beklagade mig för ekorrren Spip: ”Mitt stora problem är ju den där gigantiska kritikern som sitter på min ena axel och kraxar sig hes: ’Fy fan vad dåligt, gud vad banalt. Du kan på sin höjd bli en taskig Kajsa Ingemarsson-kopia. Ingen kommer att vilja läsa det här. Det engagerar ingen. Du är bara pinsam som ens pratar om det. Dialogen suger.’

Och jag kontrar med: ’Jag skiter i om det blir bra eller inte, den här historien ska ner på papper. Den vill det. Den har velat det i tretton år. Och Garcia Marquez, eller vem du nu dyrkar, är också bara svarta krumelurer på ett papper. Inte ett dugg mer.’”

Och Spip svarade:
”Efter att ha läst Heliotropens senaste e-brev tog Spip på sig sin ninjaklädnad; svart som natten, svart som hämnden. Hon behövde ingen närmare efterforskning. Det var ett mycket enkelt uppdrag. Inte heller kände hon några samvetskval. Hennes uppdrag var den här gången helt klart på det godas sida.

Hon fann kritikern, den som så länge försökt kväsa Heliotropens kreativitet. Kritikern satt där på Heliotropens axel, med en förnumstig min och gratulerade sig själv till sin begåvning att helt utan reson klanka ned på allt som Heliotropen skrev. Spip smög upp bakifrån, gjorde en hemlig strypning, som helt kvävde Kritikerns förmodade skrik, och sövde honom. Heliotropen märkte inget av det hela, möjligen en liten lättnad, en tyngd försvann, men hon kunde inte sätta fingret på vad. Hon var ju mitt uppe i en dialog.

Spip släpade den lilla Kritikern till ett mörkt hörn där han så småningom kvicknade till - med näsan placerad under en knivspets. Förfärad fick han stå till svars för sina gärningar. Dock kunde han inte leverera några alltigenom tillfredsställande svar och han gick ett dystert öde till mötes: Spip snodde ihop honom med gaffatejp och skickade honom till Jan Guillou, där han förmodligen skulle kunna göra lite mer nytta."

Veckans sexfråga

Veckans fråga är: Hur mycket sex tål en roman? Jag ber om ursäkt om jag fick dig att sätta kaffet i vrångstrupen, men frågan är högst befogad. Som ni vet sitter jag och skriver en del. Nu skriver jag ju bara för mig själv, så jag får ju ha med så mycket (eller eventuellt lite) sex jag vill (hehe), men frågan känns ändå aktuell.

För några år sedan gick jag en skrivkurs där många uttalade sig om att de tyckte att sex i böcker var av ondo. (Föranlett av att jag hade med mig ett utdrag ur samma gamla romanprojekt, som i och för sig ansågs vara ett acceptabelt exempel på boksex.)Jag tycker det var lite onödigt generaliserande. Jag har förvisso inga ambitioner att bli någon ny Henry Miller, eller Jackie Collins för den delen. Men det kan ju vara så att det som händer mellan två människor i sängen (eller var de nu råkar befinna sig) har betydelse för handlingen. Eller hur? Just i min berättelse har det stor betydelse för handlingen (ja, jag är ledsen, min fantasi funkar tydligen så). Själv tycker jag att det är dödstöntigt och fegt att köra med litteraturens version av fläktande gardiner och solnedgångar i fjärran.

Men det är svårt att skriva om sex. Det är lite som när jag spelade en mansroll i en pjäs för massor med år sedan. I en scen skulle mannen ge ord åt sina sadistiska sexlfantasier i en rätt lång monolog. Det kändes i alla fall lång när mamma, storebror och hälften av mina studiekamrater satt i publiken. Men poängen var ju liksom att det inte var jag som sa allt det där. Heliotropen hade ingen anledning att blygas. Lite så är det ju också när jag skriver. Jag ikläder mig en roll och då får jag sätta mig över det faktum att jag aldrig skulle göra som min huvudperson gör, eller använda samma ord som hon. (Det kan vara ganska kul att bli generad också.)

Så åter till min fråga: Hur mycket sex tål man egentligen som läsare, lite generellt sett så där?

Ut och gå

Nu är det fastslaget en gång för alla: Heliotroper kan inte gå på vatten.

Igår gick jag ut för att gå en av mina favoritvändor som jag tvingats avstå från hela vintern eftersom vägen inte är framkomlig då. En knapp kilometer dit, så fyra och en halv kilometer genom skogen, och så en knapp kilometer hem igen. Det var inte så njutbart som jag hade tänkt mig. Märkligt nog låg det massor av snö kvar på vägarna, trots att det var 12 plusgrader och helt bart ute i skogen. På sina ställen sjönk jag ner till fotknölarna. Halt var det också, och blött och lerigt och fullt med hästbajs. Så jag var ganska glad när jag svängde upp på sista raksträckan. En kilometer kvar, sedan var jag ute ur skogen.

Men, hallå! Vart tog vägen vägen? Här ska det väl inte vara en sjö? Men det var det. Sankmarkerna som omger vägen på ett ställe hade, om man säger, brett ut sig en aning. Jag kommer nog över ändå, tänkte jag i min enfald. Det är nog inte så djupt och jag ser ju is här och var och går jag på sidan finns det nog en liten vall som jag kan försöka följa. Inte då. Jag tog ett steg, sedan ett till. Och upptäckte att jag inte kan gå på vatten. Jag upptäckte också att helt vanliga skinnkängor inte är vattentäta. Alls. Med ett akvarium på varje fot tog jag mig tillbaka upp på torra land. Irriterad. Trött. Blöt.

