Oväntad replik

Lilla A på väg hem från Gröna Lund: - Pappa, du måste duscha mig när vi kommer hem så att jag får bort den där pizzabiten ur naveln.

Ja, gör det!

Här kommer ett litet bidrag till alla er språknördar och ihopskrivningsfetischister med hälsningar från Götet.

Rapport från en så kallad semester

I söndags var det lilla A:s tur att åka på kortsemester med mamma. Så vi klev på ett skrammeltåg och reste till Göteborg. Till lunch fick hon plättar för femtielfte dagen i rad. Nu var det nog dags med något annat snart, tyckte mamma. "Pannkakor," föreslog lilla A.

Väl framme hos släktingarna passade lilla A på att bli hundfobiker (de har en Jack Russel) och på allmänt dåligt humör. Måndagen tillbringades med sightseeing, och mamma lärde sig att Göteborg är en väldigt handikappanpassad stad. Så till den milda grad handikappanpassad att lilla A tappade all känsla för var trottoaren tog slut och gatan började. Sedan åkte vi Paddan, och upptäckte att vissa av oss inte gillade sjögång.

På tisdagen tog vi med sysslingbarnet, jämnåriga lilla D, och åkte till Liseberg. Ibland förfäktar jag idén att barn är ungefär som människor. Fast det var å andra sidan innan jag tillbringade en hel eftermiddag på Liseberg med två sockerstinna sexåringar med glittriga kaninöron. Men när de somnade tillsammans på kvällen i samma säng var de ganska söta, och att tillbringa kvällen med lilla D:s föräldrar var ingen uppoffring.

Sedan åkte vi hem. Och jag fick chansen att konstatera att tre timmar på ett X2000 kan kännas mycket längre än fem timmar på ett skrammeltåg om man har sällskap av en åksjuk liten glitterkanin.


Skrammeltåg.


Snabbtåg.


Glittrig kanin och läskig vovve.

Sista och första

Idag har jag för allra sista gången hämtat ett av mina barn på dagis. Det känns lite egendomligt.

Ikväll är det också min allra första semesterkväll. Åtta veckor - here I come!

Vi överlevde!

Och inte bara det, vi hade det kanonbra! England visade sig från sin bästa sida, och allt gick helt problemfritt. Hem kom vi, utan pengar och med tunga resväskor, precis som vi hade tänkt oss.

Nu har jag lite efter semestern-blues. Vilken tur då att nästa semester börjar på lördag - och varar i åtta veckor eller så!

Heliotropen går till väders

Det finns en sak som sysselsatt mina tankar mer än något annat denna vår, trots att det inte synts här. På onsdag reser jag och lilla M till London, och det är underbart, fantastiskt, och totalt skräckinjagande. Flygning är den mest omhuldade av mina många fobier. Jag har flugit ganska mycket, eller gjorde det i alla fall förr, men jag har aldrig varit obesvärad.

Två gånger har jag bestämt mig för att aldrig mer sätta mig i ett plan. Första gången var i slutet av 80-talet när jag var i USA och ett plan störtade på väg till den stad där jag befann mig. Hem måste jag ju med ett plan, eller snarare flera, men sedan väntade flera års moratorium.

Andra gången var 11 september 2001, och jag har faktiskt hållit det löftet fram till nu. De senaste två åren har jag börjat leka med tanken att trots allt flyga någon gång igen, under kontrollerade former. Ryanair till London känns hyfsat kontrollerat. (Nej, berätta inget negativt ni känner till om säkerheten på just de planen!) Ändå har det legat en underton av oro över allting de senaste månaderna. Det har smittat av sig på allt runt omkring. Jag har oroat mig för att något ska vara fel med bokningen. Jag har oroat mig för att att vi ska bli sjuka (och den senaste veckan för att vi inte ska hinna bli friska). Jag har oroat mig för resan till flygplatsen, resan från flygplatsen och precis allting annat också.

Ändå ska jag iväg. Jag är fast beslutan att följa mitt eget råd. Varje gång lilla M vägrar att stiga in i en hiss eller backar för att ringa en kompis säger jag samma sak: Det enda sättet att komma över sin rädsla är att göra det man är rädd för. Ju mer man låter bli, desto räddare blir man. Så jag ska stiga på det där jävla planet!