En inbillningssjuks klagan

Jag har länge retat mig på DN:s ledarskribent Hanne Kjöller. En av de åsikter hon brukar framföra är att det är något skumt med att svenskarna som är världens friskaste folk också är det mest sjukskrivna. Jag håller med om att det är något skumt med detta, men felet ligger inte, som Kjöller verkar tycka, hos de sjukskrivna eller det svenska "systemet" utan i våra definitioner av sjukt och friskt. Med Kjöllers logik har jag givetvis inte varit sjuk, utan snarast lat och girig. I mitten av juni skrev hon om rehabiliteringen för oss stressjuka. Den verkade inte fungera. Enligt statistiken är det mindre chans att man återgår till sin tjänst om man fått mycket rehabilitering än om man inte fått någon alls. Slutsatsen blir förstås att utbrända människor inte borde rehabiliteras. Att det är de svårast sjuka som får mest rehabilitering och oerhört många inte får någon rehabilitering alls, eller i alla fall inte någon som syns i någon officiell statisktik, verkar ha gått Kjöller förbi.

Idag har DN ett citat ur en bok av Ulf LUndell, som verkar dela Hanne Kjölers åsikter till punkt och pricka:
"Sverige har blivit The Kingdom of Hypochondria. Det är en naturlig följd av ett kraschat Folkhem. Folk är inte sjukare idag än dom var förr men dom känner sig sjukare för dom letar efter åkommor och det gör vetenskapen också så nu kan man få diagnoser som man aldrig kunde få förr. Vi är helt enkelt sjuka allihop.

En del av oss vet bara inte om det och vi andra skiter i det. Men om man vill bli sjuk eller vara sjuk så är det hur lätt som helst. Och finns det en frestande honungsburk som det står Bidrag på eller Förtidspensionering då är det nog rätt så lockande för många."

En elak del av mig kan inte låta bli att önska en och annan modern "låtsassjukdom" på Hanne och Uffe. Lite whiplash kanske, det fick man ju aldrig förr så det kan ju inte finnas på riktigt. Eller en utmattningsdepression, kanske? För när man har honungsburkar som att få 60 % av lönen borde det väl kunna locka även ledarskribenter och åldrande rockare. Eller nej visst nej, de är ju mer moraliska än vi andra och tycker att det är viktigt att jobba medan vi långtidssjukskrivna bara drömmer om att gå hemma och dra oss.

Hanne Kjöllers höga moral sträcker sig för övrigt även till matens område. Vi ger våra barn för mycket snabbmat, får vi veta. Vi lagar på tok för lite mat. Förra sommaren berättade hon för oss hur vi borde göra: "Det finns ingen konflikt mellan matlagning och tid med barnen. Låt barnen vara med och släng under tio minuter ihop en god, billig, näringsrik och mättande soppa. – – – Svårare än så var det inte att få tid med barn, få njuta av barn och ta hand om sina kranskärl.”

Självklart har hon rätt. Fast tar det verkligen bara tio minuter? Och är det alltid så där gulligt och lätt att ha två barn med sig i köket? Som slåss om vem som ska få röra? Som viftar med knivar för att få skära till morötterna? Som hellre vill titta på film? För övrigt gillar jag inte soppa.

I år får vi riktiga avgrundsföräldrar som ibland tar våra barn till McDonalds en släng av sleven:
"Ett antal föräldrar har vänt sig till Konsumentverket", skrev Hanne Kjöller den 22 juli. "Föremålet för deras oro är den musikspelare som legat med i McDonald's 'Happy Meal'. Föräldrarna fruktar att den ska ge deras barn hörselskador. Det rapporterade Svenska Dagbladet i går.

Men nog finns det mer närliggande saker att oro sig för. Tilll exempel hur barns matvanor påverkas av att man kopplar ihop leksaker med en viss typ av mat, vilket man ju gör när man köper dessa vansinniga 'Happy Meal' till sina barn. Vidare kan man fråga sig hur barn påverkas av att de får presenter för att äta och inte som förr på födelsedagar och julaftnar.

Därutöver kan man fråga sig om pommes frites och läsk i längden inte är betydligt farligare för dagens barn än allehanda högljudda speldosor."

Absolut Hanne! Vad är en släng av dövhet mot en portion pommes i magen?

Bekännelse

Ja, det är sant. Jag är hemma igen, och har varit hemma en hel vecka. Utan att blogga. Det är förfärligt. Jag gjorde ett försök förra veckan, men så tyckte jag inte jag fick till det. Finns ju så mycket trevligt att berätta om Skottland. Om våra försök att slå världsrekord i slottsspringning (mer än tre fyra minuter behöver inte ett medelstort slott ta). Om mathållningen som jag faktiskt hade mer synpunkter på än vanligt (pizza serverat med pommes frites och vita bönor i tomatsås!?!). Om vädret som var riktigt bra. Om hur lyxigt (ja, faktiskt) det var att bo fyra nätter i husvagn. Om att jag provade whisky vid ett tillfälle och den sorten inte var fullt så avskyvärd som andra. Om hur otroligt trevliga nästan alla var mot oss. Om att jag levt i villfarelsen att jag kan och förstår engelska rätt bra, men den togs ur mig när jag kom till Glasgow. Om vår yngsta dotters allt annat än föredömliga beteende, till exempel den gången hon ställde sig i dörröppningen till en fish and chip-shop och nekade alla andra inträde med ett bestämt: "Här står jag!" Om ett värdpar vi hade på en b&b som visade sig vara Jehovas vittnen och låg väldigt lågt med det tills vi skulle åka då de gav lilla A en bok med uppbyggliga berättelser ("Lessons from the Great Teacher") av typen "Så gör du Gud glad" och "Därför är Harmageddon nära", som hon sedan bläddrade i ändlösa, tysta timmar i bilen (ja, ni får gärna ha synpunkter på indoktrinering, men jag hade inte hjärta att ta den ifrån henne när den uppenbarligen beredde henne så mycket nöje, men vi har haft ett rejält snack om vad Jehovas vittnen egentligen tror på).

Nu är jag hemma igen och drar mitt lilla strå till lilla stacken (tack Botilda för den roliga bloggeneratorn). Denna vecka och nästa jobbar jag, sedan blir det mer semester.