Jag gjorde ett par försök att hitta en annan väg. Följde en stig rätt ut i skogen som först såg lovande ut, men sedan bara slutade vid en bäck. Försökte gå längs med skogbrynet precis i kanten av den nya sjön, men där tornade det plötsligt upp sig ett berg. De som känner mig vet att bergsbestigning inte riktigt är min grej. Väl tillbaka på vägen igen gjorde jag det enda vettiga en modern människa kan göra. Jag plockade upp mobiltelefonen och ringde min make. "Kan du titta på kartan och se om det finns någon annan väg genom skogen." "Man ser inte ens den vägen du är på", svarade han. Jag talade om för honom vad jag tyckte om saken och min make, som inte riktigt förstod varför det hela var hans fel, önskade mig lycka till och lade på.

När jag gått några meter tillbaka igen längs vägen pep plötsligt telefonen till. Ja hurra, tänkte jag. Ett sms! Det kanske är maken som hittat en väg trots allt. Men inte ens under de bästa ljusförhållanden tycker jag det är lätt att läsa ett sms utan glasögon. Efter en lång stunds akrobatiska övningar för att försöka dölja alla reflektion, och en panna som värkte av allt kisande, lyckats jag till slut tolka meddelandet: "Hej! Ditt kontantkort har 34.20 kronor kvar. Mvh Vodafone." Jag kan måhända inte gå på vatten, men jag lovar er att jag hade världsrekordet i kast med liten mobiltelefon inom räckhåll. Men jag tog i alla fall mitt förnuft tillfånga och traskade hela vägen tillbaka igen. Tre kilometer genom skogen. Tjipp, tjipp.

Jag tänker inte gå mer den här påskhelgen. Idag har jag varit ute och vallat mina små påskkärringar en stund bara. Nu stannar jag inne!

Gruppmänniskor

Jag har alltid känt att jag inte är någon gruppmänniska. Inte så att jag blir enormt blyg i grupper, jag har bara svårt att ställa upp på den där grundläggande premissen: För att få höra dit måste man vara som alla andra.

När man är riktigt liten kan man ju inte välja sin grupptillhörighet. Men totas ihop med folk som råkar vara födda samma år och bo i närheten, inte nödvändigtvis någon bra grogrund för livslång vänskap. Efter hand delar grupperna upp sig. Folk hittar en tillhörighet, baserat på intresse kanske, och ganska ofta på kön. För mig gick nog något fel i den processen. Jag hittade aldrig en grupp männsikor som verkade vara som jag och som jag ville tillhöra. Istället började jag tycka illa om dem. Dessvärre gör jag det fortfarande. Jag ser massor med grupper omkring mig som verkar leva på inbördes beundran och allmänt medhåll. Våra grannar umgås flitigt omkring oss, men inte med oss. Föräldrarna på dagis och i skolan verkar känna varandra väl, men de känner inte oss. Det är inte alltid jag har koll på längre om jag valt bort dem, eller de valt bort mig.

Jag vill inte att min syn på grupper, eller min inställning till dem, ska smitta av sig på mina barn. Om de kan hitta en grupptillhörighet så tycker jag att det är jättebra. Men det finns ändå en slags oro från min sida att de ska hamna utanför. Troligen är den obefogad.

I söndags var lilla M på kalas och när det var slut tog jag lilla A med mig för att hämta henne. På vägen dit träffade vi först en, sedan ytterligare en, av lilla A:s dagiskompisar, alldeles uppenbart på väg till ett kalas. Till slut frågade jag vem som fyllde år egentligen. "Det är B", svarade den andra mamman generat. B är den första flickan i vårt område som lilla A lärde känna. De går i samma dagisgrupp och vi bjöd henne både på lilla A:s tvåårs- och treårskalas. Jag blev alldeles tvärarg. Så oförskämt! Så taskigt! Lilla A förstod som tur var ingenting. Men jag misstänker att mina egna känslor av att vara utanför ligger där och skvalpar i bakgrunden. Och jag kämpar med mina mindre ädla känslor. ( Vi ska minsann bjuda alla utom B nästa gång!)

Hur är det med er? Har ni en grupp som ni känner er som en självklar del av?

Skrivarmödor

Oj oj oj vad tiden går och har sig. Nu har ni fått leva utan mig en massa dagar igen. Den bittra sanningen är att jag varit fullt upptagen med att skriva på något annat. Jag har tagit upp en av mina gamla romanidéer igen. (Sch, berätta det inte för någon!) På tre veckor har jag fått ner 150 sidor. En del av dem fanns innan, så då har jag klippt och klistrat, men den största delen är nyskriven. Jag har lovat mig själv två saker: För det första får jag skriva var jag vill i historien, så jag dyker ner i det som intresserar mig mest den dagen. För det andra skriver jag för mig. På det sättet slipper jag förlamas av det faktum att ganska mycket inte är tillräckligt bra.

Skrivandet har gjort underverk för mitt humör. Plötsligt är det roligt att leva igen. Hela tiden. Var jag än är och vad jag än gör har jag mig egen lilla story som går runt i huvudet. Det är som att vara nyförälskad. Men de senaste dagarna har jag märkt att medaljen också har en baksida: Jag kan inte stänga av ens när jag vill. Jag kan inte koncentrara mig på saker jag ser på teve eller vad människor i min omgivning säger till mig. Jag har svårt att komma i säng för när jag står och borstar tänderna kommer jag på vad hon ska säga till honom när de gör det där, och då måste jag ju skriva ner det innan jag glömmer det. Så där håller det på. Det blir en mani, en kraft som nästan verkar ligga utanför mig själv och som skiter i hur jag mår. De senaste kvällarna har jag fått ta lugnande medicin för att kunna koppla av.

Men än så länge är priset definitivt värt att betala. Nej, nu måste jag återgå. Jag måste se vad hon egentligen sa till honom när de satt på uteserveringen...